Smälter ihop

Fortsätter på temat med skivor utgivna 1976 men med en totalt annorlunda musik. Aerosmith gav ut sin fjärde och vad jag förstått bäst ansedda skiva 1976. Den heter Rocks och gavs ut på märket CBS eller Columbia i USA. Mitt exemplar är en holländsk pressning. De kom från Boston.

Aerosmith är en hårdrocksgrupp och de spelar snabb party-hårdrock med mycket energi. Om jag förstått rätt så liknas de vid Rolling Stones men jag kan inte se någon sådan likhet. Gruppen bestod av Tom Hamilton på bas, Joey Kramer på trummor, Joe Perry på gitarr och Steven Tyler på sång och piano. Banjon som Paul Prestopino spelar på en låt lyckas jag inte höra.

Låtarna låter allihop ganska lika det är hård energisk partymusik med enstaka stänk av lite mörkare toner som smälter ihop. Inget som jag spelar ofta men det är konsekvent och inte dåligt.

Back in the saddle again inleder med skrämmande toner med bra driv sen kommer ganska överdriven skrikig sång.

Last child inleder med en akustisk sekvens sen blir det ganska lugn men tung musik. Ett fint svävande solo med bra gitarr och bas.

Rats in the cellar är en snabb låt med åkande långa gitarrtoner. En inte fullt så skrikig sånginsats.

Combination är också en sån euforisk hård låt med en del fina svävande toner. Kul skramlig distad gitarr på ett ställe mot slutet.

Andra sidan inleder med Sick as a dog. En lite lugnare låt med viss dynamik.

Nobody's fault har energiska trummor och en del bra gitarr.

Get the lead out kör på med hög energi. Bra bas i slutet.

Lick and a promise kör på i nästan boogie-takt.

Home tonight är en lugnare låt. Har lite mer melodi, kanske lite för högljudd sång. Annars är det skivans bästa låt.