Klösig sång

Lynn Carey och Neil Merryweather och kompanjoner slog vad jag vet aldrig men de försökte i olika konstellationer och med olika gruppnamn. En skiva spelade de in under namnet Ivar avenue reunion och den tänkte jag skriva om nu. Den gavs ut 1970 av RCA och var deras första album tillsammans.

1971 spelade de in Vacuum cleaner och 1972 skivan Mama lion som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Den här skivan består mestadels av gruppmedlemmarnas egna kompositioner. Musiken är mestadels blues som faktiskt är ganska renodlad och i vissa låtar en ganska egen malande rockmusik men med intressanta inslag. En låt har inslag av jazz och en låt av soul. Det är oborstat och även skränigt lite som Fat water. Även orgeln är ett gemensamt drag med den gruppen. Trevligt nog använder sig Lynn och Neil även av smakfullt blås i form av både bleck och träblås på ett par låtar.

Förutom Lynn och Neil bestod gruppen av Barry Goldberg på orgel och piano, Charlie Musselwhite på munspel, John Richardson på gitarr och Robin Boers på trummor. Neil Merryweather spelade in ett album med de två sistnämnda samma år. Det gavs ut av skivbolaget Kent.

Ride mama ride börjar hårt och malande men ändå intressant. En del coola arrangemang och en del riktigt fin avslappnad gitarr som kommer helt överraskande. Låten är annars ganska orgeldriven. Klösig sång av Lynn Carey emellanåt annars även manlig sång.

After while inleder som en sitter på trappan blues med munspel. Sen kommer lite piano som flödar på i en avslappnad barstil genom hela låten. Sångaren försöker sig på lite myndig Muddy Waters stil i sitt framförande. Sätter stilen med halvt talad frasering på ett behagligt medryckande sätt.

Magic fool återvänder till det malande uttrycket från första låten men har fina improviserade passager i både rock och en del jazziga influenser. En kort instrumentell låt.

Fast train har Lynn på sång. Hon sjunger starkt och med mycket attityd. Bäst blir det när hon på ett ganska speciellt sätt drar ut på tonerna. En del riktigt bra munspel i samspel med gitarren.

My daddy was a jockey är en snabb blues.

Charlotte Brown är fin melodiös rocklåt. Soulful hes sång av Lynn Carey. En del riktigt bra lågmält både bleck- och träblås. Påminner om både Janis Joplin och Bonnie Tyler.

Run run children en pumpande låt med sång av Lynn Carey och Neil Merryweather. Ingen riktig dynamik tyvärr.

Walkin' shoes är en gladlynt svängig låt med en pigg klarinett.

Låten Toe jam avslutar. Inleder med trummor och experimentell orgel som efter en stund utkristalliseras till något mer blusigt med munspel.