Varför all denna vaudeville

Nitty gritty dirt band gjorde en del obegripliga val på sitt första album. De valde att spela in 4 vettiga låtar och 8 vaudeville eller annan typ av skämtlåtar. Albumet är självbetitlat och kom 1967 på märket Liberty.

Samma år som The Beatles gjorde samma sorts obegripliga val med sin music hall på Sergant Peppers lonely club band. Var detta verkligen vad allmänheten gillade 1967? Känns ju föga troligt. Vill man lyssna på en skiva med 20-tals musik som är bra och gjord på ett ärligt och genuint sätt är Insect trust fantastiskt bra. Speciellt första skivan.

Det är ungefär samma medlemmar i gruppen som vid inspelningen av Uncle Charlie skivan som jag skrivit om tidigare. Förutom Ralph Barr som inte var med senare.

Nitty gritty dirt band inleder med en av de vettiga låtarna Buy for me the rain. Behaglig melodi med fiol, banjo som låter som en cembalo och fin stämsång.

Nästa låt Euphoria är en förfärliga skämtlåt och likaså Melissa som går mer i vaudeville spåret. You took the happiness (out of my head) är ytterligare en svårartad låt i groteskt music hall stil där sångaren försöker sig på engelsk accent. Eländet fortsätter med Hard hearted Hannah.

Första sidan avslutar ändå bra med Holding en låt i liknande stil som första låten. Stark melodi och de ljusa cembalo-liknande tonerna. Här är countrykänslan lite större.

Song to Jutta inleder andra sidan på ett föredömligt sätt. Bra sång i en melodiös låt med bra trummor och riktigt bra gitarr som påminner om Kak med sin Lemonaide kid.

Candy man inleder lovande med dröjande toner sen blir det tyvärr en halvt om halvt skämtlåt av det.

Dismal swamp är en instrumentell låt med bra banjo i rasande tempo som fylls på med fiol och bra trummor. Varierad och rik på temperament.

Nu kommer eländet med skämtlåtar tillbaka med I wish I could shimmy like my sister Kate och Crazy words, crazy tune.

Skivans sista låt är You're gonna get it in the end har ett märkligt driv men balanserar på gränsen till en skämtlåt. Håller ihop ganska bra om det inte vore för den brittiska accenten i sången. En tjej sjunger i kören.

Klösig sång

Lynn Carey och Neil Merryweather och kompanjoner slog vad jag vet aldrig men de försökte i olika konstellationer och med olika gruppnamn. En skiva spelade de in under namnet Ivar avenue reunion och den tänkte jag skriva om nu. Den gavs ut 1970 av RCA och var deras första album tillsammans.

1971 spelade de in Vacuum cleaner och 1972 skivan Mama lion som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Den här skivan består mestadels av gruppmedlemmarnas egna kompositioner. Musiken är mestadels blues som faktiskt är ganska renodlad och i vissa låtar en ganska egen malande rockmusik men med intressanta inslag. En låt har inslag av jazz och en låt av soul. Det är oborstat och även skränigt lite som Fat water. Även orgeln är ett gemensamt drag med den gruppen. Trevligt nog använder sig Lynn och Neil även av smakfullt blås i form av både bleck och träblås på ett par låtar.

Förutom Lynn och Neil bestod gruppen av Barry Goldberg på orgel och piano, Charlie Musselwhite på munspel, John Richardson på gitarr och Robin Boers på trummor. Neil Merryweather spelade in ett album med de två sistnämnda samma år. Det gavs ut av skivbolaget Kent.

Ride mama ride börjar hårt och malande men ändå intressant. En del coola arrangemang och en del riktigt fin avslappnad gitarr som kommer helt överraskande. Låten är annars ganska orgeldriven. Klösig sång av Lynn Carey emellanåt annars även manlig sång.

After while inleder som en sitter på trappan blues med munspel. Sen kommer lite piano som flödar på i en avslappnad barstil genom hela låten. Sångaren försöker sig på lite myndig Muddy Waters stil i sitt framförande. Sätter stilen med halvt talad frasering på ett behagligt medryckande sätt.

Magic fool återvänder till det malande uttrycket från första låten men har fina improviserade passager i både rock och en del jazziga influenser. En kort instrumentell låt.

Fast train har Lynn på sång. Hon sjunger starkt och med mycket attityd. Bäst blir det när hon på ett ganska speciellt sätt drar ut på tonerna. En del riktigt bra munspel i samspel med gitarren.

My daddy was a jockey är en snabb blues.

Charlotte Brown är fin melodiös rocklåt. Soulful hes sång av Lynn Carey. En del riktigt bra lågmält både bleck- och träblås. Påminner om både Janis Joplin och Bonnie Tyler.

Run run children en pumpande låt med sång av Lynn Carey och Neil Merryweather. Ingen riktig dynamik tyvärr.

Walkin' shoes är en gladlynt svängig låt med en pigg klarinett.

Låten Toe jam avslutar. Inleder med trummor och experimentell orgel som efter en stund utkristalliseras till något mer blusigt med munspel.

Clintan kan musik

Clint Eastwood gillar musik och hade ett av avsnitten i den utmärkta serien om blues som hölls samman av Martin Scorsese. Det avsnittet handlade framförallt om pianoblues och en del jazz. Både Pinetop Perkins och Ray Charles var med. Specialaren om Professor Longhair var kul och även hans berättelse om en inspelning med Fats Domino.

Skivan som jag tänkte skriva om nu har en annan typ av anknytning till Clint Eastwood. Han regisserade sin första film Mardrömmen eller Play misty for me 1971 och i den filmens inledning ser man Clint gå runt ett hus vid kusten sätta sig i en bil och köra iväg. Vinden i håret. Episka bilder med Stilla Havet och allt. Samtidigt spelas en instrumentell ganska oborstad låt. Den låten heter Dirty boogie och finns med på gruppen Gator Creeks ända skiva Gator Creek från 1970 utgiven på Mercury. Omslaget är lite speciellt med reliefmönster som förmodligen ska efterlikna krokodilskinn.

Kände Clint Eastwood gruppen? Gillade han den? Skivan är helt okej i övrigt och har vissa influenser av The Band. Inte så mycket pianoblues utan mer en utflykt i blåsmusik med både toner av party och melankoli. En del bra sång, gitarr och piano också icke att förglömma.

Gator Creek bestod av Allan Beutler på saxofon, Dee Barton på sång och piano, Mike Deasy på gitarr och sång, Kathy Deasy på sång och slagverk, Kenny Loggins på sång och gitarr, Ray Neapolitan på bas, Mike "Smackwater" O'Martin på piano och Gene Pello på trummor. Dee Barton har skrivit flera av låtarna däribland Dirty boogie. Han komponerade musiken till Mardrömmen och även Mannen med oxpiskan en annan Clint Eastwood film. Paret Deasy verkar fortfarande vara aktiva och Mike verkar ha spelat med både Richie Valens och Eddie Cochran på konserter och på inspelningssessioner.

Don't try to lay no boogie woogie on the king of rock and roll måste vara en av de längre låttitlar jag har sett. Det är en pumpande låt med mycket blås och ganska vildsint sång.

Danny's song är mycket mer försiktig och lågmäld. Fina gitarrer som växer och en vacker förtrolig sång och melodi.

These days är en Jackson Browne låt. Duett mellan Dee Barton eller Mike och Kathy Deasy och bra elgitarr och piano.

Dirty boogie har en härlig uppstart och sen kommer den igång med härligt blås som faktiskt passar in här. Pumpande piano och ett grymt driv som man sugs in i. Sen stannar blåset upp och man hör en skramlande distad gitarr som surrar på i bakgrunden. Det huvudsakliga blåsinstrumentet är väldigt murrigt på ett härligt sätt. Man ser Clint Eastwood framför sig.

Betty Jean's mama har ett märkligt ensligt komp på piano i udda takt och en vild sånginsats. Sen kommer lite fler instrument in i leken med lite gitarr och trummor. De bygger upp en fin medryckande böljande melodi. Har en galen ton som är kul att lyssna på.

Andra sidan inleder med Holy moly rolly polly med glatt piano, elgitarr och blås. Full fart.

Long tail cat (dixie holiday) är en långsam lunkande låt i början sen tar den i lite på vissa ställen för att sen lugna ner sig igen. En ganska splittrad låt som man inte vet vad den vill. En kvinnlig kör hugger i mot slutet.

Mud island inleder fint med en vridande elgitarr. Kathy Deasy sjunger bra och melodin är väldigt The Band influerad.

Take a look kör på med blås, piano och en del elgitarr. En del sång också.

Home avslutar skivan. Skivans längsta låt med 6 minuter. Sånginsatsen är bra och stark och bra kör. Melodin är långsam och drivs med piano, blås och en del elgitarr. Efter ett tag börjar Kathy Deasy sjunga istället för Mike Deasy eller om det är Dee Barton.

Nittiotalets femtiotal

Från en sentida 50-talsinfulerad skiva till en annan ännu senare som också inspirerats av samma musikstil. The Boppers självbetitlade åttonde lp från 1991 utgiven av Sonet. Den enda skiva som jag skrivit om hittills här på bloggen som jag visste om vid den tiden som den verkligen kom ut.

The Boppers skiva består mest av egna kompositioner i 50-talsstil men det är tydligt att det är sentida inspelningar med tunna synthar istället för piano osv. Men sångarrangemangen och melodierna är väldigt bra. Bra gitarr, bas och saxofon också. De håller sig trogna sitt sound men har en bra fantasi och varierar sig på ett bra sätt.

The Boppers bestod av Peter Jezewski, Mats Lagerwall och Ingemar Wallén.

Inledande Jeannie's coming back sätter tonen för hela skivan med medryckande melodi och riktigt bra stämsång i fina arrangemang. Kul infall också med basrösten på ett ställe.

Duke of earl är en cover på en Gene Chandler låt. Originalet gjordes 1962. Driven melodi med kör som upprepar titeln hela tiden. Sen är det bra sånginsats och en pigg saxofon.

Kissing in the moonlight är ganska slät och ganska mycket synth. Har ett parti i mitten som med lite tydlig gitarr och call and answer sång.

Heaven är tvärtom föregående låt och väldigt bra instrumenterad med akustiska gitarrer och engagerad sång som samspelar fint med en elgitarr som bara kommer in någon enstaka gång för att ge extra klipp. Bra angelägen antikrigstext också.

Suger baby love är en riktig poplåt med klockor och kör, ljusa toner på huvudsången och ibland normal tonhöjd och fin talad text med basröst på ett ställe

take my advice if you love someone don't think twice.

Kul att lyssna på.

På sista låten på första sidan All I have to do is dream hittar de verkligen ett genuint sound. Väldigt bra melodi och arrangemang med en smakfull ljudbild. Fingerknäpp, innerlig röst och väl avvägd instrumentering.

Andra sidan inleder med Gonna find my angel. Det var min favoritlåt på skivan från början. Inleder avskalat. Har fina växlingar och bra sång med en del akustisk gitarr. Kanske lite mycket abstrakt synt i bakgrunden. En bra och stark melodi.

Run to your love är en snabb driven låt med mörk underton.

Bra saxofonspel och sång på Pretend to stop pretending.

Rocket from heart är ganska märklig låt med en synthslinga i början och slutet men däremellan ganska basinfluerat komp. Skriven av Per Gessle tydligen.

Skivan avslutas med låten When I see her smile i melodiös lite eftertänksam stil. Fin soulful sånginsats med bra stämsångsarrangemang och fina elgitarrslingor.

Sammantaget så gillar jag definitivt fortfarande skivan. Men de kunde ha skippat syntharna.