Distinkta sidor

Två distinkta sidor på Allman Brothers gitarristen Richard Betts första soloalbum Highway call från 1974. Utgivet liksom Allman Brothers på Capricorn.

Richard Betts har med sig många kända musiker men ingen från Allman Brothers. Några kända namn är Jeff Hanna från Nitty Gritty Dirt Band och Vassar Clements som var med i Old and in the Way.

De distinkta sidorna kommer av att första sidan bjuder på countryrock och andra sidan bjuder på instrumentell musik i jazzig bluegrassstil. Musiken är genuin och äkta och påminner om både Allman Brothers och Old and in the Way. Musikerna som medverkar är väldigt virtuosa och det är roligt att lyssna på albumet. Mer jazz än man kan vänta sig på sidan två men första sidan är verkligen genuin countryrock

Long time gone har precis den härliga lite dämpade reflekterande öppna viddernas ljud som Allman Brothers hade på Sisters and Brothers plattan. En massa bra gitarrspel med akustisk känsla och en del pedal steel. Kvinnlig röster tillhörande Reba och Dottie i kören The Rambos bidrar till att göra låten riktigt bra.

Rain fortsätter i samma sköna avslappnade stil. Innehåller även några annorlunda gitarrljud.

Highway call är lite långsammare och mer som traditionell country i stilen. Bra piano spelat av Chuck Leavell.

Let nature sing inleder på samma sätt som föregående låt men sen kommer de igång med banjo, mandolin och fiol som skapar en väldigt genuin känsla. En kör hummar i bakgrunden till ett strålande banjosolo.

Andra sidan innehåller bara två låtar som båda är instrumentala. Hand picked är först ut. En lång improviserad låt. Jeff Hanna medverkar på akustisk gitarr. Det är långsam låt som vaknar till ibland. Speciellt när Vassar Clements river av ett långt solo på fiol. Det låter nästan som ett blåsinstrument på ett ställe och som en humla på ett annat. Betts själv spelar fint på elgitarren som också låter som ett blåsinstrument på ett par ställen. På ett ställe låtar han tonerna snubbla på varann vilket låter kul. Vi hinner även med ett avslappnat solo på piano. Man kan säga att det är bluegrass spelat på jazzmanér.

Skivan avslutas med låten Kissimmee kid. Den fortsätter i samma stil. Jazzig bluegrass. Virtuost framförd.

Ljudteknikern hade kanske semester

En del musik som i sig själv är bra förstörs av hemsk produktion. Eleanor Bodels debutskiva One way ticket efter låten med samma namn är en sådan skiva. Den gavs ut på märket Olga 1969 och bjuder på 60-talspop. Anledningen till att jag köpte skivan är titellåten One way ticket.

Tyvärr lider hela skivan av ett otroligt dåligt ljud. En del beror säkerligen på dålig pressning eller att mitt exemplar kanske är sönderspelat. Men mycket av det beror på produktionen och mixningen också. Eleanor Bodel sjunger bra men hennes röst är inspelad på så hög volym och så långt fram i mixen att det bara blir olidligt brus emellanåt. Jag får sänka volymen på förstärkaren många steg när jag spelar den. Konstigt egentligen att de har lagt ner mycket tid på orkester och arrangemang men sen troligen lagt väldigt lite tid på mixning och ljudteknik.

Stilmässigt känns det som tidig 60-talspop men det är inte speciellt likt t ex Brenda Lee eller Wanda Jackson vilkas musik har betydligt mer country över sig. Här är det mer vals och tango i botten. Jag tror att den Palmers som omnämns som kompositör eller textförfattare till många av låtarna är Bengt Palmers. Kanske man kan nämna Ann-Louise Hansson som en liknande artist.

Titellåten One way ticket inleder. En väldigt bra melodi som Eleanor Bodel sjunger med fin känsla. Ackompanjemanget är bra och smakfullt orkestrerat. Texten är tydlig och går att komma ihåg lite grann av. Den framfördes ursprungligen av Neil Sedaka 1959.

Together innehåller en del gitarr och är en lite gladare melodi.

From now on har ett lite mer sparsmakat ljud med akustisk gitarr. Har en fin nedgång i melodin på ett par ställen i verserna. Antingen är det en vals eller kanske en tango.

The girls want the boys har ett skumt svampigt basljud som är kul. Melodin är uppåt.

To love somebody is to hurt somebody är fin orkestrerad pop med lite körsång och stråkar. Även en del plingande klockor. Det återkommande stråkriffet är kul och annorlunda.

Andra sidan bjuder på några svenskspråkiga låtar. Först ut är Jag önskar att det alltid vore sommar. En melodiös låt som är översatt från Carole King låt.

Love me, please love me har en fin lågmäld känsla. Fina stråkar och Eleanor sjunger bra. Lite The Platters stil på den.

Sunday will never be the same en oväntad cover på Spanky and our gangs helt klart bästa låt. Eleanors version är trogen originalet.

Att le mot någon har samma lite udda riff på stråkar som To love somebody is to hurt somebody från första sidan. Medryckande och ganska bra.

Keep searchin' är en Del Shannon låt. Inte olik hans mest kända låt Runaway. Har en fin nedgång i melodin på ett par ställen och ett roligt knarrande ljud.

En helt okej skiva med 60-talspop. För dåligt ljud för att vara riktigt bra men roligt att lyssna på nån gång ibland för de fina melodierna, Eleanors fina sånginsats och det bra ackompanjemanget.

Musikalisk tillit

Jerry Garcia kan verkligen spela gitarr och Grateful Dead med Robert Hunter kunde verkligen skapa magisk musik. På sin femte skiva Workingsman's dead har de kvar sin originalsättning. Förstärkta på en låt av David Nelson annars är Jerry Garcia på gitarr, Phil Lesh på bas, Bob Weir på gitarr, Ron McKernan på minspel och orgel, Bill Kreutzmann på trummor och Mickey Hart på trummor.

De spelar fullständigt briljant countryrock med stänk av blues, folk och bluegrass. Hela tiden med en rockande känsla och fina improvisationer. De spelar väldigt avslappnat och de kan vara precis så lössläppta eftersom de har en total musikalisk känsla. De kan släppa kontrollen och bara spela på. De litar på varann och det blir ett underbart resultat.

Albumet gavs ut på Warner brothers 1970 men min kopia är en senare tysk pressning från 80-talet. Det är ett av de bästa album som gjorts och det är alltid en fröjd att lyssna på. I Grateful Deads utgivning är det insprängt mellan två andra klassiker Live / Dead och American beauty.

Uncle John's band är en mästerlig akustisk inledning. De spelar i flera lager med knäppande klara strängar och ett mer jordnära ackordkomp. De sjunger i enkla raka stämmor ungefär som att man hade gått förbi en äng och bara hört dem sjunga uppe på en kulle. Väldigt dynamiskt och omväxlande. De vräker in mycket energi på ett obesvärat sätt.

High time är en mer countryinfluerad låt med svävande pedal steel gitarr. Väldigt avslappnad men ändå väldigt närvarande.

Dire wolf fortsätter att utforska countrymusikens möjligheter. Ett underbart klart gnistrande solo och en medryckande melodi.

New speedway boogie ska textmässigt handla om tragedin vid Rolling Stones konsert vid racingbanan Altamont i USA där en man i publiken mördades. Annorlunda gitarrspel som leker sig fram och liksom knäpper till där det passar. Väldigt bra känsla. Sånginsatsen är bra och rytmen som ges av handklappet genom låter skapar en suggestiv stämning.

På andra sidan väntar Cumberland blues. Kompet är blandat elgitarr och akustisk. De matchar varann perfekt. Sånginsatsen är underbar med stämmor och de sjunger olika strofer. Melodin är omväxlande med en del oväntade växlingar. Det akustiska gitarrspelet av David Nelson blir nästan bluegrassaktigt ibland.

Black Peter är en långsam härlig blues. Melodin växer och utvecklas hela tiden. Mot slutet kommer några fina toner på munspel väldigt elegant.

Easy wind är brokig avslappnat vild blueslåt. Kul spel på trummor och slagverk som verkligen dominerar låten. En del munspel och perfekt gitarr som klipper in precis där den behövs. Sånginsatsen matchar känslan i musiken perfekt.

Kalaset avslutas med Casey Jones. En underbar melodi med galen text. Gitarrljuden spelas med ett härligt eftertryck. Sången framförs med en viss humor och trummorna har också en matchande speciell känsla. De lämnar plats för ett svävande sprucket gitarrsolo med underbart avslappnad känsla. Avslutningen är fantastisk med galopperande trummor och den lika avslappnade sången.

Guldkornen avlöser varandra. Några låtar kan man plocka fram och tralla på när som helst. De sätter sig tillochmed på en omusikalisk människa som mig.

Spretigt

Alltför mycket orgel i musik är sällan bra. Det finns olika orgelljud och ett orgelljud som oftast går fint att lyssna på det mer rökiga och lågmälda orgelljudet. Gruppen Linn County har på sitt debutalbum Proud flesh soothseer väldigt mycket orgel men det är spelat på rätt sorts orgel. Men arrangemangen är ganska stökiga och röriga. De har mycket på gång hela tiden med orgel, gitarr och en medlem som helt ägnar sig åt blåsinstrument både bleckblås och träblåsinstrument. Skivan är producerad av Abe "Voco" Kesh och kom ut på Mercury records 1968. Den första av totalt tre skivor som gruppen spelade in.

Ofta spelar de en typ rockig blues med inslag av psykedelisk musik och en del spännande jam. I sina jammande stunder så är musiken och ljudet mer avslappnat och tillbakalutat men det har oftast en ganska enträgen och påträngande känsla. Med det myckna användandet av flöjt i musiken skulle man kunna dra paralleller till The Insect Trust men de låter faktiskt på ett helt annorlunda sätt. Istället får jag nog likna dem vid t ex Morning Glory som jag skrivit om tidigare. Ojämnt och spretigt men ganska trevligt. Betraktat i sin helhet så förstår man inte riktigt vad de vill och stressen tillsammans med spretigheten blir för mycket.

Linn County bestod av Stephen Miller på orgel och sång, Fred Walk på gitarr och sitar, Dino Long på bas, Larry Easter på saxofon och flöjt samt Snake McAndrew på trummor. De skrev sitt material själva i stort sett och Stephen Miller verkar ha varit mest produktiv.

De inleder med låten Think. En ganska rockig och lite bluesinfluerad låt. Har en cool initierad känsla över sig.

Lower lemons inleder på ett sparsmakat bra sätt med en försiktig flöjt till cymballjud. De har en fin melodikänsla och det är anspåkslöst. Lite psykedeliskt också faktiskt.

Moon food inleder med filmiska mystiska glesa slagverksljud. Sen kommer en hel del sitar och flöjt tillsammans med ganska plågad sång. Mer psykedeliskt. En orgel ett parti med snabb märklig glad musik som progressivt går över i mer dämpad orgel och sitar musik. Via mer spridda mystiska ljud återkommer det ganska bra sitarpartiet igen. En spretig sång.

Cave song avslutar första sidan med något som låter lite som medeltidsmusik på sitar, orgel och med plågad sång. Efter ett tag blir det en del vass gitarr. Sen spårar det ur med skumma distade ljud på bleckblås. Verkar ha en bra melodi i bakgrunden och ibland får de till bra känsla men det är spretigt.

Protect and serve inleder andra sidan men verkar inte vara en egen låt utan ingår i Bad things som är ett långt bluesigt jam med en del sång. Mycket bra gitarrspel och en del saxofon, flöjt och orgel. När det är gitarren så blir det avslappnat och kul att lyssna på.

Fast days drivs framåt av ett stressigt flöjtspel tillsammans med rökig sång. En bit in i låten kommer även en del gitarr och orgel. Korta toner spelas stötvis. Avslutas med ett kombinerat saxofon och trumsolo innan ljudet av rinnande vatten.

En skiva som kan var kul att lyssna på då då men den saknar något riktigt minnesvärt ögonblick och den har en stressad och rörig känsla över sig.

Musik med semesterstämning

Skivan Power of love med Arlo Guthrie gavs ut av Warner Bros 1982. Det finns flera anledningar till att jag köpte den. Först och främst eftersom det är Arlo Guthrie som gjort den. Han var son till den legendariska folksångaren Woody Guthrie som inspirerade Bob Dylan. Andra anledningen är att Penny Nichols är med på ett hörn och sjunger. Jag skrev om hennes första skiva Penny's Arcade här på bloggen tidigare. Den tredje anledningen är att en av mina favoritlåtar Jamaica farewell finns med på den.

Jag gillar den här skivan som var Arlo Guthries fjortonde skiva. Musiken är varm och melodiös. Den andas Västindien och Hawaii. Ljudet är mycket 80-tal men känslan i musiken skiner igenom och det blir bra ändå. Arlo har en trevlig varm röst och det bjuds på fina duetter och körinsatser av bland andra Penny Nichols, Leah Kunkel och Rickie Lee Jones. Det är en hemvävd och mysig stämning genom hela skivan.

Röstmässigt påminner Arlo om både Bob Dylan och Van Morrison men snällare. Äkta och genuint på ett okonstlat vis.

Power of love inleder. En melodisk och medryckande låt.

Oklahoma nights fortsätter i en melodisk och behaglig stil.

If I could only touch your life är en trevlig låt med Leah Kunkel i duett med Arlo Guthrie.

Waimanalo blues har en skön takt och en melodi påminner om Hotel California men med mer självdistans och stringens. Här sjunger Arlo duett med Penny Nichols och Leah Kunkel. I en passage i mitten blir stämningen nästan lite hawaiiansk på ett trevligt sätt. Kompet är stillsamt och böljande.

Living like a legend avslutar första sidan. Den går lite i reggietakt Den har mycket Dylan över sig.

Give it all you got är en överaskande rocklåt med blueskänsla. Bra gitarr och piano kompar en trevlig sånginsats. En del körsång också.

When I get to the border är mer avskalad låt. Penny Nichols sjunger med i refrängen. Ett fint fiolsolo kommer i slutet. Det låter som modern svensk vispop nästan.

Jamaica farewell är den härliga låten som Harry Belafonte gjort klassisk. Här framförs i långsam reggietakt. Arlo sjunger bra och får fin hjälp av Rickie Lee Jones. Ett soloparti på spansk gitarr med fin stålklang.

Slow boat är en mycket lågmäld låt. Arlo sjunger med fin berättarröst med mycket känsla. Möjligen lite countrykänsla ibland med en pedal steel gitarr.

Garden song är en liten Peter Paul and Mary inspirerad glad armkrokssång. Arlo har en snäll röst som man blir glad av. En liten kör hjälper till i refrängen.

Ett trevligt album att spela i höstrusket för att få lite semesterstämning.

Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.

Första utan Big Brother

Skriver färdigt det här en dag för sent. Det var igår den fjärde oktober som det var 44 år sen en av de största sångerskorna Janis Joplin gick ur tiden. Hennes tredje album I got dem ol' kozmic blues again mama från 1969 var hennes första utan hela Big Brother and the Holding Company. Men hon hade med sig Sam Andrew som spelar gitarr. En annan länk till föregående skiva Cheap Thrills är Robert Crumb som målade texten på framsidan av omslaget. Skivan gavs ut på CBS och min kopia är en senare brittisk utgåva.

Den här skivan verkar ganska allmänt beskriven som hennes svagaste. Jag anser att alla hennes album är mästerverk och det finns inget svagt album. Flera av mina favoritlåtar med Janis Joplin finns med på skivan som t ex Little girl blue. Kompet är väldigt annorlunda och det är mycket blås men det är smakfullt. Janis har kvar sin känsla, sitt temperament och sin dynamiska förmåga. Men visst saknar man det mer ensligt sparsmakade och ångestladdade soundet hos de två första plattorna.

Kozmic blues band var de som kompade Janis på Woodstock-festivalen. På fjärde och sista skivan så kompades hon av Full Tilt Boogie Band.

Try inleder. Janis sjunger med mycket soul i rösten. Hela melodin har pauser i sig som ger låten ett funkigt driv. Fint blås som samspelar mycket bra med Janis engagerade sånginsats.

Maybe en av mina absoluta favoritlåtar med Janis. Smakfullt arrangerad med orgeln och de fina pigga gitarrtonerna sen kommer blåset som byts ut mot Janis fantastiska sånginsats som verkligen ger kårar längs ryggraden av välbehag. Melodin är vacker och varierad med en del både svärta och humor i.

One good man inleder med orgel och sen kommer bluesig gitarr över ett avslappnat gitarrkomp. Janis sjunger bra och hon har verkligen blueskänsla. Sam Andrew river av ett fint långt solo på gitarren. I slutet av låten spelar han på ett ganska annorlunda och intensivt sätt.

Första sidan avslutas med As good as you've been to this world. En soulinfluerad låt med orgel och en massa blås utan sång i inledningen. Sen kommer Janis in och sjunger.

To love somebody är en fantastisk låt med Janis i sitt esse. En sprucken gitarr bakom en massa smakfullt blås som tonas ner när Janis sjunger. Hon ger verkligen allt.

Kozmic blues tar vid på ett perfekt sätt. Fint piano, gitarr och Janis sjunger fantastiskt känsloladdat. Man lyfter och svävar fram på refrängen. Mycket blås men det är smakfullt arrangerat.

Little girl blue en av mina favoritlåtar. Mycket vacker med en vacker spanskinfluerad gitarrslinga som mjukt trakterar låten med spruckna toner. Janis sjunger fullständigt underbart vackert. Hon har en ljuvlig omtänksam röst när hon sjunger

I know just how you feel

. man blir tårögd av den här låten och Janis framförande.

Work me lord avslutar skivan. En stark låt med mycket temperament och mycket dynamik när Janis eldar upp känslorna som hon hämtar djupt nere i sitt inre. Perfekt tajmad bastuba som svarar henne. De får till ett bra lyft i refrängen. Akapellaavslutningen är magnifik.

Sammanfattningsvis en soulinfluerad skiva med bluesrötter och en sångerska som är den bästa.

Skör vacker psykedelisk rock

Om det inte blir ett mästerverk på första försöket så får man försöka igen. Det gjorde 13th floor elevators och deras andra album Easter everywhere från 1967 är verkligen fantastiskt bra. Det gavs liksom alla deras album ut på International Artists. De spelade in ytterligare två LP innan gruppen upplöstes.

Bandet har en något annorlunda sammansättning jämfört med första albumet med de nya medlemmarna Dan Galindo på bas och Danny Thomas på trummor. Tommy Hall är med jug och sång, Roky Erickson på sång, Stacey Sutherland på gitarr och sång samt Clementine Hall på sång på en låt. De hade hunnit vara en sväng i Kalifornien sedan första skivan och det kanske bidrog till att garagerockskänslan har ersatts av en trevlig folkrockskänsla med mycket bra musik. Tommy Hall hade en väldigt stark tro på psykedelisk kultur i stort och baksidan av omslaget är lite österländskt inspirerat tror jag.

Musiken är psykedelisk lite åt folkrockshållet men ändå inte. De skapar stämningar som är väldigt sköra och blida. Samtidigt finns ett mörker ibland. Ljudet är genuint och mycket bra producerat. Varierad ljudbild med både akustiskt och elektriskt i en smakfull blandning och väldigt spännande trumspel också.

Det är ganska svårt att jämföra med andra grupper men de påminner lite om Jefferson Airplane med folkrocksaktigheten, Velvet Underground med mörkret och en del av flödet men även Golden Dawn på samma skivbolag. Det väldigt sköra var de nog ensamma om. I låten I had to tell you påminner de lite om de engelske uteliggaren som sjöng Jesus blood never fails me. Otrolig känsla.

Skivan inleder starkt med Tommy Hall och Roky Erickson låten Slip inside this house. Flödande och långsamt vridande flödande melodi. Mjuka gitarrslingor, ett märkligt bubblande ljud och bas bakom Roky Ericksons ständiga sång. Sätter verkligen en stämning som är behaglig men mystisk. Man upptäcker nya finesser i den flödande melodin vid varje genomlyssning.

Nästa låt Slide machine är en Powell St. John komposition. En förundrad vilse i ett landskap känsla finns i låten. Spridda toner som ändå bildar en melodi till Rokys sång. Melodin blir mer samlad efter ett tag i en refräng. Drömskt och samtidigt helt vaket.

Med tredje sången She lives (in a time of her own) blir det lite mer rockigt med lite kör och mer dynamiska sångarrangemang. Det rusande men mjuka fjädrade gitarrljudet kontrasterar bra med sången. En del cymbaler bidrar fint till en upprymd atmosfär.

Stacey Sutherland skrev Nobody to love. Jag tror att det är han som sjunger också. Bra gitarrspel med episka långa toner och en massa kaotiska trummor.

Första sidan avslutar med en fantastiskt bra cover på Bob Dylans Baby blue. Väldigt långsam i tempot med fint gitarrspel med långa spruckna toner som ringer in i varandra på ett underbart sätt. Roky sjunger med en blid säregen röst. En känsla av öppna vidder men ändå helt olikt Quicksilver Messenger Service.

Earthquake är ganska snabb och lite vildare i sin framtoning men stundtals är den väldigt mjuk och mild. Vid ett tillfälle tystnar allt utom ett distat märkligt gitarrljud. De gör det bra och det blir bra musik a det.

Dust inleder med akapellasång några ord. En låt att landa i efter den mer frenetiska föregående låten. En till stor del akustisk låt men den ha speciell struktur med sången och det bubblande ljudet svagt i bakgrunden. På ett ställe får de till en fin call and answer mellan gitarren och basen.

Levitation är en frenetisk rockig låt med metalliska slagverk ganska snabb gitarr och vild sånginsats. Rusar fram men på positivt medryckande sätt och med glimten i ögat.

En favoritlåt på skivan är I had to tell you som är skriven av Tommy Halls fru Clementine Hall. Den är gripande på ett speciellt sätt. Den är så otroligt skör i framtoningen. Roky och Clementine sjunger en viskande ömsint skör duett till akustisk gitarr och en munspel. Melodin är vacker och känslan äkta och genuin.

Skivan avslutas med låten Posturos. Påminner om både Earthquake och Levitation och ger känslan av en röd tråd och en sammanhållning mellan låtarna. Den är blid och spröd med lite kör. Fina gitarrslingor tar sig nästan obemärkt genom öronen. Melodin flödar fram och ljudbilden flödar den också på ett naturligt sätt.

En skiva som gör att man förstår 13th floor elevators storhet och att de är omtalade. Minnesvärda melodier och låtar med mycket stämning som byggs upp på ett obemärkt sätt. Härligt skört och äkta. Rekommenderas mycket starkt.