Frank Zappa som gitarrist

Frank Zappa verkar ha varit extra mycket i ropet under hösten och vintern. Flera tidningar har skrivit artiklar om honom. Exempelvis Rock n roll magasin som hade en intervju med hans son Dwezil Zappa som också är musiker. Frank Zappa dog tragiskt 1993 i cancer men han hade varit verksam ända sedan 50-talet. Han är fortfarande en aktuell och välkänd person.

Jag har egentligen haft lite svårt för hans musik som innehåller många delar av kabaré och någon sorts humor och satir. En amerikansk variant på Lindeman gökar ånyo? Inte musik i alla fall. När de väl spelar riktig musik så låter det bra men det är insprängt mellan så mycket trams att man inte orkar med det. Första skivan jag hörde med Frank Zappa var Roxy and elsewhere som är ett exempel på detta. En del bra cool fusionmusik men även en hel del prat och annat ickemusikaliskt. Bobby Brown är nog fortfarande den bästa Zappa-låten.

Så, möjligen i ett försök att ge alla som ville lyssna på hans musik en chans så sammanställde han albumet Shut up n play yer guitar som släpptes som en trippel-lp box 1981. Där första skivan heter Shut up n play yer guitar, den andra Shut up n play yer guitar some more och den tredje heter Return of the son of Shut up n play yer guitar. Här hade jag bara tänkt att skriva om den första.

Ljudet på skivan är bra och musiken är fylld med häftigt gitarrspel och trumspel. Stilmässigt rör det sig om hårdrock och progressiv rock med vissa insalg av jazz och fusion samt reggiemsuik. Tyvärr blir låtarna lite kalla och extremtekniska. Även om det är långa vindlande jam så blir det aldrig den där sköna avslappnade känslan. Men det är absolut spännande att lyssna på.

Skivan inleder i stressat tempo med five-five-FIVE. Ganska härlig utplaning i tempot en bit in i låten. Lite österländsk känsla över tonerna. Men väldigt hårt och kallt.

Hog heaven har ett hårt distat murrigt gitarrljud som är ganska behagligt. Trummorna finns i förgrunden.

Titellåten Shut up 'n play yer guitar öser egentligen obemärkt på i skivans strida ström av hårt distat gitarrspel. Mycket trummor också.

While you were out avslutar första sidan i jazzstil. Spridda gitarrriff och trummor med mycket cymbaler. Gitarr och trummor samspelar väldigt bra genom hela låten. Fortfarande ganska tungt och kallt.

Låten Treacherous cretins som inleder andra sidan öppnar i reggiestil och samma lilla långsamma reggieslinga fortsätter i bakgrunden genom hela låten. I förgrunden hörs en episk ångestfylld vinande gitarr som kastar sig genom långa improvisationer. Gitarrspelet är varierat men väldigt kallt och ödsligt.

Heavy duty Judy är lite vildare med snabba ryck i gitarrtonerna. Trum- och basspelet är helt galet och troligen väldigt progressivt. Har rätt fina växlingar i temperament på ett par ställen.

Avslutande Soup 'n old clothes är lugnare med jazziga inslag i trummorna. Gitarren är fortfarande ganska kall men har en lite med reflekterande känsla. Påminner faktiskt lite om Roy Buchanan. Är nog skivans bästa låt.