En av de mest välkända singer/songwriter skivorna som har nått all sin berömmelse långt i efterhand är Linda Perhacs album från 1971 Parallelograms. Utgivet på Kapp. Jag hörde talas om det i ett radioprogram där Mikael Åkerfeldt från Opeth lovordade skivan. En intressant programserie där Åkerfeldt spelade flera för mig okända men ändå intressanta och bra skivor. Ett allmänbildande program. Även om jag inte tillhör de som lyssnar på Åkerfeldts egna musik.
Men i detta inlägg så tänkte jag koncentrera mig på hennes första album. Det består av väldigt mjuk lågmäld musik som ibland blixtrar till och blir mer intensiv. Mycket bubblande temperament under den drömska ytan. Oftast sparsmakat nästan abstrakt ackompanjemang. Linda har en fin röst som hon använder på ett varierat sätt, framförallt har en mycket bra känsla för frasering. Kan kanske jämföras med skivor som Bonnie Kolocs första och Heaven and Earth men även Fifty foot hose. Men det är inte speciellt likt något annat utan Linda Perhacs drömska musik är unik.
Omslaget matchar musiken på ett bra sätt med en vacker drömsk bild exponerad flera lager precis som Lindas röst i flera av låtarna. Dessutom finns texterna till samtliga låtar på baksidan.
Låten Chimacum rain inleder. Väldigt vacker låt där Linda sjunger duett med sig själv i flera lager på ett svävande sätt. Sparsmakat ackompanjemang på akustisk gitarr. Ibland säger hon något på ett mer hårt sätt som ger låten extra liv.
Paper mountain man är en lite mer svängig låt. Gitarren får sällskap av lite munspel och en del trumslagsinstrument. Linda har glimten i ögat och ett bra klipp i rösten. Munspelet låter som en skallerorm ibland.
Dolphin inleder drömskt och mycket lågmält. Sedan sjunger Linda ganska starkt till ett minimalt ackompanjemang.
Call of the river inleder vackert med stämsång där Linda sjunger duett med sig själv i fjäderlätta drömska arrangemang. Fina variationer i tempo och temperament. Hon har en fin röst med långt behagligt darr.
Sandy toes inleder med gitarrtoner som nästan låter som harpa. En lite snabbare melodi med rikare ackompanjemang. Mjuka trummor. Ger lite söderhavsvibbar. Med mjuka vågor som skvalpar in mot strand.
Titelspåret Parallelograms avslutar första sidan. Väldigt drömsk där rösten fungerar som ett svävande huvudinstrument mitt i allt flyhänt gitarrspel. Nästan ordlöst bara en upprepning av ordet parallelograms. Bryts en bit in i låten av rasslande trummor och skrämmande utforskande ljud som i en Hitchcockfilm. Psykedeliskt och spännande. Sedan kommer låten tillbaka igen.
Hey who really cares har en vacker och tydlig lite franskklingande melodi med en mycket fin orgel svagt i bakgrunden.
Moons and cattails inleder med skrämmande drömska psykedeliska ljud och fortsätter i en stil som verkar vilja förmedla en sinnesstämning. Slumpmässig och märkliga trumslag och lika mystiskt gitarrspel och sång. Ibland sammanfallar allt till en melodi. Leder tankarna lite grann till Fifty foot hose.
Morning colors vackert och drömskt med bra flöjtspel och fin sånginsats som varies fint genom en vindlande berättande melodi.
Porcelain baked-over past-iron wedding är en snabbare liten låt. Med mycket trummor som är mjuka i sitt ljud. Gitarrspelet är bra och vackert. Linda sjunger mycket bra.
Skivan avslutas med låten Delicious. En tydligt sjungen låt med avskalat ackompanjemang och dröjande toner. Lite drömskt gitarrspel ibland och lika drömska tempoveäxligar och pauser i sången. En passande avslutning på en drömsk skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar