Både glatt och sorgset

Link Wray spelade in mycket på sin gård i Maryland tillsammans med sin familj och vänner. Jag har skrivet om den första som kom ut i USA även ett album som tillskrivs Mordicai Jones och ett av hans bror Vernon Wray spelades in här. Den andra Beans and fatback kom bara ut i England på det engelska bolaget Virgin records år 1973. Den tillochmed mixades i England. Den är lite mer vild och oputsad jämfört med den första men fullständigt underbar att lyssna på. Glada jam i en gränsöverskridande stil mellan bluegrass, blues och folkrock. De fullständigt glöder och spritter av spelglädje. Stilen förändras mellan låtar och i låtar så det blir aldrig tråkigt. Ibland är det glatt och ibland mer melankoliskt och eftertänksamt. Link Wray sjunger mycket bra med ett starkt uttryck i en lika brutal som skör röst. Ljudet är fantastiskt klart och stilrent välproducerat. Fantastikt rikt ljud som aldrig blir överdrivet eller splittrat.

Beans and fatback inleder skivan på bästa möjliga sätt. Den börjar med bluegrassinfluerad akustisk gitarr eller det kanske är banjo. Sedan kommer en mungiga eller liknande och lite hemmagjort slagverk. De drar på och det är otroligt medryckande. Sen tystnar det och de drar igång ett elektriskt inferno av vild svängig musik. Link Wray sjunger lite grann med sin innerliga röst och det spelas en grymt ljudande gitarr med en massa solon och ett rock n roll piano spelar härliga instick på perfekta ställen. Hela låten är som ett rusande lokomotiv som är enormt medryckande.

I'm so glad är tungsint och sorgsen trots titeln. Link Wray hummar med sin säreget grova men varma och innerliga röst och kompet består av akustisk gitarr och något som ibland låter som vedträn som klyvs och ibland låter som något liknande. En arbetssång med taktfast komp. Men ser en man som lugnt och metodiskt utför ett hårt kroppsarbete.

Shawnee tribe fortsätter i en sorgsen men mer längtande och hoppfull stil. Kompet är en underbar blandning av akustiskt och elektriskt. Det bara glöder om spelglädjen och man rycks med. Det är gitarr, piano och ett stadigt bas och trumkomp. Hela tiden med ett väldigt äkta ljud. Link Wray sjunger fantastiskt bra och han har en liten lössläppt kör med sig.

Hobo man står med på både etiketten och skivomslaget men den spelas inte vad jag kan höra.

Georgia pines är lite tyngre i sitt uttryck med elektrisk gitarr hela vägen. Link Wray sjunger med en kör bakom sig. Blir lite Louie Armstrong aktig jazz över sången en kort stund på ett behagligt sätt. Gitarren river av några vinande toner i slutet och trummorna skramlar på bra.

Alabama electric circus är en instrumentell låt med behagligt ljud av snabbt folkrockigt gitarrspel som låter både akustiskt och elektriskt. Även piano pendlar fram och åter i den härliga lössläppta ljudbilden.

Andra sidan inleder med Water boy, en arbetarsång med tunga bluestendenser som nästan övergår i Muddy Waters influerad Chicago-blues. Byggs upp långsamt och avslappnat. Den är instrumentell i början men en bra bit in i låten sjunger Link Wray lite grann. Hur länge kan man få en gitarrton att sväva, frågar man sig. Viss del av kompet låter som att någon drar upp ett väggur.

From Tulsa to North Caroline är en mer uppspelt blandat elektrisk och akustisk folkrockslåt som bara Link Wray kan skapa. Kören står för sången här. Fullt med infall och instick på piano och gitarr av olika typ. Spelglädjen är total och det är bara att falla in och digga med.

Right or wrong (you loose) är en tyngre låt med mörka toner. Stressade kusliga gitarrer fyller ljudbilden. Sen kommer en ångestfylld elgitarr vinande i ett kort solo som återkommer i intervaller.

In the pines en medryckande positiv låt med Link Wray på sång och med kör. Takten är vedhuggarens och sen är det spelglädje och spännande gitarrljud som surrar på i en föränderlig flödande låt med enkel grundmelodi. Pianot fyller på efter ett tag och slagverken låter väldigt hemmasnickrade och varma. Grymt sköna slidegitarrtoner. Gladare jam finns inte.

Avslutar kalaset gör Take my hand (precious lord). Eftertänksamma toner på surrande elgitarr som växer i styrka. Innerliga pianotoner som ljuder. Link Wray sjunger med innerligt eftertryck på ett skört sätt. En mycket annorlunda version jämfört med Elvis Presleys men med samma känsla och äkthet.