Hyfsat från Mainstream

Vad ska man tro om Stone Circus. En märklig skiva om jag köpte för att den gavs ut på bolaget Mainstream. Ett bolag som jag samlar lite halvt på. Men deras skivor är extremt märkliga och tyvärr inte på ett bra sätt. Ofta väldigt influerade av brittisk pop, dåligt producerade och med alldeles för mycket orgel. Den här gavs ut 1968 och är hyfsat album.

Stone Circus är bra på sina ställen men innehåller också tyvärr någon rent dålig låt och några intetsägande låtar. De påminner om andra Mainstream album som t ex Tiffany Shade och Amboy Dukes. Dessvärre inte alls om Big Brother and the Holding Company. De påminner även lite grann om Fat Water som också använder orgel flitigt. Med vissa elektroniska ljud kan man även säga att de påminner om Fifty foot hose. Sista låten är faktiskt riktigt bra med ett längre improviserat parti.

Stone Circus bestod av Sonny Haines på gitarr, Ronnie Paige på sång, Jonathan Caine på orgel, David Keeler på bas och Mike Burns på trummor. Jonathan Caine har skrivit de flesta av låtarna helt på egen hand och på några tillsammans med Murphy.

What went wrong inleder. En förhållandevis lågmäld jazzlåt.

Adam's lament är en tyngre låt med alldeles för mycket orgel. Sånginsatsen är bra och själfull. En behagligt flödande gitarr hörs ibland men alltför sällan. Melodin bryts och hamnar i jazzfåran emellanåt.

Mr. Grey en väldigt märkligt ackompanjerad låt med en kort avbruten orgelton och elektroniskt ljudande trumljud. Sedan blir kompet vildare med en extremt distad bas och klart ljudande piano. Sånginsatsen är bra och bakom de avbrutna ljuden så skönjs en behaglig melodi.

Blue funk en stressad låt. Melodin bryts på ett ganska underligt vis. Som om kanske så många som tre komplett olika låtar samsas i en och samma. Alltför stressat och påfluget.

Carnival of love inleder med en cirkusmelodi framförd på orgel. Sen blir det en melodi med viskande invaggande sång. Behagliga trummor och lite gitarr men mest orgel. Melodin är för bruten och ibland kommer elektroniska ljud helt oannonserat. Splittrat.

Sara Wells är otroligt brittisk i sin framtoning med bruten melodi. Ett ettrigt ljud påminner om dataspelsmusik från 80-talet.

Inside-out man är lite mer spännande med bra sånginsats och spännande trummor och bas. Melodin är även här bruten men på ett bättre sätt. Ett avsnitt innehåller lite samspelad improvisation mellan orgel, trummor, bas och gitarr på ett ganska coolt jazzigt sätt. Gitarrljuden och texten med ord som

introspection

är ganska psykedeliska.

Camino real är ganska rak rocklåt. Stilen är rusande och påminner lite om Amboy Dukes en annan grupp på samma bolag. En del surrande och vinande gitarr som låter bra och en hel del trummor. Sånginsatsen är också bra i sammanhanget. En del märkliga avbrott i meleodin sker dock även här. Men de håller ihop det hyfsat ändå.

People I one new inleder med stillsamt eftertänksamt barpiano och en talande röst. Sen drar en mungigeljudande gitarr vid med ett bakgrundskom av stillsamma trummor och bas. Riktigt bra faktiskt. Gitarren spelas i flödande improvisation och med spännande musikaliska ljud. Efter ett tag kommer även lite orgel in som tack och lov är ganska lågmäld i ljudbilden. Mot slutet kommer det eftertänksamma och kanske summerande pianot och rösten tillbaka för ett par sekunder och så är skivan slut.