Brittisk boogie

Savoy brown var ett okänt band för mig fram tills att jag började samla på lp-skivor. Savoy brown verkar vara något av ett favoritband bland samlare. De är ett brittiskt band och en stor del av uppsättningen på deras fjärde skiva A step further bildade senare bandet Fog hat. Den skivan kom 1969 på Decca och verkar anses som deras bästa skiva. De låter ganska amerikanska och försöker köra så kallad southern rock ala Allman Brothers och kanske lite blues i Canned Heat tappning. Men jag tycker nog inte att det lyfter riktigt. Ljudet är ganska burkigt och de kör med för mycket blås och orkestrering på flera av låtarna. Det låter bra ibland och låten Life's one act play gillar jag. Men de får aldrig till samma avslappnade och omväxlande känsla som t ex Allman Brothers har.

Jag ska skriva vilka som var med i Savoy Brown också. Chris Youlden på sång, Kim Simmonds och Lonesome Dave på gitarr, Bob Hall på piano, Tone Stevens på bas och Roger Earl på trummor.

Skivan inleds med Made up my mind är ganska snabb låt. Väldigt mjuk i framtoningen. Kommer igång lite när några fina pianoslingor strömmar fram. Det kommer även ett solo från gitarren som extremt mjuk i ljudet.

Waiting in the bamboo grove har en del blås i en låt som annars möjligen påminner lite om Allman Brothers. Det blir bättre stundtals när blåset tonas ner till förmån för en elgitarr. Grundljudet är repitetiva basljud med blås som svarar.

Life's one act play är soulfull låt med bra sånginsats skriven av Youlden. Rökig bluesig atmosfär. Bra flödande improviserat gitarrsolo i slutet. Påminner i melodin och stämmningen lite om Janis Joplins .

I'm tired / Where am I avslutar sida ett. Bra sånginsats men lite småjobbig melodi och komp. Något slags stuffande musik.

Andra sidan innehåller en låt Savoy brown boogie som består av flera delar bland annat Whole lotta shakin goin on och Purple haze. Den ska vara inspelad live. Den går ganska snabbt och har en del rock n roll över sig. Bäst blir det när de briljerar på elgitarren och spelar bra pianoslingor. Ljudbilden är betydligt renare här också utan allt blås. Sånginsatsen är tyvärr inte så bra. I en sekvens låter det som att skivan hakat upp sig.

Den blir riktigt tung med delen som hämtar inspiration ur Little queenie. Sen tappar den fart i ett talat parti. In mot Purple haze delen har den ett mexikoklingande parti. Nu tar de fart med bra gitarrspel och ganska vilt piano. Flera talade partier får låten att tappa fart. Elvis kunde tala till bakgrundskomp och få folk att lyssna men det kan inte Savoy brown.