Anna och mig

Låten Anna och mig finns med på Lalla Hanssons skiva Upp till Ragvaldsträsk. Det är en kul skiva från 1971. Den består av amerikanska rocklåtar som Lalla Hansson översatt till svenska. Anna och mig är en oförglömligt kul översättning av Kris Kristoffersons låt Me and Bobby McGee. Den har framförts av hur många artister som helst och även i flera olika versioner inte minst på svenska. Cornelis Vresvijk gjorde en version som heter Jag och Bosse Lidén, Siw Malmkvist framförde en version skriven av Hawkey Franzén som heter Jag och Bobby. För inte mer än ca 5 år sen gjorde Caroline af Ugglas en version som var en väldigt bra översättning trogen originalet och med komp som påminde mycket om Janis Joplins oförglömliga version från hennes sista album Pearl.

Me and Bobby McGee är en av få låtar som jag kan lite text till, och några ord som etsat sig fast extra starkt är "freedom is just another word for nothing left to lose". I Lallas översättning klingar orden "jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar så Anna och jag". I Siws version låter "Ifrån midnattssol i Norrland ner till tidig skånevår" extra kul.

Titelspåret till skivan Upp till Ragvaldsträsk är Lalla Hanssons översättning av The Bands Up on Cripple Creek. Ragvaldsträsk ligger föresten strax söder om Skellefteå i Västerbotten. En mycket speciell men kul översättning. Bra komp också. Det är bra komp skivan igenom. Bland annat Bengt Palmers är med och spelar bas, Janne Schaffer spelar gitarr och Kjell Öhman spelar piano.

Näst efter dessa är nog Hej, du med tamburinen efter Dylanlåten och Försök att förstå efter Creedence Clearwater Revivals Have you ever seen the rain de bästa låtarna.

Skivan är ärlig och bra rakt igenom, mycket bra ackompanjemang med fina gitarrer, munspel, trummor mm. Lalla Hansson har en väldigt fin röst och sjunger ärligt och rättframt och hans svenska texter låter bra.

Sprungen ur myllan

Songs of our soil från 1959 var såvitt jag vet Johnny Cashs första album med renodlade countrylåtar. De första skivorna hade ju innehållit lite rockigare låtar inspelade på Sun i Memphis. Den här skivan bjuder på fantastisk genuin countrymusik med ett stänk av folk.

Han har skrivet flera av låtarna själv.

Först ut är Drink to me. En snabb countrylåt med en svängig kör. Likadant med Five feet high and rising som måste handla om någon sorts översvämning.

The man on the hill har många tempoväxlingar och effektfulla pauser. Hank and Joe and me handlar om törsten efter vatten mitt i öknen. Här är kören mer framträdande och också gitarrspelet. Clementine går i samma stil med en stadig bas.

The great speckled bird avslutar första sidan. Den är speciell med sitt komp av ett enkelt piano. Den går lite mer i valstakt. Mycket fin pedalsteel gitarr i samspel med pianot. Johnny Cash sjunger som alltid med värme, starkt och ärligt.

Andra sidan inleder med I want to go home. Som till min stora överaskning är samma melodi som Cornelis Vresvijks använde till Jag hade en gång en båt. Den går i calypsostil med fina trummor eller marackas och piano samt gitarr. Jag antar att det är samma låt som Beach Boys spelade in som Sloop John B.

The caretaker är en böljande countrylåt med fint gitarrspel. Old Apache squaw kanske förebådade Johnny Cashs senare starka engagemang för Nordamerikas indianer. Fina gitarrtoner och coola trumljud.

Don't step on mothers roses är en riktig berättande countrylåt med pedalsteel. My grandfather's clock har ett kul trumljud som tickar som en klocka. Ett galopperande gitarrljud som stannar effektfullt ibland. Ett lustigt pianoljud återkommer bara ett par gånger i call and answer stil med Johnny Cashs röst.

Avslutar skivan gör It could be you. Den knyter ihop säcken med en värm och långsam ballad med mycket kör.

Låtarna är väldigt berättande. Det känns som om man sitter framför en varm brasa en kulen höstkvällen och Johnny Cash sitter där och berättar med sin varma ärliga röst. Helt underbart!

Ljuva psykedeliska toner

Heaven and Earth var en duo bestående av kvinnorna Pat Gefell och Jo D. Andrews. De gjorde ett album Refuge tillsammans 1973 på bolaget Ovation. Det är ett fantastiskt album fullt med luftig psykedelisk rock. Vackra arrangemang och bra melodier. Pat Gefell och Jo D. Andrews skrev mycket av musiken själva men tar också med en låt av Bob Dylan, en av Stephen Stills och en Elton John låt.

Pat Gefel, numera Patricia Dennison, är fortfarande aktiv som musiker och gav nyligen ut en soloplatta - Who's Watching.

Förutom Pat och Jo medverkade även en rad studiomusiker på skivan. Inspelningen gjordes på hösten 1972 i Chicago. Bland studiomusikerna fanns Charles Chittenden på gitarr, Phil Upchurch på bas, Ron Steele också gitarr, Arthur Lauer på flöjt och Don Simmons och Bobby Christian på trummor och slagverk. Strängarrangemangen gjordes av George Andrews, kanske en släkting till Jo. Hon stod för stämsångsarrangemangen.

Omslaget är häftigt och själva skiven ligger i en innerpåse som har både detaljerade uppgifter om vem som spelar på respektive låt och även sångtexter till samtliga låtar. Intressant läsning.

Ovation var ett märkligt skivbolag som under tidigt 70-tal försökte sig på quadrophonic ljud där man förmodligen skulle använda fyra högtalare istället för stereons två. En märklig uppfinning. Men man ser att formathysterin med dvd och blueray osv fanns redan för 40 år sedan. För naturligtvis krävdes specialutrustning för att kunna ta del av det nya ljudet. Tack och lov kan man spela skivan på en helt normal stereoskivspelare.

Låten Jenny skriven av Pat Gefell och Jo D. Andrew inleder skivan. Mycket lyriska elgitarrklanger avslappnat ibland och snabbt ibland ständigt annorlunda, dessutom fina trummor. Ibland låter gitarren nästan som en mandolin och ibland mer vinande. Underbara röstarrangemang som drömlikt går in i varann.

Voice in the wind skrevs av Pat Gefell ensam. Här finns lite flöjt med och stämmningen på låten är mer folkrockig. Fin stämsång och en del smakfulla stråkar.

En låt av Stills To a flame är skivans tredje låt. Mycket stråkarrangemang och mycket vacker sång. Det kommer en sekvens med ett solo på akustisk gitarr i mitten som är fantastiskt bra.

Tomorrow is a long time skriven av Bob Dylan framförs helt underbart. Man riktigt ryser. Underbart avslappnat lite nyfiket sökande piano och helt underbar stämsång. Rösterna är så olika och de blandas fantastiskt vackert. Sparsmakad fin akustisk gitarr av Pat.

Titelsången Refuge avslutar första sidan. Den är drömlik och psykedelsik. Det är Jo D. Andrews och Pat Gefell som skrivit och de sjunger respektive spelar gitarr. Det är fantastiskt hur de kan få en så djup och stämmingsfull låt med så små medel. Melodin har lite annorlunda rytmer gentemot vanliga amerikanska folksånger.

Andra sidan inleder med Sixty years on skriven av Elton John. Väldigt efektfull sång. Pat Gefell sjunger och spelar akustisk gitarr och Jo D. Andrews sjunger effektfullt i bakgrunden. Skapar en drömlik enslig men ändå varm stämning. Mycket fiol i ett parti i mitten.

Song for Craig är en glad låt skriven av Pat Gefell ensam. Börjar väldigt stämningsfullt och öppnar upp sig med fina arrangemang. Fina trummor och fin flyhänt gitarr av Pat Gefell. Rösterna blandas underbart vackert.

Tell me how to know you är skriven av dem båda. En drömmande låt sparsmakat instrumenterad. Fina ljud ur en akustisk gitarr av Charles Chittenden. Mot slutet kommer ett parti med olika gitarrljud i båda högtalerna som är väldigt stämningsfullt.

A light is shining är den enda låten skriven ev Jo D. Andrews ensam. Det är skivans mest rockiga låt med stark men ändå underbart vacker sång. Underbart vinande stämningsfull och varierad elgitarr och mycket tamburin.

Avslutar skivan gör Feel the spririt en drömlik lite skrämmande låt skriven av dem båda. Mycket fin stämningsfull och varierad sång med mycket ljud som är svåra att placera. Rösterna låter också som om de kommer från olika håll och trummorna pumpar på i slutet. Lite som Linda Perhacs eller kanske HP Lovecraft.

Sammanfattningsvis en psykedelisk pärla med gedigna ärliga och öppna arrangemang. Mycket varierande musik från det mest sparsmakade till det mest rockiga från det mest skirt ljuva till det mest ensligt skrämmande.

Howlin' Wolf i London

Howlin' Wolf (Chester Arthur Burnett) är en mina absoluta favoritartister i allmänhet och i synnerhet när det gäller elektrisk blues. Han hade en underbart rå, innerlig och genuin röst i samma anda som Blind Willie Johnson. Howlin' Wolf började sin karriär på bolaget Sun records i Memphis redan 1948 och fortsatte liksom Muddy Waters norrut till Chicago och Chess records.

I början på 70-talet var ägaren till Chess, Marshall Chess, manager för Rolling Stones och det bidrog säkert till att skivan The London Howlin' Wolf sessions från 1971 gjordes. Bill Wyman på bas och Charlie Watts på trummor från Rolling Stones spelade på skivan och även Eric Clapton på gitarr och Steve Winwood på piano och orgel. Även Ian Stewart från Rolling Stones spelade piano på några låtar.

Skivan blir ganska rejält sågad på t ex Allmusic. Men jag tycker att den är riktigt bra. Bara att det är Howlin' Wolf gör skivan bra och låtmaterialet är ju fantastiskt sen spelar Eric Clapton gitarr.

Rockin' daddy inleder. Den är misstänkt lik Killing floor som tyvärr inte är med. Mycket improvisation på gitarren och Wolf sjunger precis så där härligt innerligt och genuint som alltid.

I ain't superstious en annan favoritlåt med Wolf skriven av Willie Dixon. Lite blås på den här.

Sitting on top of the world, en klassisk blueslåt med det där sega gungande tempot och ångestladdad stämning ända in i märgen. Enligt skivomslaget är låten skriven av Wolf själv men det är en version på en äldre blueslåt inspelad av bl a Charlie Patton. Fint munspel genom hela låten.

Worried about my baby en mer upptempo blueslåt skriven av Wolf och han spelar också munspel på den. Extra fint piano genom hela låten.

What a woman! innnehåller ett annorlunda gitarrkomp. Avslutar första sidan gör Wolfs egna Poor boy. En tung blues med en del bra trummor och gitarr.

På andra sidan inleder Built for comfort med en massa blås som låter riktigt bra. Fina piano toner och stillsam gitarr ger en härlig stämning.

Who's been talking har samma långsamt gungande känsla som Sitting on top of the world. En massa orgel ger en annorlunda stämning till låten.

The red rooster en av de stora bluesklassikernam skriven av Willie Dixon. Först ut är en övningssession med akustisk gitarr. Den riktiga versionen har också den där akustiska slidegitarrkänslan. Dessutom riktigt bra sång och piano.

Do the do har ett väldigt snabbt och stressigt komp med annorlunda gitarr. Men Howlin' Wolf sjunger med känsla.

Highway 49 inleder som ett tåg som rusar fram ut ur en tunnel. Riktigt bra gitarr och piano.

Avslutar skivan gör Wang-dang-doodle, en skön genuin blueslåt med call and answer sång och gitarr.

Musik för syskon

Allman Brothers femte skiva Brothers and Sisters från 1973 markerar en ny riktning i någon mån. Skivan har en mycket större countryprägel än tidigare. Den ena brodern gitarrgeniet Duane Allman hade kört ihjäl sig och i samma trakt körde även basisten Berry Oakley ihjäl sig. Men han hann vara med på de första låtarna på denna skiva. Trots dessa tragedier så fortsatte Gregg Allman, Richard Betts och resten av bandet att göra musik. En nyhet på den här skivan var pianospelaren Chuck Leavell.

Jag tycker att det är en kanonplatta i likhet med de tidigare. Betts står för många av texterna och speciellt hiten Ramblin' man och min favorit Pony boy. Den var faktiskt nummer 1 på Billboardlistan i USA och singeln med Ramblin' man var nummer ett på singellistan.

Först ut på sida ett är Wasted words. Sedan kommer Ramblin' man. En av Allman Brothers mest kända och även en av mina favoritlåtar. Väldigt fin sång med precis rätt känsla av Richard Betts och ett piggt komp med fint piano som flyter omkring och perfekta gitarrsound och drivande trummor. Samspelet är löst och jammigt men ändå helt perfekt. Betts släpper på gitarren i slutet och ett riktigt blixtrande men ändå klart klimax byggs upp.

Come and go blues innehåller riktigt bra piano och ett fint samspel med gitarren. Mycket temperamentsfullt.

Jelly jelly avslutar första sidan. En långsamt gungande blueslåt med fin slidegitarr och smärtsam sång. En del orgel ger extra stämmning och även vissa pianopartier i bästa bluesstil. Ett gitarrparti i slutet visar vilken virtuos Dickey Betts är.

Andra sidan inleds med Southbound har en karaktäristisk drivande puls men melankolisk sång. Grymt svängande och vinande gitarrljud, ibland korta ibland långa stötar. Mycket bra.

Jessica är en instrumentell låt, med lite akustiks gitarr förutom el-gitarren. Med riktigt fin melodi. I improvisationsstil med ett enkelt grundtema som de går in och ut ur på ett makalöst sätt. Fina cymbaler.

Min favoritlåt Pony boy, avslutar skivan. En låt med en akustisk känsla. Speciellt fint samspel mellan sång och först piano och sedan gitarr. Richard Betts spelar några lustiga toner på gitarren och sedan svarar Chuck Leavell på pianot med en massa knorr. Fantastiskt att höra hur man kan få till samma saker på så olika instrument. Betts river av en del riktigt fin slide-gitarr och sjunger mycket bra. Man känner sig som att man sitter på hästryggen och lunkar men på ett helt annat sätt än i countrymusik. Inledning är magnifik med några uppvaknande och sökande toner från gitarren innan det gungar igång. Det är grymt underhållande och behagligt att lyssna på. Anspråkslöst och svängigt med ständiga överraskningar.

Amboy Dukes

Amboy Dukes var Ted Nugents första band. Det bestod av T. T. Palmer på trummor, Bill White på bas, Steve Farmer och Ted Nugent på gitarr, Rick Lober på piano och orgel samt John Drake på sång. De kom från Detroit. Ted Nugent jämförs på baksidan av skivomslaget med Hendrix, Beck och Bloomfield.

Deras debutplatta Amboy Dukes släpptes på Mainstream 1968. Samma bolag som gav ut Big Brother and the Holding Company. Drygt hälften av låtarna är skrivna av bandet själva främst Nugent och Farmer. Någon som har någon aning om vad skivomslaget föreställer?

Baby please don't go inleder skivan. Det är helt klart skivans bästa låt. En över fem minuter lång blueslåt med massvis med psykedeliska gitarrslingor och tungt blueskomp. Ted Nugent får fram unika och vildsinta ljud ur sin gitarr, både vinande nästan romande och distade och med temperamentsfull känsla. Ständigt varierande. Trummorna spårar ur i frenetiska solon ibland som matchar gitarren och likaså orgel på ett ställe. Inte ett tråkigt moment på hela låten.

I feel free är mer av en poplåt men en mystisk orgelslinga skramlande trummor och mycket vinande gitarr räddar låten.

Young love har ett kul basbetonat gung i bakgrunden. Kraftfull sång och fint piano trummor och gitarr. Bra temperamentsväxlingar.

Psalms of aftermath har en drömlik stillsam inledning. Stämningsfull sitar och bygger upp till ett klimax i slutet på verserna där det låter som stämsång och kraftfulla trummor. Lite Chameleon Church över det.

Colors har en krånglig melodi med psykedelisk gitarr och sång i vissa partier. Annars gitarr och sång i call and answer format. Mynnar den ut i God save the queen?

Andra sidan börjar med Let's go get stoned. En långsamt gungande blueslåt. Underbart bluesiga pionoslingor och effektfull stämsång och naturligtvis en del underbart samspel med Ted Nugents uttrycksfulla gitarr. Men är inte valet av låt underligt med tanke på Journey to the center to the mind och Nugents hävdande att låten inte är drogrelaterad.

Down on the Philips escalator påminner i framförande mycket om brittisk pop. Men gitarren räddar den. Bra trummor också. Men jag gillar låten eftersom den har en kraftfull melodi och fin stämsång. Men som sagt utan vinandet och frustandet från gitarren så hade jag haft svårt för den.

The lovely lady har lite sitar liknande ljud i inledningen men jag tror att det är gitarr. Sen kommer ett annat märkligt ljud som antingen är piano eller gitarr. Annars aningen för popigt. Ingen vinande gitarr på den här låten och en annan sångare.

Med Night time är skivan tillbaka i rätt spår igen. Trummor, gitarr och kraftfull sång med lite stämsång. Distat avslappnat avslut med ett mjukt piano också.

It's not true verkar vara en The Who låt. Jag har nog aldrig hört originalet. Väldigt popigt men stämsång, piano och fina cymbaler väger upp. Och visst får vi lite rejäl gitarr i mitten och slutet också.

Gimme love avslutar skivan. En bestämd inledning med avmätt gitarr. Lite stämsång och vinande gitarr hinns också med. Ett mycket annorlunda avslut på låten med ett skumt gitarrljud.

Det man tar med sig efter att ha hört skivan är nog Ted Nugents varierade och häftiga gitarrspel och kombinationen med tungt snabbt gung men ändå temperamentsväxlingar. Jag gillar T. T. Palmers trummor också.

En värdig avslutning

The Bands sista album med originalsättningen var Islands från 1978. Det blir ofta utskällt i professionella recensioner, i motsats till de närmast föregående plattorna. Jag anser tvärtom att det är deras bästa album sedan Stage Fright från 1970 som innehåller en del bra låtar. Tyvärr så är det egentligen bara de två första skivorna som är riktigt bra. Därefter blev det överproducerat och långt ifrån de underbara basement tapes i känslan.

Det fina med den här skivan är att flera än Robbie Robertson skrev lite låtar och de till och med tog in en låt som de inte skrivit själva Georgia on my mind. Det är också mindre konstiga influenser än närmaste föregångaren. Alltihop är inspelat i deras egen studio Shangri-La i Los Angeles.

Först ut är Right as rain skriven av Robbie Robertson. Richard Manuel sjunger inlevelsefullt men melodin är ganska polerat och intetsägande. En del sax av Garth Hudson i slutet av låten.

Street Walker kommer som nummer två. Den är skriven av Robbie och Rick Danko som också sjunger. Han sjunger också med inlevelse och smärta. Ett parti med lite kul gitarr och lite sax höjer låten.

Let the night fall framförs av Richard Manuel och innehåller lite körande. Tyvärr fortfarande med dessa otäckt softade ljud. Likadant med Ain't that a lot of love som framförs av Levon Helm. Den har ett ganska medryckande basriff och lite fina gitarrljud mot slutet.

Christmas must be tonight har en riktigt fin melodi och lite akustiska klanger. Inte riktigt ett så oäkta sound. Lite samma långsamt flytande känsla i melodin som klassiker såsom Up on cripple creek och The Weight.

En instrumentallåt, The Bands enda, inleder andra sidan. Islands heter den. Garth Hudson har några behagliga saxpartier på den. Skriven av Rick Danko, Hudson och Robertson.

Den enda låten från skivan som var med på greatest hits samlingen för några år sen var The saga of Pepote Rouge. Fina avslappnade gitarrljud och fin sång av Rick Danko och Levon Helm i refrängen. Lite av de roliga sångarrangemangen från de första skivorna.

Georgia on my mind framförs med oöverträffad känsla av Richard Manuel. Det var väl ursprungligen Ray Charles som gjorde den känd. Fina gitarrljud.

Knocking lost John har ett par kul klingande trumljud i inledningen sedan blir det en dragspelsdominerad driven zydecolåt med en del dundrande basljud emellanåt. Kul avslutning med någon sorts förvrängd gitarr.

Avslutar The Bands sista skiva gör Livin' in a dream. Levon Helm sjunger och de andra körar. En malande ganska ointressent låt.

Sammanfattningsvis en hyffsad skiva. Den kom 1977 så produktionen är dålig. De enda instrument som har lite riv är gitarr och sax. Lite bra bas på en låt och lite bra trummor på en låt. Pianot hörs inte alls. Trummorna är softade. Rösterna har de naturligtvis kvar och alla tre Richard Manuel, Rick Danko och Levon Helm sjunger fint.