Howlin' Wolf i London

Howlin' Wolf (Chester Arthur Burnett) är en mina absoluta favoritartister i allmänhet och i synnerhet när det gäller elektrisk blues. Han hade en underbart rå, innerlig och genuin röst i samma anda som Blind Willie Johnson. Howlin' Wolf började sin karriär på bolaget Sun records i Memphis redan 1948 och fortsatte liksom Muddy Waters norrut till Chicago och Chess records.

I början på 70-talet var ägaren till Chess, Marshall Chess, manager för Rolling Stones och det bidrog säkert till att skivan The London Howlin' Wolf sessions från 1971 gjordes. Bill Wyman på bas och Charlie Watts på trummor från Rolling Stones spelade på skivan och även Eric Clapton på gitarr och Steve Winwood på piano och orgel. Även Ian Stewart från Rolling Stones spelade piano på några låtar.

Skivan blir ganska rejält sågad på t ex Allmusic. Men jag tycker att den är riktigt bra. Bara att det är Howlin' Wolf gör skivan bra och låtmaterialet är ju fantastiskt sen spelar Eric Clapton gitarr.

Rockin' daddy inleder. Den är misstänkt lik Killing floor som tyvärr inte är med. Mycket improvisation på gitarren och Wolf sjunger precis så där härligt innerligt och genuint som alltid.

I ain't superstious en annan favoritlåt med Wolf skriven av Willie Dixon. Lite blås på den här.

Sitting on top of the world, en klassisk blueslåt med det där sega gungande tempot och ångestladdad stämning ända in i märgen. Enligt skivomslaget är låten skriven av Wolf själv men det är en version på en äldre blueslåt inspelad av bl a Charlie Patton. Fint munspel genom hela låten.

Worried about my baby en mer upptempo blueslåt skriven av Wolf och han spelar också munspel på den. Extra fint piano genom hela låten.

What a woman! innnehåller ett annorlunda gitarrkomp. Avslutar första sidan gör Wolfs egna Poor boy. En tung blues med en del bra trummor och gitarr.

På andra sidan inleder Built for comfort med en massa blås som låter riktigt bra. Fina piano toner och stillsam gitarr ger en härlig stämning.

Who's been talking har samma långsamt gungande känsla som Sitting on top of the world. En massa orgel ger en annorlunda stämning till låten.

The red rooster en av de stora bluesklassikernam skriven av Willie Dixon. Först ut är en övningssession med akustisk gitarr. Den riktiga versionen har också den där akustiska slidegitarrkänslan. Dessutom riktigt bra sång och piano.

Do the do har ett väldigt snabbt och stressigt komp med annorlunda gitarr. Men Howlin' Wolf sjunger med känsla.

Highway 49 inleder som ett tåg som rusar fram ut ur en tunnel. Riktigt bra gitarr och piano.

Avslutar skivan gör Wang-dang-doodle, en skön genuin blueslåt med call and answer sång och gitarr.