Den inledande låten Flying high har ett fantastiskt gitarrspel av Barry Melton som inte är helt olikt Janis Joplin och Big Brother and the Holding Company låten Intruder från deras debutalbum från samma år.
I låten Death sound blues är det genuin blues som gäller med härligt avslappnande takt med härligt gitarrspel återigen av David Melton och David Cohen. Mest spektakulärt är den nästan skrämmande intensiva tamburinen som låter som en skallerorm. Den står Joe McDonald för. Här tonar han även ner spefullheten i sin röst och sjunger ganska bra.
I Happines is a porpoise mouth bjuds på ett fantastiskt varierat gitarrspel där den ena stunden låter aukustisk och i nästa sekvens låter distad och hård.
Den sista låten på första sidan Section 43 är en ödslig skrämmande instrumentell låt med framförallt elorgeln som mest framträdande instrument. Låten pulserar och böljar fram och är det inte gitarrer samtidigt som orgeln så är det munspel. Trummorna är också trevliga. Det mest psykedeliska bidraget på skivan.
Vänder vi på sidan så blir det lite folkrock i form av Sad and lonely times som vinner på trevlig melodi och bra stämsång.
Love är tillsammans med Not so sweet Martha Lorraine från första sidan inga låtar som vinner i längden. Lite väl typiskt 60-tals dans sound.
Sista låten på skivan är den psykedeliska låten Grace med mycket konstiga ljud och ekon men fina gitarrer.
Country Joe McDonald är väl för många känd genom sitt framträdande på Woodstockfestivalen 1969 och hans låt om Vietnam. Den här skivan innehåller en annan typ av musik och anses som en de första psykedeliska skivorna kom samma år som många av klassikerna i genren som jag säkert kommer att återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar