Goda förutsättningar

Albumet Marblehead Messenger med bandet Seatrain från 1971 ser verkligen bra ut på pappret. Bara på pappret tyvärr, för trots att Peter Rowan är med och att bl a mandolin ingår i instrumentfloran så är skivan inget vidare. Den låter syntetisk och ojämn. Konstiga basljud som bunkar på utan känsla och tama keyboard toner och fioler och flöjter som låter helt malplacerade. Hoppas man på härlig bluegrass så har man kommit helt fel. I grunden så är musiken någon slags bluegrass eller country med vissa andra folkmusikinfluenser och en dos rock och jazz.

Peter Rowan låten Protestant Preacher låter ganska genuin och har en behaglig melodi. Här känns också fiolen, spelad av Richard Greene, rätt och ett parti med gitarr mitt i låten svänger tillochmed lite.

Sista låten på första sidan How sweet thy song också den av Peter Rowan är också helt okej, välsjungen med typisk lite eftertänksam utlämnad sång. Lite trevligt elgitarr spel också men tyvärr den dunkande basen eller vad det nu är som förstör mycket av vad som annars säkerligen hade varit bra.

Andra sidan inleds med titelspåret Marblehead messenger som har ganska kraftfull stämsång men spårar ut emellanåt i konstiga flöjtsekvenser. Låten har vissa partier med stämsång som låter så där lagom dynamiskt osynkade som The Band och i andra så eldas stämningen upp i en riktig ljudeufori där Andy Kulbergs flöjt passar in.

Mississippi Moon signerad Peter Rowan är med sitt fiolspel och fina sång och även pianot en riktigt trevlig låt.

Losing all the years är en väldigt stark melodi men återigen så förstörs ljudbilden av det syntetdoftande bakgrundsljudet.

Skivan ska om jag förstår rätt vara producerad av George Martin som väl ska vara riktigt bra men här måste han ha haft en dålig dag. Tyvärr så förstörs ett till synes starkt material av dålig produktion. Men Peter Rowan kunde bättre än så här inte minst i samarbetet med Jerry Garcia med flera.