Begynnande stilbyte

Fjärde skivan med Blue Cheer gavs ut på Philips 1969. Här har de tagit ett steg ifrån den vilda psykedeliska rocken från deras två första album men de har inte hittat den mer countryrocksinfluerade stilen som de har på sina sista två album heller. Ett småtrevligt album att lyssna på men inget som sticker ut.

Här bestod Blue Cheer av Dickie Peterson på bas och sång, Bruce Stephens på gitarr och sång, Ralph Burns Kellog på piano och Norman Mayell på trummor. Gary Yoder från Kak bidrar med ett par låtar.

Fool inleder riktigt bra med gitarr och snygga instick på piano och munspel. Låten har ett fint driv.

You're gonna need someone lugnar tempot men har mycket intensitet ändå med en del bra gitarrspel och trevlig rytm.

Hello L. A., bye bye Birmingham här fyller de på orgel. Inspirerad sånginsats.

Saturday freedom har ett dynamiskt trumspel och ett avsnitt med dallrande bas, gitarr och piano som är väldigt snyggt.

Ain't that the way (love's supposed to be) har ett hårt driv med en del orgel och improviserat gitarrspel.

Rock and roll queens har ett ganska tamt surrande gitarrljud.

Better when we try har en trevlig melodi och en del gitarr och orgel.

Natural man har också en medryckande melodi och en bra sånginsats med maffiga trummor ett snyggt gitarrsolo.

Lovin' you's easy här breddar de soundet med lite akustisk gitarr i mixen.

Skivan avslutas med The same old story. Ett sparsmakat ljud i inledning i en tung bluestakt med lite piano och varierat gitarrspel med små knorrar att dras med av. Fin lite galen stämsång får de också med.