Skivan har överlag ett jazzigare uttryck men jag läste i en intervju med Freiberg och Duncan att de var väldigt jazzintresserade och på en annan blog läste jag om att Brubecks Take five stod förebild för Gold and silver.
Skivan är inte lika helgjuten som de två första men de hittar tonen ganska ofta bland annat på Too far, Flute song och Edward (the mad shirt grinder). De har fina vibbar av deras klassiska sound. Även med mer piano än gitarr.
Titellåten Shady grove inleder första sidan. På en kort låt hinner de med många dynamiska växlingar med nedtonat piano och bra gitarrspel i snabbt tempo.
Flute song börjar med långsamt eftertänksamt nästan konverserande piano och en plågad berättande röst. Men de får till det. Efter hand kommer lite akustisk gitarr in. Även ett vackert stråkparti.
3 or 4 feet from home är en snabbare pianoboogie.
Too far har stark sånginsats och ganska melodiös stil med både orgel och piano. Ett starkt gitarrparti kommer en bit in i låten. Där får de till ett bassolo också.
Holy moly har riktigt bra avslappnat gitarrspel. Påminner lite om Big brother and the holding company. Cippolina får till några fina toner också. Kokar in en fin pianoslinga i slutet också där de kokar up en rejäl intensitet.
Andra sidan öppnar med Joseph's coat. Den har en ganska mörk och hård framtoning med stämsång och piano och ett bra driv i gitarren.
Flashing lonesome är en berättande pianolåt med en del stämsång men väl långsam. Avslutningen är jazzig eller modernt klassisk inte säker på vilket.
Words can't say har en ganska varm framtoning med en countryrockig lunkande melodi. En del spännande gitarrtoner kryddar låten.
Hopkins har skrivit sista låten Edward (the mad shirt grinder) vilket märks på det drivna pendlande pianospelet. En ganska jazzig stil men även en del spännande reflekterande gitarr. En dynamisk improviserad låt med ett par fina luftiga växlingar med piano och gitarr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar