Rymdväktaren

Space rangers var den första av två skivor som Neil Merryweather spelade in 1974 och 1975 med ett slags science fiction serietidningstema på omslaget. Den andra hette Kryptonite men den har jag inte hört än. De gavs ut på Mercury. Space ranger kanske kan översättas med Rymdväktaren som är titeln på en trevlig bok av Peter Nilsson. Hans kanske mest inspirerande bok är nog Himlavalvets sällsamheter.

Space rangers bjuder på riktigt bra psykedelisk rock och även en del progressiv rock i en hårdrockstappning. Atmosfärisk musik som även är melodiös och medryckande och ibland tar ut ganska stora svängar. Min favoritlåt är nog Road to Hades.

Neil Merryweather själv spelar bas, gitarr och sjunger, Michael Willis medverkar på gitarr, Timmy McGovern på trummor och Edgemont (sic!) på piano.

Hollywood blvd inleder oroande med gatuljud och råmande kor. Men den tar sig och blir en lika delar vridande psykedelisk gitarrfest och vacker medryckande låt med bra sånginsats.

Step in the right direction har ett mer lågmält disillutionerat uttryck. Märklig sånginsats som är en duett med . Gitarren har ett märkligt ljud kanske är det orgel också men atmosfären är härligt lössläppt och drömsk.

King of Mars inleder i en snygg countryrockstil och växer sedan mot en snabbare gitarrintensiv och psyekedelisk låt. Senare byter den skepnad när sången kommer in till en fin melodi och sedan tar gitarr och trummor vid in i de mer flödande improvisationerna.

Neon man har en riktigt tuff och medryckande inledning med speciella trummor i samspel med gitarr. Riktigt bra sånginsats med mycket känsla också. Ett speciellt ensamt gitarrsolo hinner han också med.

Andra sidan inleder med Sunshine superman som har en coolt funkig och bluesig takt med en del bra gitarr. En del elektroniska ljud i inledningen.

Road to Hades inleder med mystiska blåsande ljud kring en bergstopp. Fortsätter med bra gitarr som varieras mellan hårda och lyriska toner. Efter ett tag blir det hårdrock med bra tryck.

High altitude hide n' seek vräker på ordentligt med hårda toner i ett frenetiskt tempo. Har en lättare avslutning med en ljus och behaglig ljudbild som varvas med studsande gitarrtoner.

Escape ger ett stressat intryck men det är bra gitarrspel med långa vridande toner. En atmosfär byggs upp.

Sole survivor har en fantastiskt taktfast skrämmande melodi som lekfullt och lätt byggs upp. Påminner mycket om Spirit. Ganska tunga gitarrljud och en märklig trumpetfanfar kombineras snyggt. Även bra distad gitarr kokar ihop på ett medryckande sätt. Avslutningen med akustisk gitarr som sedan fylls på med fjädrande elgitarr och någon slags orgel eller flöjt är magnifik.

Inspiration från Dickens

Uriah Heep är ett band som jag inte lyssnat på alls tidigare men naturligtvis hört talas om. När jag såg deras album Demons and Wizards i fint skick och bra pris så slog jag till. Något som jag inte ångrar. Det är en riktigt bra skiva med bra och omväxlande rockmusik. En del hårdrock och vissa inslag av progressiv rock. Anspråkslöst och genuint. Skivan gavs ut på Bronze Records 1972 och var Uriah Heeps fjärde album. Påminner kanske lite om gruppen Dust. Även Deep Purple kan vara värt att jämföra med, men Uriah Heep är betydligt mindre bombastiska och deras sångstil är mer genuin.

Gruppen bestod av Ken Hensley på piano, orgel och gitarr, Lee Kerslake på trummor, Gary Thain på bas, Mick Box på gitarr och David Byron på sång. Samtliga medlemmarna står för kör- och stämsång vilket ger en rik ljudbild.

The wizard inleder storartat. Stark melodi och dynamiska växlingar mellan akustiska och mer hårda elektriska passager. Bra sångarrangemang.

Traveller in time är en hårdare låt men med en stark melodi som sticker igenom. Ett spännande gitarrljud bubblar fram. Sånginsatsen är återigen riktigt bra. Avslutningen med improviserad mörk gitarr är riktigt bra.

Easy livin' har ett grymt tempo med orgel men ändå en bra sånginsats och bra melodi. Medryckande. Påminner kanske litegrann om Chest Fever med The Band men med ett högt tempo.

Poet's justice är ganska berättande i stilen med en omväxlande melodi. Ganska starkt gitarrspel och mycket orgel. Fina sångarrangemang. Häftig effekt när de spelar någon slags fallande skalor på gitarr och orgel växelvis.

Circle of hands har en fin kombination av orgel och gitarr. Riktigt bra berättande sånginsats. Bra gitarrspel i en längre sekvens också. Även en del sparsmakat piano. Melodiöst på majestätiskt vis.

Andra sidan inleder med mörka orgeltoner och tung gitarr i Rainbow demon. Medryckande med en malande stil som de även varierar en bit in i låten. Sången kontrasterar också med en euforisk känsla. En liten ekoeffekt passar in snyggt.

All my life är en snabb låt med viss tyngd och bra gitarrspel som kokar ihop på spännande sätt.

Paradise går i ett lugnare tempo med en del akustisk gitarr men med en bakomliggande tyngd. Den övergår i Spell som utvecklar melodin men med större tyngd. Sen byter den skepnad igen när de spelar piano på ett berättande sätt i samklang med episka gitarrtoner som bygger upp en kraftfull melodi.

Blues eller rock n roll

Elmore James är en ganska känd bluesgitarrist. The Blues In My Heart The Rhythm In My Soul gavs ut 1966 på Custom Records tre år efter hans död men det var en återutgivning av Blues after hours utgiven 1960 på Crown Records. Två av låtarna Dust my blues och Standing at the crossroads är skivna av än mer kände Robert Johnson. Den första låten heter förstås Dust my broom i original.

Om man kollar på Discogs så ser det ut som att de första inspelningarna med Elmore James kom 1951 precis i rock n roll erans inledning.

Vissa av låtarna bjuder på en stor dos rock n roll. Men allt gitarrspel andas snabbhet och intensitet med mycket slide. Sången är ganska hård. Jag har även en CD med Elmore James som heter The best of the Fire sessions som innehåller några fler av de här intensiva låtarna. Några av dem gavs ut som singlar i början på 60-talet.

Skivan inleder med en enorm glöd i Dust my blues samma låt som Dust my broom men med ett ord utbytt. Fantastisk slidegitarr som Elmore spelar med en lyrisk känsla. Rockigt och gungande tempo.

Sunny land här spelar han gitarren som ett piano. Långsamt men intensivt. Mean and evil lite rockigare igen och med en del blås men inte samma glöd. Ett riktigt bra gitarrsolo. Dark and dreary har ett fylligt ljud med både gitarr, piano och trumpet.

Standing at the crossroads har ett slags call and answer mellan gitarren och en blåssektion. Bra gung men saknar lite glöden i den första låten.

Andra sidan inleder med Happy home. Bra gitarrspel och piano som spelar snabba riff växelvis på ett dynamiskt sätt. Även en del blås i samklang med gitarren. No Love In My Heart är mer avskalad med en enkelt trumkomp på en plåthink eller liknande och trumpet. Elmore sjunger inspirerat och det kommer in lite gitarr också.

Blues before sunrise är mer rockande igen med bra slidegitarr och piano. I was a fool låter som en Chuck Berry låt i inledningen. Igen bra piano och gitarr. Skivan avslutas med Goodbye baby. En känsligt darrande gitarr bygger upp låten som går i ett långsamt bluestempo. En kör i bakgrunden förstärker känslan på ett härligt sätt. Elmore sjunger med fin inlevelse.

Kartong i kartong

Om jag hade köpt det här albumet online och fått det skickat så hade det varit en skivkartong i en skivkartong för omslaget till Muscle of love är gjort som en kartong som man skickar skivor med på posten. Mitt exemplar hittade jag i en skivback i tämligen närbelägen skivaffär som jag märkligt nog inte hittat tidigare. Innerpåsen har lite roliga bilder med bandet utklädda till matroser och det finns även en liten broschyr eller insert med bilder och information om låtarna. Knasigt men kul.

Alice Cooper bjuder på ren rockglädje på Muscle of love, deras sjunde album som kom ut på Warner bros 1973. Det här är en grupp som växer i mina öron. Tidigare har jag bara hört deras första och femte album som jag också skrivit om här på bloggen.

Mina favoritlåtar är Big apple dreamin', Hard hearted Alice och Teenage lament '74 men det här är ett heljgutet album som är en fröjd att lyssna på rakt igenom.

Skivan inleder väldigt starkt med Big apple dreamin'. Mycket bra melodi med ett medryckande tryck. Sången och gitarrspelet är riktigt bra. Avslutar med en liten trudelutt på cello eller fiol.

Never been sold before har ett snyggt gung och sprudlande riff. Bjuder också på lite blås som passar in på ett dynamiskt sätt.

Hard hearted Alice är en lugnare men intensiv och vacker låt. Lyriska gitarrtoner och orgeltoner i kombination med bra sångarrangemang. Melodin har en del dramatiska växlingar som de gör väldigt snyggt och drömskt.

Crazy little child har en mer dansant lite jazzig stil. De gör det väldigt snyggt och dynamiskt med mycket känsla och allt från bleckblås till flöjt, bas och piano.

Andra sidan inleder med Working up a sweat. Rockigt tempo med viss country- eller bluesfeeling på vissa ställen med munspel och däremellan dynamiskt gitarrspel och bra sång.

Muscle of love har ett grymt riff med medryckande bas och trummor. Melodin är väldigt dynamisk och lösläppt.

Man with the golden gun skrevs tydligen för James Bond-filmen med Roger Moore, Britt Ekland och Christopher Lee. Både och hårt och showigt med blås med vissa mystiska passager. Bra sånginsats.

Teenage lament '74 har en härlig solig känsla och det där öppna gitarrsoundet som bygger en riktigt bra låt. 50-talsrock möter 70-talet. Fantastsikt med stämsång och grymt bra varierad gitarr.

Woman machine inleder med fina improviserade tunga gitarrtoner som ligger i bakgrunden genom hela låten och sedan lite mörkare och mer mardrömsk sång. En bit in i låten kommer en häftig passage med riktigt bra fjädrad tung gitarr.