Märkligt

Spirit är en spännande grupp men deras musik kan också vara ganska svår ibland med inslag av jazz och väldigt brokiga ljudbilder och stilblandningar. Vissa låtar är fantastiskt bra som t ex Fresh garbage, Mechanical world eller Gramophone man.

Jag har tidigare skrivit om deras fjärde album, nu blir det en text om deras första album. Det var självbetitlat och gavs ut på Ode 1968 men mitt exemplar är italienskt och utgivet på CBS samma år.

Omslaget är ganska roligt med en kombinationsbild på alla medlemmarna men bara en femtedel av bilden var. Ett trick som långt senare gjordes på ett digitalt sätt (en viktad summa av bilder på författarnas ansikten) till den berömda men likväl förfärligt klantiga boken Structure and interpretation of computer programs.

Skivan öppnar med låten Fresh garbage har en taktfast och märklig melodi. En del lättsamt jazzigt piano efter en stund. Efter ett tag kommer de tillbaka till grundmelodin med stark rytm och mycket eko på sången.

Uncle Jack har ett mer 60-talsinfluerat pop-sound. De får in en sekvens med grymt gitarrspel. Trummorna är ganska prominenta.

Mechanical world har en maskinell lite skrämmande takt som byggs upp av stötvisa trumpettoner men de lyckas snirkla sig runt den och skapa musik med en särgen melodi och bra gitarr, trummor samt sånginsats. Mot slutet är det till och med lite stråkar som hörs.

Taurus har fina stråkarrangemang. En väldigt långsam melodi. På ett ställe så är det lite skör akustisk gitarr som är bra. En instrumentell låt.

Girl in your eye har mycket sitar och en 60-talspop stil i melodin. En del surrande gitarr i samspel med piano också.

Straight arrow har en melodi i gränsen mellan pop och psykedelisk musik. I vissa sekvenser så kommer det en del bra toner på gitarren.

Andra sidan inleder med Topanga windows fortsätter i en orkestral pop-stil med vissa psykedeliska inslag.

Gramophone man snyggt bluesigt gitarrsolo i samklang med piano i mitten av låten. Bra melodi.

Water woman har en märklig repetetiv melodi. Nästan brittisk folksång i stilen.

The great canyon fire in general fortsätter i stilen av märklig melodi och repetetiva inslag.

Elijah är en 10 minuter lång låt med märkliga gitarrtoner som ibland låter nästan elektroniska. Mycket piano också i en dissonant konststil. Ett långt intensivt men inte så intressant trumsolo hinner de också med.