Familjen Wray

Ett album gjort av Link Wrays storebror Vernon Wray. På vissa av Links skivor verkar han kalla sig Ray Vernon. Jag tror i alla fall att det är samma person. Det här albumet är inspelat i Arizona istället för Maryland. Men på Links etikett Vermillion. Utgivet 1972. I början av 70-talet var Link Wray och de andra verkligen produktiva.

Musikaliskt är det mer country och mer reflekterande melodier med lite mer sorgsen eftertänksamhet. Påminner ibland om andra Wray skivor. Link Wray medverkar naturligtvis. På gitarr och mandolin bland annat. Vernon har själv skrivet samtliga låtar och han sjunger på ett genuint sätt.

Facing all the same tomorrows inleder skivan. Ibland nästan ohörbart med en uppgiven röst som sjunger. Sen klipper det i ibland med piano och gitarr och en kör i refrängen.

God is color blind har ett ljudligare komp med elgitarr och piano och lite mer fart i melodin. Texten är engagerande och ganska träffande som t ex

Jesus had long hair like all the hippies do

.

Reaching out to touch har en tät modern ljudbild med en långsam melodi. Fint när pianot blommar ut i refrängen.

Lonely son har en trevlig banjo mitt i en modern ljudbild bryter av perfekt. Sen kokar slutet ihop på ett riktigt bra sätt med piano, cymbaler och banjon.

Andra sidan inleder med låten Tailpipe. Den har en långsam melodi men med ett beslutsamt driv. En surrande elgitarr driver melodin med akustiska klanger ovanpå. Lite Fatback känsla över den.

Faces in the crowd ackompanjeras av akustiska gitarrer, piano och flöjt på ett bra sätt.

When I start drinking är en riktig countrylåt. Bra slide-gitarr i kombination av vanligt gitarrkomp.

Prologue fortsätter i en fin berättande country-stil.

Sycamore tree har en mer folksångsbetonad stil med piano och en del mandolin.

Prison song avslutar skivan, en kombination av både folk och country på ett modernt sätt.