Kusligt driv

13th floor elevators fjärde och sista album heter Bull of the woods. Det gavs ut av International Artists 1969. Vad jag har förstått så var bandet i kaos under inspelningen av detta. Roky Erickson var förhindrad att delta under långa perioder och istället är det Stacey Sutherland som sjunger på flera av låtarna. Tommy Hall hade andra uppfattningar om bandets riktning och lämnade bandet för Kalifornien. Musiken påminner ändå väldigt mycket om tidigare men har ett nytt kusligt driv. Påminner om både CA Quintet, Mad River och HP Lovecraft och Ultimate Spinach.

Livin on har en kuslig atmosfär och ett säreget driv som faktiskt sätter tonen för resten av hela albumet.

Barnyard blues har också ett visst driv men är överlag mer lågmäld. Sånginsatsen här är knappt hörbar.

Till then har en lite poppigare stil men mycket trummor.

Never another har en säregen ljudbild med en del konstjazziga trumpeter och oidentifierbara murriga ljud.

Rose and the thorne har en drömsk och fortfarande lite skrämmande stil med en deklamerande sångstil och lite latinskt influerade gitarrer. Viss kör i bakgrunden och märkliga vindliknande ljud i bakgrunden.

Down by the river påminner mycket om första låten och även om låtar från tidigare skivor. T ex I've got levitation.

Andra sidan inleder med Scarlet and gold har ganska behaglig bräcklig stämsång.

Street song har ett murrigt ljud på låg volym. Skum gitarrljud och sång, påminner stundtals om Tried to hide.

Dr.Doom har en ljusare ljudbild i folkrockstil med jazztrumpet. Spännande sångarrangemang på ett ställe.

With you har ett mer desillusionerat sound igen. Kusliga körer med lugna gitarrer.

May the circle remain unbroken är textmässigt någon sorts travesti på Will the circle be unbroken med the Carter family. En väldigt drömsk och suggestiv låt med dallrande gitarr som bildar en tät ljudbild som nästan bara är basljud i. Väldigt modern i sitt uttryck.