Varför, varför inte

Tänker jag på Bob Dylan så tänker jag på en folksångare och en uppfinnare av folkrocken. Förra året sjöng han in en skiva med mer 40-talsskönsjungar material. Varför kan man fråga sig. Faktum är att Bob Dylan sjöng på Frank Sinatras 80-årskalas. Så kopplingen finns där. Shadows in the night heter skivan hur som helst.

Jag känner inte igen en enda låt på hela skivan. Men Bob sjunger med en dyster melankolisk röst som ibland nästan spricker och arrangemangen är avskalade och passande i sammanhanget. Det låter ålderdomligt på ett sätt som det säkert inte gjorde när det begav sig på riktigt. En LP att sätta på innan man somnar. Sällsynt sövande. Jag har inte köpt uppföljaren Fallen angels.

Måste slänga in att skönsjungarpop inte alltid är sövande ta TV-serien Family Guy och flera av deras sångnummer som bygger på Frank Sinatra-stilen. De framförs med en hel del humor men med känsla och värme och bra stämsång. T ex Road to Rhode Island eller sångerna där Frank Sinatra Jr. sjunger med Brian och Stewie.

Skivan inleder väldigt tungsint med I am a fool to want you. Är ganska skickligt gjord med fina arrangemang. Autumn leaves har faktiskt något bekant över sig. Bobs röst nästan spricker. Annars är allt ganska lika lika. Inte dåligt bara inte så mycket att orda om.