Gruppen med det korta koncisa namnet Bang gjorde tre album eller fyra egentligen men bara tre släpptes under deras tid som band. Det första självbetitlade kom 1972 och det tänkte jag skriva om här. Capitol gav ut det och även deras resterande två album.
Bang bestod av Frank Glicken på gitarr och sång, Frank Ferrara på bas och sång samt Tony D'lorio på trummor. De spelar tung hård rock utan blues- eller countrykoppling och de spelar ofta ganska snabbt men ofta med gitarren flytande i ett distat tillstånd. De har ett egentligen ganska positivt sound. Det är mycket fjädrade ljud och ett enkelt direkt anslag på allt men de lyckas också få in en del akustiskt. Liknar kanske Dust, Highway Robbery och Black Sabbath.
Lions, Christians inleder med tyngd. Växlande tempo och varierad marscherande ljudbild.
The queen fortsätter i samma stil. Har en intressant växling med ökat tempo och bra gitarrspel med vassa toner i korta solon och tunga riff. Kul avslutning med trummor och gitarr i ett call and answer inspirerat arrangemang.
Last will har en lugnare framtoning med akustisk gitarr och mer melodisk sång. Sen kommer den igång med tung bas och svävande pauser innan den lugna akustiska berättande stilen återvänder.
Come with me påminner om de två första låtarna med snabbt tempo och mycket tyngd. Fina sekvenser med snabbt spel i rusande tempo och en avslutande tung ton och sen upprepat lite annorlunda. De spelar också ett annat långt mandolinaktigt riff som är annorlunda och kul att lyssna på. Avslutningen på låten kokar ihop bra. Kul tydlig cymbal i ena högtalaren.
Andra sidan inleder med Our home. En del stämsång. Tung men ganska euforisk ändå. En del vinande gitarr men även tungt gungande.
Future shock är riktigt tung och långsam med ett ödesmättat men samtidigt kontemplerande spännande gitarrljud. Får till en del långa fjädrande toner också. Sångaren är vild.
Questions inleder men spännande rullande pigg bas. Sen kommer en del långa gitarrtoner och bra kalla trummor. Sången är extremt driven, slipad och ganska uppåt. Melodin är snabb och tung men med långa gitarrtoner som distas på alla möjliga sätt.
Redman fortsätter med den slipade sången. Bra lite ovanliga trummor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar