Gruppen bestod av George Thorogood på sång och gitarr, Hank Carter på saxofon och sång, Bill Blough på bas, Jeff Simon på trummor och Ian Stweart på piano. Det här var deras sjätte lp.
Back to Wentzville inleder i snabbt rock n roll tempo. Flera fina Chuck Berry influerade gitarrsolon ala Johnny B good och bra saxsolon.
Blue highway är en lugnare låt men den har ett bra driv ändå. Har ett strålande fint solo på sprucken slide-gitarr. Obemärkta pianotoner och ett saxsolo förhöjer stämningen också.
Nobody but me är en annorlunda låt i mer modern upprorisk stressad stil. Som en rock n roll låt delvis men i väldigt uppskruvat tempo.
It's a sin är en långsam låt med en viss blueskänsla i melodin men skickligt maskerad.
New boogie chillun är en klassisk låt av John Lee Hooker. De gör en bra version här med ett växande tryck och intensitet.
Andra sidan inleder med klassikern Bad to the bone. Taktfast avslappnat men självklart i sin brutalitet. En del bra gitarrsolon och saxsolon glimmar till ibland.
Miss LuAnn är en snabb positiv låt i lite Gator Creek anda.
As the years go passing by är en långsam lågmäld låt. En trevlig variation i tempo.
No particular place to go är en väl genomförd rock n roll klassiker. Både gitarr, piano och sax kommer till användning.
Wanted man ändrar stilriktning totalt med böljande akustisk gitarr en vacker melodiös countryrockstil signerad Bob Dylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar