Sånger till en mytisk kontinent

Mu är en speciell skiva. Den spelades in och gavs ut 1971 som en privat press men gavs ut av United Artists i England 1974 med ett helt annorlunda omslag. Gruppen bestod av Merrell Fankhauser som jag skrivit om tidigare. Han spelar gitarr och sjunger. Jeff Cotton spelar också gitarr och sjunger men spelar även saxofon. Randy Wimer spelar trummor. Larry Willey spelar bas och sjunger.

Namnet Mu är hämtat från någon sorts mytisk kontinent som skulle ha funnits där Hawaii ligger idag. Gruppen hade stark anknytning till Hawaii och bodde där under 70-talet och spelade in musik som först långt senare gavs ut. Merrell bor fortfarande kvar och ger ut skivor.

Musiken de bjuder på är väldigt varierad i takt och den befinner sig stilmässigt i jazz och blues landet med vissa psykedeliska och progressiva tendenser. De sjunger bra och har fina arrangemang som passar musiken. Ljudet är perfekt med tydliga instrument och livlig dynamik. De påminner i olika delar om grupper som Spirit, Insect Trust och Tripsichord. En annan referens i en av låtarna skulle kunna vara Relatively Clean Rivers men den kom ju längre fram på 70-talet.

Ain't no blues inleder. Den har en viss bluesprägel i gitarrens ljusa avslut och sångstilen men är annars mer jazzig och progressiv i sina skiftningar. Med ljudet med gitarr, bas och trummor är detsamma.

Ballad of brother Lew har en långsammare takt. De har fortfarande en tydlig bluesinfluens i vissa aspekter, bland annat gitarren. Speciella trummor i slutet.

Blue form har en öppen psykedelisk stil med fria ljud som ändå hänger ihop till låten. Ett speciellt mjukt metalliskt gitarrljud. En del smakfull saxofon.

Interlude är väldigt lugn och mjuk i inledningen. Cymbaler och gitarr sen kommer mer volym med trummor och gitarr i skum takt. En instrumentell låt.

Nobody want to shine har mycket bas och taktfast gitarr med trummor. Men takten är mycket märklig. Sången är ofta hypnotisk. Ibland blixtrar gitarren till i fina improvisationer. En bit in i låten kommer ett längre parti med mycket bra saxofon.

Först ut på andra är låten Eternal thirst. Märkliga takter och sångarrangemang. Bra saxofon och bra gitarr med det speciella ljusa avslutet. Väldigt varierat trumspel som har lite stamkänsla över sig. Efter ett långt hypnotiskt trumspel med olika ljud börjar de sjunga ordlösa djupa hummanden. Ganska suggestivt.

Too naked for Demetrius har cymbaler som låter som lugna vågor som rullar in mot strand. Saxofoner, trummor och gitarr i väldigt varierade takter.

Mumbella tu la fortsätter på samma ganska mjuka och väldigt varierade stil. Bra korta ljusa gitarrljud med fin dynamik. Avlägsen drömsk sång.

The cloud went that way är nog skivans bästa låt. Rak och vacker. Fina sångharmonier. Bra gitarrspel med saxofonen svagt i bakgrunden och sen fin akustisk gitarr. Episk västkust psykedelisk rock när den är som bäst.

Kanske inte riktigt det mästerverk som jag hoppades på men ändå väldigt bra och spännande att lyssna på. Även trevligt avslappnat i vissa låtar.