Smärtsamt vackert

När jag hör Karen Dalton sjunga Something on your mind så tåras nästan ögonen så rörd blir jag. Hon sjunger med en så bräcklig och skör men ändå ljuvligt vacker röst. Atmosfären är glödande intensiv. Låten skrevs av Dino Valenti som både var och inte var med i Quicksilver Messenger Service. Han spelade även in en soloskiva i folkrockstappning men där finns låten inte med. Inspelningen med Karen Dalton finns med på hennes andra och tyvärr sista album som kom ut på Paramount Records 1972.

Karen Dalton sjunger underbart vackert och varierat hela skivan igenom. Hon balanserar på gränsen till att bryta ihop på ett fantastiskt musikaliskt sätt.

Skivan har också en koppling till The Band genom första låten på andra sidan In a station den skrevs av Richard Manuel och var med på gruppens första album. Men det tar inte slut där för en av musikerna på skivan är Richard Bell som var med i 90-talsupplagan av The Band. Även John Simon som var producent med mera för The Band är med på piano på den här plattan. Flera musiker som medverkar är t ex Bobby Notkoff på fiol som verkligen är bra.

Känslan i musiken påminner mycket om The Band. Den är lösslappt och fyllig. Den påminner även en del om råheten i Link Wrays musik och om genuin bluegrass och bluesmusik. Kanske lite Insect Trust.

Something on your mind inleder som sagt den musikaliska högtidsstunden. Fina fiolslingor kommer och går och smälter ihop och kompletterar Karens sång perfekt. Sen kommer det några små gitarrtoner precis efter att hon sjunger orden

leaving all your dreams too far behind

. Fullständigt briljant.

When a man loves a woman den gamla klassiska soullåten. Komplett med blås men den fina countrygitarren och framförallt Karens sång särskiljer den från all soul man har hört tidigare. Fina växlingar i temperament och en viss Janis stämning infinner sig. En fin maffig trumsekvens dyker upp oväntat.

In my own dream är en ganska ångestfull och bluesig. Bra pianospel och fina countryinfluerade gitarrtoner ger en tät stämning.

Katie cruel är en bluegrasslåt eller kanske ännu mer ursprunglig i sin stil. Vagnsskramlande komp med akustisk gitarr och fiol. Nybyggarlandets vedermödor målas upp genom denna fantastiska låt.

How sweet it is avslutar första sidan med glatt humör. Ganska snabb och svängig. Lite kör som har en lättsam stämning. Hela kompet och Karens sång är lättsam och omedelbar. Hela låten är fylld av små infall med gitarrsolon och orgeltoner samt den fina baraktiga manskören som dyker upp här och där.

In a station den klassiska The Band låten som jag skrev lite om i inledningen. Mycket bra version med fin sånginsats och bra musikalisk insats. Väldigt avslappnat, lössläppt och svängigt precis som The Band. Maffiga trummor, bra orgel och perfekta gitarrtoner som ger extra liv åt framförandet.

Take me är bluesig med bra eftertänksamt piano. Countryinfluerat gitarrspel.

Same old man fin bluegrass med Karen Dalton själv på banjo. Ytterst ursprungligt och ålderdomligt. Ger ett sällsamt sug i musiken. Bakom banjotonerna gömmer sig ett annat svårfångat ljud som späder på den nästan drömskt ålderdomliga känslan.

One night of love svängande pumpande blues. Mycket fina elgitarrslingor med spruckna kvardröjande toner.

Albumet avslutas med Are you leaving for the country. En stillsam eftertänksam låt. Mjukt valsande med fina gitarrslingor och underbar sånginsats av Karen Dalton.