Halva Simon and Garfunkel

Paul Simon fick Poalrpriset i år. Det fick inte Art Garfunkel den andre halvan av den fantastiska duon Simon and Garfunkel. Jag hade tyckt att det hade varit underbart om de fått priset ihop som en grupp.

Art Garfunkels första soloskiva kom 1973 och hette Angel Clare. Den fylld av bra pop och rock med viss anknytning till latinska rytmer och klassisk musik. Det blir mycket stråkar och blås som kan bli lite mycket ibland men ofta känns väldigt bra och träffar rätt. Även bra piano och fin både el- och akustisk gitarr. Känslan i musiken påminner mycket om sista skivan Paul Simon och Art Garfunkel gjorde tillsammans Bridge over troubled water, men den riktigt minnesvärde låten saknas nog tyvärr. Som helhet är det emellertid angenäm lyssning.

Till sin hjälp hade han förutom flera av studiomusikerna som medverkade på Simon and Garfunkel skivorna även Paul Simon och Jerry Garcia. På sångfronten medverkar en kör på flera ställen. Det gick föresten ett intressant program på TV tidigare i år om Simon and Garfunkel och deras inspelningar framförallt av deras sista skiva Bridge over troubled water. Det bjöd på massvis med detaljerad information om hur de skapade olika ljud och ekon med mera. Producenten Roy Helee och trummisen Hal Blaine t ex var med.

Traveling boy inleder skivans första sida. Väldigt blygsam öppning med ensliga toner från någon sorts elektronsikt piano. Sen börjar Art Garfunkel sjunga och då lyfter låten. En del bra elgitarr och stråkarrangemang.

Down in the willow garden har en akustisk prägel med gitarr och lite mer traditionellt ljudande piano. Art sjunger väldigt bra. Det är kryddat med bra elgitarr här och var.

I shall sing är en brassig låt med latinska rytmer med blås och bongotrummor. Påminner på det sättet lite om Cecilia. Men den här låten är skriven av Van Morrison.

Old man är stillsam med mycket stråkar och vacker sång. Påminner kanske lite i sin dynamik om Bridge over troubled waters.

Feuilles-oh / do spacemen pass dead souls on their way to the moon bakom den långa låttiteln döljer sig en akustisk och lite sydamerikanskt eller möjligen barockinspirerat framförd låt. Den ska vara skriven av Johan Sebastian Bach men även traditionell och av Linda Grossman.

All I know inleder andra sidan. Fint kontemplativt piano. Blir lite överdriven längre in i låten med massiva stråkarrangemang. Men det är medryckande och Art Garfunkel sjunger bra.

Mary was an only child inleder fantastiskt med akustiskt gitarr. Den här gången håller sig ackompanjemanget på en lagom nivå låten igenom. Förutom lite bleckblås men det låter okej. Ger låten lite bossanovastämning.

Woyaya fortsätter i de latisnska rytmernas tecken. En barnkör ger låten en trevlig inramning.

Barbara Allen inleder med stråkar. Art sjunger bra. Sist ut på skivan är låten Another lullaby som inte riktigt känns så stillsam och invaggande som en vaggvisa. Men den har en del bra piano.

Konsert med Jimi Hendrix

Det är lite märkligt att jag inte har någon av Jimi Hendrix originalplattor på lp. Jag har dem bara på cd än så länge. Däremot har jag ett mäktigt dubbelalbum inspelat live under 3 konserter den 10, 11 och 12 oktober 1968 på Winterland i San Fransisco. Samma lokal som The Band spelade i. Bill Graham var konsertarrangör. Konserten gavs ut på skiva 1987 på märket Polydor. På baksidan av skivomslaget står ganska intressant information om låtarna. Det står också att inspelningarna från konserten har digitaliserats och mixats om inför utgivningen av den aktuella skivan. Men jag tycker ljudet på skivan är mycket bra och låter inte alls tillsnyggat.

Jimi Hendrix musik har något lekfullt över sig och mycket är improviserat men han tappar aldrig tråden i låten och han sjunger mycket bra på de ställen där han sjunger. Hans gitarrspel är otroligt varierat, dynamiskt och framförallt väldigt roligt att lyssna på. Samtidigt är det avslappnande och tillbakalutat.

Merparten av låtarna är hämtade från de två första skivorna med The Jimi Hendrix Exprerience nämligen Are you Experienced och Axis bold of love. De två mest kända låtarna var bara utgivna som singlar och ytterligare några, t ex Killing floor, har jag bara sett på den här liveplattan. Bandet bestod förutom av Jimi själv på gitarr och sång av Noel Redding på bas och Mitch Mitchellpå trummor. Jack Cassady från Jefferson Airplane spelade bas på Killing floor.

Skivan inleder med Fire efter något som står med som Prolouge som jag antar bara är påannonseringen av Jimi Hendrix på scenen. Fire är skriven av Jimi Hendrix själv och är en tung snabb rocklåt med strålande gitarrspel.

Manic depression är även den en Jimi Hendrix komposition. En häftigt framförd maskerad blues med rasande kokande trummor och en gitarr som låter som om flera solon spelades på den samtidigt.

Sunshine of your love är nästa låt. En låt som Cream framförde och även hade komponerat. Har ett tydligt riff på ett par toner som Jimi Hendrix spelar på ett imponerande antal olika sätt i olika tempo och med olika karaktär på ljuden. Det är precis som om varje riff är en replik i ett pågående samtal. Ganska tung stämmning genom hela låten som går in och ut från stillsamma partier till partier fulla med ljud i olika tempon och stil.

Första skivans försa sida avslutas med Hendrix kompositionen Spanish castle magic. En tempermentsfull låt med vinande gitarrljud och en hel del cymbaler.

Andra sidan inleder med blueslåten Red House. Den börjar som en rökig lugn blues med mycket längtan och undertryckt ångest. Låten är skriven av Jimi Hendrix och han sjunger bra med sann blueskänsla. En bit in i låten ändrar gitarrspelet lite karaktär och blir ljudligare och mer distat. Häftigt samspel mellan gitarr trummor och bas när långa vinande gitarrtoner liksom rider på korta trumsolon och små basriff. Låten hinner skifta läge litegrann en gång till mot lugnt lågmält gitarrspel men ändå med mycket dist.

Andra och sista låten på sida två blir en gammal Howlin' Wolf favorit nämligen Killing floor. Den börjar nästan akustiskt i snabbt tempo. Den får ett gradvis ett mer elektriskt sound och glider in i den välbekanta melodin med det lustigt glada riffet. I Jimis version så lägger han in någon extra knorr på gitarren så att varje tillslag får två ljud egentligen. Den går grymt snabbt. En bit in i låten så kommer några härliga spruckna ljusa gitarrljud som är riktigt bra. Senare kommer några djupa mungigeliknande ljud som också är riktigt härliga.

På sida ett på den andra skivan så inleder Tax free skriven av svenskarna Bo Hansson och Janne "Loffe" Karlsson som Jimi jammade ihop med i Stockholm på Gröna Lund 1967. En tuff marscherande låt med djupa fjädrande gitarrljud i varierande tempo. Ganska episk och improviserad stämning över låten. Jimi Hendrix lyckas få sin gitarr att låta lite som ett klaviaturinstrument i en passage i mitten.

Sist ut på sidan 3 som den kallas är Jimis egna klassiker Foxy lady. Den inleder med riktiga domedagstoner på gitarren och dunkar sedan igång med supertunga gung. Här sjunger Jimi Hendrix med humor och med mycket dramatisk effekt när kompet tystnar på orden

foxy lady

. Häftigt. Han spelar även väldigt snabbt på gitarren nästan som en banjo.

Den avslutande fjärde sidan inleder med en annan klassiker i Hendrix tappning Hey Joe men den är skiven av Billy Roberts. Den är ett grymt sväng där gitarren och trummorna känns som om de svarar varann. Bäst är naturligtvis den lättnande spänningen i låten där de spelar upp på backrönet och sedan lättar när Jimi sjunger hey Joe varefter kompet kommer igen.

Purple haze är nästa låt. En av Jimis bästa egna kompositioner. Den har lite av backrönskaraktären som föregående låt men har mycket intensivare gitarrspel där giarren stormkokar långa stunder. Ibland kommer den ner på jorden igen. Övergången till sista låten Wild thing är sömlös. Han spelar och sjunger den gamla The Kinks låten med det grymma riffet på ett underbart varmt sätt.

Skivan slutar med vilda applåder och Jimi som säger

Thank you very much

. Underbart!

Världens bästa gitarrslinga

En skiva som jag letat efter ända sen jag började samla på lp-skivor har varit American Beauty med Grateful Dead. Men på skivmässan i Huskvarna nu i november så hittade jag den äntligen. Det är en av Grateful Deads största succeer så det är märkligt att den inte syns på skivmässorna oftare. Min teori är att det beror på att skivan är så bra, när man väl har fått tag i den så släpper man den inte.

Skivan var Grateful Deads sjätte album och utkom 1970 på Warner. Deras närmast föregående album Workingman's dead utkom tidigare samma år och startade temat med countryrock. De gör det betydligt bättre än artisterna de jämförs med. Mycket mer varierat och dynamiskt än t ex Crosby, Stills and Nash.

Flödande ljudbild med tydliga instrument som ofta har en akustisk känsla. Bra medryckande och trallvänliga melodier. En helt genuin och genomärlig skiva med helt underbara låtar.

Skivan öppnar fantastiskt med Box of rain skriven av Phil Lesh och Robert Hunter. Ett fjäderlätt gitarrspel med små speciella virtuosa ljud hela tiden. En mjuk och medryckande låt. Ungefär 2 minuter in i låten tystnar sången och man hör bara grundkompet och den ljuvliga countryaktiga gitarren i kanske en halv minut. En av de absolut bästa gitarrpassagerna någonsin, helt magiskt. I slutet är det riktigt bra stämsång.

Friend of the devil är en snabbare låt men ändå lågmäld. En del banjo och ganska tydlig bas. Ganska udda melodi och struktur. Fina trummor som passar ihop bra med banjon.

Suger magnolia har en riktigt häftig och annorlunda ljudbild. Sången är roligt upplagd med ömsom solosång och ömsom kör. Countryinfluerad gitarr och en stadig bas och pigga trummor. En gitarr har ett alldeles eget sound och en egen spelstil som kommer stötvis och ljudet är ringande och klingande. Som Bo Diddly men med countrystil.

Operator framförs också i en väligt egen stil med en sammanböandning mellan countryrock och blues i ett stötvis framförande. Att Ron McKernan står för sången och även drar av ett munspelssolo bidrar till låtens unika ljud.

Avslutningsvis på sida ett kommer Candyman. En eftertänksam låt med ett sparsmakat och lågmält ackompanjemang. I vissa stunder är det stämsång och i andra sjunger Jerry Garcia själv. I vissa partier svävar pedal steel gitarrsljuden på ett otroligt sätt i andra är det nästan akustiska gitarrtoner som möter lyssnaren. Allt med lika stor känsla och virtuosa svängighet.

Andra sidan inleder med Ripple en folkmusikslåt. Rent aukustisk med mycket varietat gitarrspel och även fantastisk mandolin i refrängen som David Grisman. Vacker och stämmningsfull stämsång som är så trallvänlig att man hänger med själv. I slutet låter det som massvis med folk är med och trallar.

Brokedown palace bjuder på en underbar sånginsats i bra arrangemang och lite tankfullt tillbakablickande piano i avslappnad stil framfört av Howard Wales.

Till the morning comes påminner mycket om Suger magnolia från första sidan. Samma Bo Diddly aktiga sätt men med countryrockfelling. Call and answer mellan sången som framförs i kör och gitarren. Ibland blixtrar en elgitarr till i bakgrunden. Ljudbilden flödar hämningslöst med stor framgång.

Skivans märkligaste låt men ändå märkligt passande är nästa låt Attics of my life. Nästan lite kyrklig i sin framtoning. Väldigt eftertänksam och ångerfull men samtidigt väldigt hoppfull och behaglig att lyssna på. Stundtals bryter sig kompet loss från den innerliga körliknande starka stämsången men oftast intar den en underordnad ställning. På låg volym låter det nästan som om de sjunger akapella.

Skivans sista låt är Truckin som om jag förstått rätt är en liten självbiografi över bandet. Pigg och virtuosa gitarrsolon är spridda över hela låten. Tuff bas som avslutar varje rad i refrängen med ett par oemotståndliga toner. En hel del lågmäld och stilfull orgel emellanåt. En versrad från låten har kommit att definiera Grateful Dead

what a long strange trip it's been

klockrent.