Mer vackert än skrämmande

Författaren Howard Phillips Lovecraft skrev flera noveller och andra berättelser med ett säreget science fiction tema. Mycket uråldriga rymdvarelser som byter plats med mänskliga medvetanden. Lovecraft levde mellan 1890 och 1937 och var verksam som författare från 1910-talet fram till sin död. Han är något av en kultförfattare och ses som en av upphovsmännen till skräcklitteraturen, mycket mer känd nu än i sin samtid. Bandet som jag tänkte skriva om idag tog sitt namn efter denne författare och kallade sig HP Lovecraft. Gruppen bildades i Chicago 1967. Skivan HP Lovecraft II, som var deras andra skiva, släpptes 1968 på märket Philips. Någon mer skiva blev det tråkigt nog inte, men delar av gruppen gav ut en skiva under namnet Lovecraft 1971.

HP Lovecraft bestod av George Edwards på gitarr, bas och sång, David Michaels på piano och stark operaliknande sång, Tony Cavallari på gitarr, Michael Tegza på trummor och Jeff Boyan på bas och sång. Edwards och Michaels sjöng det mesta och deras olika röster matchar varann väldigt bra och är en stor del av behållningen med skivan. Det är mycket genuin psykedelisk musik över skivan. Producent var George Badonsky.

De två första låtarna är skriva av Terry Callier som också har spelat in dem i egna versioner. Först ut är Spin, spin, spin som har en drömsk stämning med nästan lite jazzinfluerat piano och bra akustisk gitarr. De sjunger väldigt bra och i lätt kaotiska arrangemang med distinkta röster. Gitarrspelet är hypnotiskt samtidigt som det är varierat. Lite stråkinstrument smyger in i slutet på ett effektfullt sätt.

It's about time inleder med lite call and answer mellan de två mycket olika rösterna. Sedan börjar ett enträget piano som sedan tystnar till förmån för ett mystiskt men bra ljudkollage med olika ljud. Plötsligt stadgar en lågmäld orgel upp det hela och speciella trumslingor växer i intensitet och styrka omväxlande med ett ensligt piano ovanpå de märkliga orgeltonerna. Lika plötsligt tystnar alltihop och ett underbart flyhänt stråkparti tar vid. Sedan är vi tillbaka i stark sång med nästan operastyrka och lite grym elgitarr. De distade och sönderbrutna ljuden i slutet är magnifika.

Blue jack of diamonds börjar med mystiska taktfasta ljud men tar en annan vändningen med stillsam folkrockaktig sång. Ett vandrande ackompanjemang med mjuka trummor och flyhänt akustisk gitarr med knäppande baston som är extra härlig. Ett instrumentalt avsnitt i mitten har lite väl avvägt träblås.

Sist ut på sidan kommer en lite längre låt Electrallentando. Den startar mystiskt med klockspel och andra mystiska ljud. Det blir lite drömsk lätt förvrängd sång en bit in. Flödar långsamt och byter skepnad emellanåt med en bra bastrumma ibland. Den mest psykedeliska låten bland väldigt psykedeliska låtar. Kan nog påminna lite om vissa låtar på Grateful Deads skiva Aoxamoxa.

Andra sidan inleder med At the mountain of madness. Skrämmande inledning med grym orgel. Fortsätter med en fantastisk ljudbild bestående av trummor och speciella gitarrljud och distade stråkinstrumentljud som studsar. Sången är arrangerad på ett underbart kaotiskt och svävande sätt. En i sanning drömlik och euforisk atmosfär. Slutar överaskande med ett skratt. Låtens text är inspirerad av en Lovecraft-novell med samma namn.

Mobius trip har ett mer stillsamt ljud med akustisk gitarr men mycket speciell drömlik sång med enormt mycket eko. Är låttiteln möjligen inspirerad av den matematiska men även fysiska konstruktionen Möbiusband?

High flying bird en klassisk låt skriven av Wheeler, gjord i många versioner. HP Lovecraft gör en mycket bra version med starka trummor och effektfull sång med makalös huvudsångare sångare och kör i andra högtalaren. Mycket bra akustiskt gitarrparti där gitarren spelas nästan som en mandolin. Framförs med grymt mycket känsla.

Skivans kortaste låt Nothing's boy, inte ens en minut lång. Skriven av Ken Nordine. Förvrängda röster som deklamerar på ett skrämmande sätt. Spännande på sitt sätt.

Keeper of the keys inleder med galopperande trummor bakom en stark nästan operaliknande röst som sjunger fantastiskt bra och engegerande. Sedan klipper en perfekt avvägd fiol och kanske något mer stråkinstrument i. Smattrande trummor omväxlande i bakgrunden och förgrunden ger låten en häftig dynamisk känsla. Påminner faktiskt lite grann om Dust med låten på skivan Hard attack. Sångaren sjunger helt fantastisk. Många moment i låten ger en öppen känsla av att man svävar. Skivans bästa låt. Skriven av Brewer och Shipleys och finns med på deras första skiva.

Mer psykedelisk än så här kan nog knappt en skiva bli. Den är otroligt genuin och galen på ett bra sätt. Melodierna flödar fram och det är gott om improvisationer och det är fantastiskt dynamiskt. Sångarna är otroligt bra och har så speciella men ändå så bra röster. Den instrumentella ljudbilden är även den fantastisk med klockrena trummor, fioler, gitarrer och även orgel som låter helt otroligt bra. Skivan har ett varmt ljud. Det finns inte superlativ nog för att beskriva den här skivan.