The Great Society var ett av många band i San Francisco i mitten av 60-talet. De bildades 1965. De gav aldrig ut något album och de upplöstes när en av medlemmarna gick till en annan grupp. Den andra gruppen var Jefferson Airplane och personen var förstås Grace Slick. Tack vare succén hon gjorde med Jefferson Airplane gav Columbia ut skivan Conspicious only in its absence med The Great Society 1968. Den innehåller en ljudupptagning av en konsert som gruppen höll på klubben The Matrix. Underligt nog har jag inte kunnat hitta inspelningsdatum men det borde ha varit under 1966. Kanske var olika låtar från olika konserter. De gav ut två singlar den första 1965 med klassikern Somebody to love och den andra 1966.
Gruppen bestod av Grace Slick på sång och piano, hennes man Darby Slick på gitarr, hans bror Jerry Slick på trummor, David Minor på andra gitarr och Peter van der Geld på bas.
Skivan inleder med den psykedeliska Sally go round the roses. Grace Slick sjunger lite mystiskt och drömskt med stor inlevelse. Ibland viskande ibland starkt. Låten har många temperament men är samtidigt avslappnad. Ackompanjemanget är hypnotiskt och riktigt bra. I ett längre instrumentalt parti bjuds lyssnaren på nästan lite indiskt influerad varierad gitarr och en hel del lågmäld orgel och bra trummor. Frågan är vem som spelar orgel eftersom det inte finns angivet som instrument på konvolutet.
Didn't think so är en kortare sång i folkrocksstil. Grace Slick sjunger starkt och engagerat. Lite tamburin och bra avslappnat gitarrspel.
Grimly forming har något högre tempo. Återigen lite indien-influerat gitarrspel och kultiming mellan cymbalen och en tamburin. Under verserna påminner gitarrspelet lite om Big Brother and the Holding Company.
Sist ut på första sidan kommer klassikern Somebody to love skriven av Grace Slick. Klockren lite galen sånginsats. Gitarrspelet är varierat och dynamiskt med flera återhållna solon. Ljuden från gitarren är verkligen annorlunda ständigt genom hela låten. I vissa partier tar hon i så att rösten nästan spricker, lite Janis Joplin influerat faktiskt.
Andra sidan inleder med Father Bruce, en låt som hela bandet står med som kompositörer till. En svängig lite stuffande och ganska snabb men ändå avslappnad låt. Grace Slick sjunger mycket bra.
Andra låten är en cover på Bob Dylans Outlaw blue. Spännande att höra Grace Slick sjunga en blues. Hon tar verkligen i och hennes röst uppvisar mycket härligt temperament.
Often as I may är en vacker melodi men mycket dynamik. Grace Slick sjunger fantastiskt bra med mycket darr i rösten och långa toner. Häftiga basaktiga gitarrljud. En låt i en tappning som uppfinner "indierocken" åtminstone 20 år före britterna.
Arbritration är den enda låt som Grace Slick inte sjunger på. En ganska tuff låt med sprucken gitarr och bas och svag orgel i samspel. Långa virtuosa solon och stor variation genom hela låten, in och ut ur en hypnotisk grund. Kanske lite Amboy Dukes över det hela.
Andra sidan avslutar liksom den första med en sann klassiker White rabbit. Inleder lite skrämmande och ensligt med ett blåsinstrument över ett grundkomp. Mycket temperament och dynamik i blåset. Sen tar en gitarr vid med en lång virtuos sekvens med mycket eftertänksamhet och känsla. Sen kommer blåset tillbaka över ett lite mer varierat trumspel och sedan samspelar en ganska skum snabb gitarr med blåset innan det nästan tystnar och Grace Slick börjar sjunga starkare och starkare. När hon börjar sjunga antar låten en mer gladare och upprymd ton. Hon sjunger så starkt att rösten nästan spricker och trummor och snabb mandolinstil på gitarren bygger upp ett klimax precis när skivan är slut.
En helt fantastisk skiva med stora kvaliteter. Innehåller mycket av det man förknippar med San Francisco och med psykedelisk rock i stort. Kul att höra Grace Slick så engagerad. Hon har lite Janis Joplin över sig som jag inte märkt när jag lyssnat på hennes senare inspelningar med Jefferson Airplane.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar