Världens bästa sångerskas debut

Nu ska jag försöka att skriva om ett album som i mitt tycke nästan är för stort och bra för att ens försöka att beskriva. Big Brother and the Holding Companys självbetitlade debutalbum från 1967. Det spelades in i Chicago under bara tre dagar redan 1966, men Mainstream gav inte ut det förren 1967 och då ville gruppen själva knappt ge ut det. Konstigt tycker jag för det är helt underbart att lyssna på.

Big Brother and the Holding Company bestod från början av Dave Getz, Sam Andrew, James Gurley och Peter Albin. De bildade gruppen i San Francisco 1965. Ungefär samtidigt kom Chet Helms dit från Austin i Texas. Där hade han lärt känna Janis Joplin. Han startade klubben Avalon Ballroom och ett av banden som började spela där var just Big Brother and the Holding Company.

Janis Joplin hade varit i San Francisco redan 1962 och bland annat spelat blues på kafféer och liknande. Hon spelade in de nästan mytiska typewriter-banden tillsammans med Jorma Kaukonen vars frus skrivmaskinknattrande det är man hör svagt i bakgrunden. Janis Joplin återvände till Austin 1965 och blev nästan medlem i 13th floor Elevators. Men det blev San Francisco igen.

Big brother and the Holding Company har oförtjänt dåligt rykte som grupp tycker jag. När man läser recensioner och liknande står det alltid att de saknade både musikalisk och teknisk kunskap om musik och musicerande. Håller inte alls med om det. De skapar sällsynt intensiv musik med magiska solon och kryddar med små knorrar överallt. Underbart.

Peter Albin spelade bas, David Getz trummor, James Gurley och Sam Andrew båda gitarr och sist men inte minst Janis Joplin på sång. Även övriga i gruppen sjunger och körar på flera låtar. Något att lägga märke till är att det är väldigt enkel och genuin instrumentering. Varken piano eller orgel vilket är utmärkande för deras genuina råa sound. Inte den minsta brittiska pop-influens.

Skivan inleds med Powell St. Johns Bye, bye baby. Den speles i en underbar tillbakalutad takt och Janis sjunger med intensitet och känsla. Gitarrljudet är perfekt avvägt och har en viss sprucket avslappnat driv över sig. Trummorna är dynamiska med mycket cymbal men utan att det blir jazzigt.

Easy rider framförs av mestadels av en av männen i gruppen med skojfriskt körande av Janis. Ett härligt bassolo mitt i låten. Samma avslappnade komp med ett riktigt skönt svävande riff. Avslutas med psykedelisk och galen stämmsång.

Härnäst kommer Janis Joplin kompositionen Intruder. Nu blir det psykedeliska gitarrer som låter som att de studsar mellan vänster och höger högtalare. Janis Joplin sjunger extremt bra och varierat med grym intensitet.

Light is faster than sound är drömlik och hypnotisk. Fina trummor i samspel med det fina långsamt varierade gitarrkompet. Ett fint vinande och sprucket gitarrsolo mot slutet. Sången är en ensam körande Janis med Joplin i början och sedan en av männen som sjunger galet och inlevelsefullt.

Sist ut på första sidan kommer Call on me. Det är nog min favoritlåt på skivan. Mycket tack vare den hjärtskärande meningsfulla sången. När Janis sjunger "Don't take this sweet sweet love from me" ovanpå en av männens hummande så låter det fantastiskt bra. Jag gillar också "a man and a woman needs each other baby, like the fish needs the sea" och "and feel so blue just call on me darling and I help you". Sam Andrew stod för text och musik.

Andra sidan inleds med Women is losers. Janis använder hela registret och även fantastiskt varierat gitarrspel och en bas som briljerar ibland också. Underligt nog finns

Blindman är komponerad av hela gänget. En av männen sjunger och Janis körar. Lite tamburin och annorlunda nästan lite halvt spanskt ensligt gitarrspel emellanåt. Sången är ångestladdad och längtande och otroligt bra.

Down on me är arrangerad av Janis enligt omslaget. Frågan är om det är en gammal traditionell låt. Mycket härliga pauser i kompet och temperament i sången.

Caterpillar är en låt komponerad av Peter Albin. Med lite härligt snabbt gitarrspel nästan som en elektrisk mandolin. Sången är härligt dynamisk och galen. En positiv och glad låt full med överaskningar.

Sist ut på skivan är Moondogs Intruder. Skivans mest psykedeliska och drömmande låt. Låter som alla är med och sjunger i märkliga arrangemang. Janis tar en vers mitt i. Kompet är drömmande med flera lager gitarr med en som låter svagt och distat och den andra långsamt och mjukt. Om jag förstått rätt var Moondog en bohemisk och excentrisk person som levde delar av sitt liv på New Yorks gator. Han ska också ha spelat in flera skivor själv.

Både som helhet och sett till enskilda låtar så är det här en fantastiskt bra skiva. En av mina absoluta favoriter. Med sitt galna komp och sång och sitt genuina och äkta sound och låtmaterial skapar de en helt egen värld av underbar musik.