En känd okänd skiva

Clear Light från 1967 är det det enda albumet som gruppen med samma namn gjorde. Det är en psykedelisk klassiker utgiven på Elektra. Samma bolag som gav ut Paul Butterfield Blues Band, Love och The Doors bland annat.

Clear Light beskrivs ofta som en sorts andra klassens Doors eller Love. Jag håller inte med. Enda likheten är möjligen att de båda kom från Los Angeles. Soundet domineras av maffiga trummor och snirklig gitarr i ganska galna samspel. Till skillnad från The Doors orgeldominerade mer suggestiva och hypnotiska ljud. Jag tycker mig ana lite stänk av country i musiken speciellt i hur gitarren spelas.

Producent av skivan var Paul Rotchild som producerade flera av Elektra-skivorna. Själva gruppen bestod av Cliff De Young på sång, Bob Seal på gitarr och även sång på ett par låtar, Ralph Schuckett orgel och piano, Douglas Lubahn på bas och sist men inte minst de båda trummisarna Dallas Taylor och Michael Ney. Clear Light var först ut med två trummisar och det var ett av deras stora kännetecken som gjorde dem omtalade. Bland andra Grateful Dead använde sig ju senare av två trummisar.

Dallas Taylor spelade även trummor tillsammans med Crosby Stills and Nash på deras första album. Och även på det andra, Deja Vu där Neil Young hade tillkommit till gruppen. Cliff De Young fick efter sin musikaliska karriär en karriär som skådespelare.

Skivan inleder med Black roses. Fin sång och driven melodi. Ett riktigt bra och annorlunda gitarrparti i mitten. De kännetecknande maffiga trummorna är också på plats.

Andra låten Sand känns lite tydligare med en taktfast grund och ganska ödesmättade gitarrslingor. Men de växlas med ett par orgelpartier som känns mer poppiga.

Trean är en stillsam lite cool melodi A child's smile. Med ett speciellt sound.

Street singer är riktigt ödesmättad med kraftfullt distad gitarr och omväxlande tunga trummor och cymbalvispande. Sången är ångestladdad på ett äkta och genuint sätt. Avslutas med lite bra vinande gitarr.

The ballad of Freddie and Larry är en märklig låt som har stilen av en tivolilåt. Men med lite vass gitarr mitt i alltihop.

Sist ut på första sidan är With all in mind har en klockren inledning med lite sprucken countrygitarr och fortsätter i samma stil med fin längtande sång. Man får lite The Band känsla nästan.

Skivans både sämsta och längsta låt inleder sida 2. Folksångaren Tom Paxtons Mr. Blue. Den inleder med tunga domedagstrummor och talade partier. Dessa varvas med mer musikaliska partier. Låten är otäck och skrämmande och teatralisk. De lyckas inte riktigt att få till det på ett sätt som tilltalar åtminstone mig. Avslutningen är ett härligt uppbyggt klimax faktiskt. Jag kan tyvärr inte jämföra med originalet av låten.

Think again har väldigt spektakulära gitarrljud i inledningen. Det låter ganska metalliskt och sprucket och dallrar på ett speciellt sätt. Kul att lyssna på.

They who have nothing har lite stämsångsarrangemang och fin spucken countrygitarr.

How many days have passed är en underbar melodiös och stillsam ballad med fin sång och stämningsfullt arrangemang med klara gitarrljud. Låter retsamt lik Will you still love me tomorrow men ändå inte. En av skivans höjdpunkter.

Sist ut är Night sounds loud. Lite ångestfylld sång och tunga trummor med fina gitarrpartier. Lite orgel också emellanåt.

Jag gillade inte skivan först men efter att ha lyssnat igenom den några fler gånger så gillar jag den mer och mer. Några låtar är riktigt bra och påminner om både The Band, Peter, Paul and Mary och Grateful Dead.