En gitarrvirtuos innerliga mix av country och blues

En mer innerlig, hård och samtidigt ljuvlig skiva än Link Wrays självbetitlade skiva från 1971 kan man nog inte hitta. Link Wray släppte sina första singlar redan 1958 som t ex den klassiska instrumentella rock n roll-låten Rumble. Han gav ut tre lp under 60-talet en på Swan 1963 och två på sitt eget märke Vermillion. Den här skivan är utgiven på Polydor.

Link Wray är en av gitarrlegenderna och något som han experimenterade tidigt med var lite råare ljud med gitarren med hjälp av att bland annat slå hål på membranen i gitarrförstärkaren.

På den här skivan sjunger Link Wray tack och lov. Han har en innerlig, ärlig röst. Anledningen till att han inte sjöng i början av karriären var att han till följd av tuberkulos han ådragit sig i Koreakriget hade opererat bort ena lungan. Att han ändå kan sjunga måste ses som en enastående prestation.

På skivan har han hjälp av Billy Hodges på piano och orgel, Bobby Howard på mandolin och piano, sina båda bröder Doug och Vernon Wray på trummor respektive inspelningstekniker även Steve Verroca spelade trummor. I kören hörs Doug och Steve och Billy samt Gene. Link Wray tackar även sin mor.

Skivan spelades in på Link Wrays farm i Maryland i en egen 3-kanals studio som han byggt i ett gammalt hönshus.

La de da inleder skivan. En svängig countrylåt med inlevelsefull sång och kryddat med perfekt levererade varierade gitarrslingor som kommer och går in och ut ur låten på härligt sätt. Lite körande och piano också.

Take me home Jesus är en ljuvligt mjuk melodi med smärtsamt levererad sång. Melodin verkar spelas på mandolin. Men ett solo på gitarr finns med halvvägs. Lite gospelinfluerad körsång hinns också med.

Juke box mama är en tungt gungande lite bluesig låt. Med effektfulla pauser i kompet och lite körsång. Sprucken akustisk gitarr som briljerar i bakgrunden och ett försiktigt spelat piano. Mot slutet lite elgitarr också. Alla instrument hörs kristallklart och det finns en spelglädje som smittar av sig.

Rise and fall of Jimmy Stokes är berättande låt i bluesstil med ett stadigt komp och en mycket speciell gitarr som låter olikt det mesta. Långa toner som är distade men ändå inte. Sången är uttrycksfull, hes och sprucken på ett underbart sätt.

Fallin' rain är den första låten på skivan skriven av Link Wray. De första är skrivna av Y. Verroca. Melodin är väldigt stark och påminner i refrängen lite om Dylans It's all over now baby blue. Den spelas på en mysig kombination av piano och gitarr. Sången är stark och kören förstärker på ett mycket bra sätt.

Andra sidan inleder med Fire and brimstone skriven av Link Wray själv. Skivans mest rockiga låt. Byggs upp på ett grymt bra sätt i inledningen. Sången är enormt inlevelsefull och innerlig.

Ice people är en fin stillsam sång med härlig gitarr som blixtrar till underbart. Texten är en stark betraktelse om människor som inte är snälla mot sina medmännsikor.

God out west har ett otroligt märkligt distat gitarrljud som är väldigt effektfullt och bra. Riktigt långa vinande toner. Kompet för tankarna till en arbetssång med spadar och hackor. Kanonfin kör i bakgrunden som glider in och ut tillsammans med distad gitarr.

Crowbar är en sann blueslåt med stillsamt ackompanjemang på akustisk gitarr och härlig sång. Växlar upp lite mer en bit in med kvidande elgitarr som svarar på sången.

Black river swamp inleder med lite undarbar mandolin. Låter lite Japansk i tonen. Men Warys sång är äkta innerlig country. Mycket härlig stämning med det Japanska i mandolinen och elgitarren i bakgrunden.

Avslutningsvis en cover på Willie Dixons Tail dragger. En tung blues. Med härlig gitarr både akustisk och elgitarr. Som båda hörs lika bra. Påminner lite om Howlin' Wolf ibland, helt underbart.

Ett av mina absoluta favoritalbum tack vare sina starka melodier, underbara sång, virtuosa gitarrspel och den innerlighet och genuina sätt som musiken framförs på. Borde vara en mycket mer välkänd artist. Han avled sorglig nog den 5 november 2005 i sitt hem i Danmark där han bodde sedan början av 80-talet.

En känd okänd skiva

Clear Light från 1967 är det det enda albumet som gruppen med samma namn gjorde. Det är en psykedelisk klassiker utgiven på Elektra. Samma bolag som gav ut Paul Butterfield Blues Band, Love och The Doors bland annat.

Clear Light beskrivs ofta som en sorts andra klassens Doors eller Love. Jag håller inte med. Enda likheten är möjligen att de båda kom från Los Angeles. Soundet domineras av maffiga trummor och snirklig gitarr i ganska galna samspel. Till skillnad från The Doors orgeldominerade mer suggestiva och hypnotiska ljud. Jag tycker mig ana lite stänk av country i musiken speciellt i hur gitarren spelas.

Producent av skivan var Paul Rotchild som producerade flera av Elektra-skivorna. Själva gruppen bestod av Cliff De Young på sång, Bob Seal på gitarr och även sång på ett par låtar, Ralph Schuckett orgel och piano, Douglas Lubahn på bas och sist men inte minst de båda trummisarna Dallas Taylor och Michael Ney. Clear Light var först ut med två trummisar och det var ett av deras stora kännetecken som gjorde dem omtalade. Bland andra Grateful Dead använde sig ju senare av två trummisar.

Dallas Taylor spelade även trummor tillsammans med Crosby Stills and Nash på deras första album. Och även på det andra, Deja Vu där Neil Young hade tillkommit till gruppen. Cliff De Young fick efter sin musikaliska karriär en karriär som skådespelare.

Skivan inleder med Black roses. Fin sång och driven melodi. Ett riktigt bra och annorlunda gitarrparti i mitten. De kännetecknande maffiga trummorna är också på plats.

Andra låten Sand känns lite tydligare med en taktfast grund och ganska ödesmättade gitarrslingor. Men de växlas med ett par orgelpartier som känns mer poppiga.

Trean är en stillsam lite cool melodi A child's smile. Med ett speciellt sound.

Street singer är riktigt ödesmättad med kraftfullt distad gitarr och omväxlande tunga trummor och cymbalvispande. Sången är ångestladdad på ett äkta och genuint sätt. Avslutas med lite bra vinande gitarr.

The ballad of Freddie and Larry är en märklig låt som har stilen av en tivolilåt. Men med lite vass gitarr mitt i alltihop.

Sist ut på första sidan är With all in mind har en klockren inledning med lite sprucken countrygitarr och fortsätter i samma stil med fin längtande sång. Man får lite The Band känsla nästan.

Skivans både sämsta och längsta låt inleder sida 2. Folksångaren Tom Paxtons Mr. Blue. Den inleder med tunga domedagstrummor och talade partier. Dessa varvas med mer musikaliska partier. Låten är otäck och skrämmande och teatralisk. De lyckas inte riktigt att få till det på ett sätt som tilltalar åtminstone mig. Avslutningen är ett härligt uppbyggt klimax faktiskt. Jag kan tyvärr inte jämföra med originalet av låten.

Think again har väldigt spektakulära gitarrljud i inledningen. Det låter ganska metalliskt och sprucket och dallrar på ett speciellt sätt. Kul att lyssna på.

They who have nothing har lite stämsångsarrangemang och fin spucken countrygitarr.

How many days have passed är en underbar melodiös och stillsam ballad med fin sång och stämningsfullt arrangemang med klara gitarrljud. Låter retsamt lik Will you still love me tomorrow men ändå inte. En av skivans höjdpunkter.

Sist ut är Night sounds loud. Lite ångestfylld sång och tunga trummor med fina gitarrpartier. Lite orgel också emellanåt.

Jag gillade inte skivan först men efter att ha lyssnat igenom den några fler gånger så gillar jag den mer och mer. Några låtar är riktigt bra och påminner om både The Band, Peter, Paul and Mary och Grateful Dead.

Bortglömd sångerska

Penny Nichols första album Penny's Arcade gavs ut på Buddah Records 1967. Det består av egenkomponerade låtar som mestadels framförs i singer songwriter stil med vissa psykedeliska tendenser. Hon bodde i San Francisco under hippieperioden och spelade på samma scener som de legendariska Big Brother and the Holding Company och Quicksilver Messenger Service m fl. Hon var bara 21 år när hon spelade in albumet och sitt andra album skulle dröja ända till 1990. Däremellan utbildade sig Penny Nichols och tog en doktorsexamen inom musik. En utförlig biografi finns om henne på http://pennynichols.com/bio.html.

I början av karriären spelade hon i samma bluegrassband som John McEuen som senare spelade i Nitty Gritty Dirt Band. En anknytning som faktiskt hörs lite på skivan som i vissa partier har lite vauduville sound över sig. Vilket även Nitty Grittys debutalbum har.

Musikerna på skivan Al Brackett och John Merrill från gruppen Peanut Butter Conspiracy.

Skivan inleds med Wash day. Den inleds med sparsmakat gitarrackompanjemang och stillsam sång. Men mynnar så småningom ut i starkare sång med både bas och lite tamburin.

Moon song är lite mer drömlik i sin atmosfär med något som låter som sitra. Den påminner starkt i vissa passager om svenska Ta mig till havet av Peter Ljungblad.

Color of love är lite ljuvare i sin framtoning. Lite flöjt förekommer.

Games är en glad lite vaudeville eller goodtimemusic sång. Lite jugband kanske, men ett av instrumenten är piano.

Salton sea song är lite fransk i sin stil. Lite bjällror eller vindklockor i slutet.

Sunshine blues är nog inte direkt någon blues. Men det kommer lite bluesiga pianoslingor emellanåt. Melodin i stor är absolut inte en blues.

Rainy days avslutar sida ett. En gladlynt låt. Med positivt ackompanjemang av gitarr, piano och trummor. En melodi som fäster sig.

B-sidan inleds med låten Summer rain. En stillsam och eftertänksam låt med lite country eller folkrocks stämning. Fina gitarrljud.

Yellow chimes sjunger hon väldigt fint och återhållsamt på. Fina rullande gitarrljud.

Look around rock har lite ovanliga takter i inledningen. Lite elgitarr och piano som nästan låter överstyrda. Mycket eko på sången som har väldigt lång tid mellan orgiginalljudet och ekot. Dessutom studsar ekot nästan mellan höger och vänster kanal. Blandningen mellan jazzigt piano och elgitarr låter väldigt speciell.

Mountain song innehåller också bra pianospel med lite elgitarr. Sången når ett väldigt effektfullt klimax.

Holy holy är en mer stillsam akustisk låt med en trevlig tamburin.

Skivans sista låt är Farina som sjungs väldigt effektfullt och ljuvt med sparsamt ackompanjemang.

Penny Nichols sjunger bra och melodierna är trevliga och flera av låtarna är riktigt bra.