Första meddelandet

Quicksilver Messenger Service debutalbum från 1968 är ett av mina absoluta favoritalbum. Gruppen hade redan då hunnit spela på den psyekedeliska musikscenen i San Francisco under ett antal år. Bland annat med Grateful Dead och Big Brother and the Holding Company.

Gruppen bestod av John Cippolina, Gary Duncan båda gitarr, David Freiberg på bas och slutligen Greg Elmore på trummor. De två gitarristerna ger skivan en härlig ljudbild med massvis med örongodis. Det kanske är något visst med dubbla gitarrer, även Allman Brothers har ett mycket trevligt sound.

Utmärkta Pride of man inleder skivan. Med bra sång av David Freiberg och Gary Duncan. Mycket melodiös med spruckna men ändå delikta gitarrljud.

Light your windows är skriven av Duncan och Freiberg. Den är avslappnad och lite drömlik i sången och innehåller samma friska virtuosa klingande gitarrspel.

Tredje låten Dino's song skriven av en tidigare medlem som inte var närvarande vid skivinspelning, Dino Valenti. Den har ganska mycket brittisk pop över sig. Men innehåller trots det mycket bra gitarrspel.

Sista låten på första skivan är Gold and silver. Den verkar vara en omarbetning av en låt skriven av Schuster. Den har något väldigt bekant över sig i grundmelodin. Detta är en rent instrumental låt som glider in i härliga jam men ändå alltid mynnar ut i en trallvänlig grundmelodi. Här kommer gitarrerna verkligen till sin rätt där de svarar varandra med olika spelstilar. Det viner och klingar på ett alldeles egen sätt. Inte riktigt likt något annat. Även basen kommer fram på ett fint sätt här. Dessutom en ganska häftig trumeffekt där Greg Elmores trumsolo först hörs i den högra högtalaren och sedan glider över i den vänsta och tillbaka igen ett par gånger.

Andra sidan inleds med Too long. En underbra svängig låt med bra sång fint uppbackad av den andra sångaren. Liksom på resten av skivan underbart gitarrspel. Tufft men ändå melodiskt. Här spelar någon av dem väldigt snabbt i en kort sekvens vilket låter väldigt härftigt.

Sist kommer skivans längsta låt The Fool av Duncan och Freiberg. Här undrar jag om det inte förekommer lite fiol också. Många tempoväxlingar med mjuka trumljud och speciella gitarrljud. Alltid melodiöst. En sekvens innehåller vinande gitarrer och ett klatchande trumljud som får det gå isa sig längs ryggraden av välbehag. Stämmningen kan liknas vid att man går och stretar uppför ett brant berg men då öppnar sig landskapet när man närmar sig toppen och solens första strålar värmer ens frusna kinder.

Summa summarum så måste detta vara en av de bästa skivor som gjorts. Unika gitarrister som kombinerar tuffa ljud med härliga melodier bra sång och improvisationer allt perfekt avvägt.

Levon Helm på soloäventyr

Trummisen i The Band Levon Helms första soloalbum kom 1978 samma år som The Band upplöstes. Musiken är i grunden vanlig hederlig rock med viss New Orleans stämmning med en del blåsarrangemang. Inte olikt The Bands senare skivor. Men tyvärr är ingen av de andra The Band medlemmarna med på skivan. Levon Helm är ju fortfarande i allra högsta grad aktiv och har gett ut två superbra skivor de senaste åren Dirt Farmer och Electric Dirt.

Fin klarinett eller liknande träblåsinstrument är en glad överraskning i låten Play something sweet från första sidan.

I came here to party har ett släpigt tempo med annorlunda trummkomp som låter väldigt bra. Fina svängande gitarrljud här också.

På andra sidan gillar jag saxofonen i Take me to the river. Sista låten Audience for my pain har fint piano spel. Här sjunger Helm extra bra också.

Sammanfattningsvis ett värdigt album som kanske inte riktigt innehåller några enskilda guldklimpar men sammantaget låter väldigt avslappnat och avstressande efter en kväll på jobbet.

Pure buckwheat honey

Pure buckwheat honey är ett album från 1968 med gruppen Buckwheat. Det är svårt att hitta någon information om gruppen som bara verkar ha gett ut ett album. Soundet på skivan är extremt Beatles-påverkat och poppigt. Men det innehåller trots allt en del små guldkorn.

Skivomslaget är psykedeliskt men soundet är oftast inte speciellt psykedeliskt mer likt engelsk 30-talsmusik - musichall tror jag att det kallas. Det går inte att se vad medlemmarna heter men av omslaget att döma bör de vara 4 personer. Det verkar som om allt material är egenskrivet men som sagt mycket brittiskt trots att det är amerikansk platta. Utgivet på märket SuperK.

Först ut är låten Yes en gitarrlåt med smarta partier med stämsång. Tyvärr är andra låten Radio mindre bra och förstör lite av skivan. Det är en sorts brittisk musichall som förvisso är melodiös men lite malplacerad.

The Albert hotel är en rolig låt med ett country eller folkmusik sound i botten men blandat med brittisk pop. Jag hade föredraget folksoundet mer renodlat. Sist ut på sida ett är Goodbye Mr. Appelgate som innhåller en del fina gitarrtoner. Tyvärr ingen bra melodi.

Andra sidan inleds med The poor widow and her gypsy band har en uppstudsig melodi, inte olikt vissa David Bowies alster. Lite små psykedeliska ljud på slutet.

Purple ribbons är en liten enkel behaglig melodi med fin sång och bra piano. Även lite stråkar och blås låter det som. Skulle säkert låta flådigt men tack vara den behagliga melodin och stark sång med bra arrangemang så låter det riktigt bra. Plattans höjdpunkt.

Howlin' at the moon innehåller en hel del gitarr och har en bra melodi och bra sång den också.

Titelspåret Pure buckwheat honey avslutar skivan. Det är den längsta låten med sina dryga 4 minuter. Ganska ordinär pop. Men en del trevlig stämsång med lustiga arrangemang och en fångande refräng. Lite spruckna gitarrljud smyger sig också in ibland.

Allman Brothers Band

Första albumet med Allman Brothers Band hette just så och kom ut 1969 på skivmärket Atco. Den har lite annorlunda ljud gentemot deras senare plattor. Bland annat märks orgeln lite mer framträdande. Allman Brothers Band bestod bland annat av bröderna Duane och Gregg Allman. Duane är en legendarisk gitarrist och hann trots sin snabba karriär med att vara studiomusiker på t ex en Ronnie Hawkins skiva. Han dog i en motorcykelolycka 1971.

Utmärkande för Allman Brothers var deras dubbla gitarrister och trummisar och deras långa jams. Men den här skivan är ljudmässigt lite annorlunda bland annat hörs Gregg på orgel lite mer. Förutom orgel så står han också för sången. Den andre gitarristen var Dickey Betts. På bas Berry Oakley och trummor Butch Trucks och Jal Johanny Johanson. Kanske svenskt påbrå hos den sistnämde?

Nästan alla låtarna är egna kompositioner, två covers båda på första sidan. Först ut är Don't want you no more av Spencer Davies group. Och tredje och sista låten på första sidan är Muddy Waters Trouble no more, en skön blueslåt.

Dreams är lite drömsk i stämmningen med mycket orgel och innerlig sång i inledning. Detta är skivans längsta låt med sina dryga 7 minuter. Den innehåller en hel del skönt skirt slide-gitarrspel. Och svängande ljud som man knappt tror kan komma ur en gitarr.

Höjdpunkten på skivan är sista låten, deras mest kända låt, Whipping post. I den här versionen är den bara 5 minuter lång men en del långa temperamentsfulla fulla gitarrsekvenser hinns ändå med. Inledningen känns igen och även växlingarna i tempo och humör genom låten. Bäst är den galet upptrappade gitarrsekvensen innan det stannar upp.

Som helhet är skivan både psykedelisk och bluesig en härlig resa att lyssna på. Gitarrspelet är både lyriskt och tätt och växlar flera gånger inom samma låt något som ger skivan en stämmning som är både avslappnande men också upppiggande.