Tempelriddare

Nu ska jag skriva om en skiva med en tempelriddare på omslaget. Kollade på filmen Ivanhoe nyligen med anledning av att Sam Neill sorgligt nog gick bort tidigare i år och där spelar han ju just tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert.

Här handlar det istället om hårdrock med bandet Jerusalem. Deras enda skiva var självbetitlad och gavs ut på Deram 1972. Gruppen var en engelsk från Salisbury.

Jerusalem bestod av Bob Cooke på gitarr, Ray Sparrow på trummor, Lynden Williams på sång, Bill Hinde på gitarr och Paul Dean på bas. Lyndens ganska grova sång går inte av för hackor med en plågad intensitet. Instrumenten spelas riktigt hårt och rått men i ett par låtar är de mer nyanserade. Jag förstår inte varför skivan sågas i Vernons bok. Ian Gillan skrev en liten baksidestext och låttexterna finns i mittuppslaget.

Musiken är som sagt hårdrock med en omväxlande och improviserande stil. Ljudmässigt ligger de ganska nära amerikanska Bang och speciellt deras första skiva. De har samma hårda snabba men ändå klara sound. Även Parish Hall har de vissa likheter med. Mina favoritlåtar får bli Hooded eagle och Murderer's lament men hela skivan är en fullträff.

Frustration är ett riktigt vildsint lokomotiv i snabb takt men med bra variation. De glider ut i ett långt improviserat jam.

Hooded eagle har mer nyanserad takt men samma intensitet och tyngd. De kör en del plågade stenhårda improvisationer.

I see the light överaskar med en rå blues med avskalat komp som byggs upp efterhand. Snyggt hur gitarren läggs på den råa bluestakten.

Murderer's lament har en speciell atomsfär med en kort liten melodi med dundrande trummor som återkommer. Låten har en annorlunda sånginsats mot de första låtarna. Under sången är kompet mer kontemplerande och atmosfäriskt.

When the wolf sits har riktigt vild sånginsats på några ställen och ett maffigt gitarrljud och trummor. Gitarren ger sig ut på impriviserade exkursioner.

Andra sidan inleder med snabb och ganska euforiska Midnight steamer.

Primitive man är härligt rå och vild. De rundar av låten väldigt snyggt.

Beyond the grave bryter av med en lite mer akustisk låt med både gitarr och sitar men de behåller en hård bakgrund med trummorna och basen. Sången är engagerad. Ljudbilden hårdnar lite mer efter första versen men fortsätter med reflekterande improvisationer.

She came like a bat from hell har ett luftigt komp på ett par ställen som är väldigt snyggt. Gitarren låter de klinga ut i starka riff med en fin bas och bra engagerad sång.

Rysk Dylan

Boris Grebenshchikov eller BG som är hans artistnamn är som en rysk Bob Dylan. Det hörs inte minst på ackompanjemanget som på just den här skivan delar av The Band står för. Närmare bestämt så är det Garth Hudson och Rick Danko som medverkar. Även Jim Weider och Randy Ciarlante från senare inkarnationer av The Band är med.

Skivan som har titeln Лилит (Lilit) spelades in i USA i Bearsville Studios och gavs ut 1997 på CD medan den första vinylutgåvan dröjde till 2014 på SoLyd.

En mustig ljudbild. Orgel på Garths vis. En berättande och behaglig sångstil. Det låter väldigt The Band om skivan som är riktigt bra. Boris var med och bildade gruppen Akvarium 1972 och de gav ut flera privatutgivna rullband under 80-talet och skivor på Melodia från slutet av 80-talet. Jag har inte hört dem men de verkar intressanta att försöka leta rätt på.

Den här skivan öppnar med Если Бы Не Ты som för tankarna till Dylans Tambourine man. Fin positivt laddad melodi och ett bra lite halvakustiskt komp. Snygg orgel på slutet.

Из Калинина В Тверь är lite mer lunkande men bra orgel, piano och gitarr till en fin sånginsats.

Дарья Дарья kör vidare med lite karnevalsstämning med mycket blås.

Болота Невы här blir det mer åt countryhållet i en stämningsfull melodi med vackert rikt akustiskt komp och en mycket anspråkslös fin sånginsats. Påminner lite om svenska Jag ger dig min morgon.

На Её Стороне växlar snyggt över till en rockigare och en mer pockande stil. En del munspel och bra gitarr. Mjukt trumspel.

Тень har en mörkare stil med lite bluesinslag. Snyggt gitarrspel med spruckna toner med medryckande improvisationer. Har en rökig barstil speciellt när orgeln kommer in.

Andra sidan inleder lågmält med Там, Где Взойдет Луна som är berättande ganska försiktig låt.

Мой Друг Доктор har ett fint skramligt akustiskt ljud med en spontan känsla. Någonstans mellan folkmusik och blues.

Хилый Закос Под Любовь här flirtar de lite med en New Orleans mustigt svängig New Orleans stil med mycket blås och instick på piano.

Тяжелый Рок en vacker melodi som påminner om Dylans Like a rolling stone. Vackra gitarrtoner i samspel med piano.

Rockiga Некоторые Женятся (А Некоторые — Так) bjuder på bra munspel och ett medryckande tempo.

Капитан Белый Снег lugnar ner tempot med ett böljande försiktigt komp.

Skivan avslutas med По Дороге В Дамаск. En lugn och behaglig låt men med en positiv känsla. En del Dylan-aktigt munspel förgyller.