Musikalisk alruna

Här kommer ett album med gruppen Mandrake Memorial som består av fantastisk psykedelisk rock orienterad mot pop med vissa barocka inslag. Inte olikt Ultimate Spinach, Growing Concern eller Fapardokly. Det här var deras debutskiva och den gavs ut på etiketten Poppy 1968. De gav ut ytterligare två album som jag inte har hört än men jag försöka införliva dem i samlingen. Speciellt deras sista album med en Escher-etsning på omslaget.

Mandrake memorial bestod av Craig Anderton på gitarr och sitar, Randy Monaco på bas och sång, Kevin Lally på trummor och timpani samt Michael Kac på piano och sång. Jag undrar om de tog namnet från serien Mandrake om någon slags trollkarl som fanns med som serie i serietidningen Fantomen. Eller så är det från växten alruna som det samtida danska bandet Alrune rod.

Ljudbilden är väldigt rik och låtarna flödar lättsamt och medryckande. Genuin musik utan trams. Mina favoritlåtar är nog Here i am, This can't be real och Sunday noon.

Låten Bird journey inleder. Den är komplett med episka gitarrslingor, flyhänt sitar som låter som en cembalo, mäktiga trummor och bra lika episk sång som gitarren.

Here I am fortsätter med bra sitar och sång med stämmor med en kvinnlig röst som svarar på ett par ställen. Även riktigt bra gitarr och bra trummor, speciellt i en längre improviserad sekvens.

Rainy may har en mer drömsk jazzig känsla. Lunkande behaglig melodi.

This can't be real har en fantastisk luftig melodi som byggs upp anspråkslöst med gitarr och sång.

Dark lady inleder kusligt med ensamma toner på sitar. Sen kommer resten av kompet in och melodin byggs upp. En del bra gitarr, bas och en del bra sångarrangemang med stämmor.

Andra sidan inleder med House of mirrors. Den har riktigt hård gitarr på vissa ställen och däremellan bra sitar som låter som cembalo och en del orgel.

To a lonely återgår till en mer jazzig lite lurig stil.

Strange har en långsam melodi som knappt bär men den har vissa berättande moment. Efter ungefär halva låten kommer den igång lite mer mer med stark gitarr.

Next number har ett märkligt lite tivolibetonat grundkomp. Ger nästan en elektronisk association.

Sunday noon har också lite styrlös berättande melodi. Har en längre sekvens med improvisationer på trummor, sitar och gitarr som är riktigt drömsk och bra. Ljudbilden går efter ett tag över i det cembo liknande ljudet som fortsätter improvisationen. Lite Beat of the Earth stämning över deras flödande musicerande.