Den nakna pisolen sången

Den nakna pistolen är en av de roligaste filmer som jag har sett. När Frank Drebin och Jane träffats och springer på stranden och köper korv med mera ackompanjeras de av låten I'm into something good framförd av Herman's Hermits. Följaktligen köpte jag en skiva med dem där låten finns med, det blev The best of Herman's Hermits. En samlingsskiva som gavs ut på Columbia 1969. Min kopia är någon specialutgåva avsedd för export från England.

Herman's Hermits verkar inte ha komponerat sina egna låtar alls. Tyvärr saknas en låt som jag hittills bara hört med Eartha Kitt som heter My sentimental friend som tydligen Herman's Hermits gjorde först.

Musiken är i grunden pop med mycket stämsång och ganska smakfulla arrangemang. Samlingen är kronologiskt ordnad och första sidan är bäst. Det blir mycket med en hel skiva. De påminner en del om Beach Boys.

Skivan inleder med den underbara I'm into something good inspelad 1964. Det är en låt skriven av Carole King och hennes dåvarande make Gerry Goffin. Mycket bra med en pigg men ändå ljuv stil med fin stämsång och gott humör.

Även andra låten är en Goffin-King komposition Show me girl som jag också gillar.

Gamla Röda tråden låten Wonderful world finns också med på sidan ett. Men de har lite för bråttom känns det som i jämförelse med Sam Cookes originalversion.

There's a kind of hush (all over the world) är bästa låten på andra sidan. Den har en mjuk behaglig melodi och utsökt arrangerad med stråkar och blås. Melodin känns väldigt bekant men jag kan inte placera den.

Synthigt från Robert Hunter

Robert Hunter var inte bara textförfattare han skrev även musik och spelade in flera album. Ett av hans senaste samarbeten var ju tillsammans med Bob Dylan på Together through life. Här tänkte jag skriva om Robert Hunters egna skiva Liberty som gavs ut på etiketten Relix records 1987. Kopplingen finns till Grateful Dead genom att Jerry Garcia medverkar på gitarr. Övriga som medverkar är Michael White på bas, David Mann på trummor och Rick Myers på piano och synth.

Det finns absolut ingenting i musiken som avslöjar minsta koppling till Grateful Dead lite som Bob Weirs soloskiva Heaven help the fool.

Skivan är tydligt från 80-talet. Ljudet är väldigt tunt och slätt. Som sångare är Robert Hunter ganska intetsägande. Det medverkar en kvinnlig kör. Tyvärr är melodierna också ganska intetsägande och de maler på i ungefär samma glada halvsnabba tempo. Instrumentellt är musiken som sagt väldigt slätt. Piano eller synth dominerar ljudbilden. Cry down the years har en del ljud som kanske är gitarr.

Skivan inleder med Liberty som har en ganska givande text t ex:

If I where an eagle I dress like a duck

som exempel på frihet. Stilen på låten fortsätter genom nästan hela skivan med totalt nio låtar endast sista låten har ett lite annorlunda tempo. Black shamrock har lite knasig frasering och har en pop-låt.

When a man loves a woman avslutar skivan. Den har inget med 60-tals låten att göra. Den här är skriven av Robert Hunter liksom resten av skivan. Den här är lite långsammare i tempot.

Spelades in utomhus

Ett av mina favoritalbum är Outsideinside med Blue Cheer, deras andra album. Det kom 1968 på Philips med ett häftigt omslag med tre utvik. Här har de fortfarande kvar sin originalsättning med Paul Whaley på trummor, Leigh Stephens på gitarr och Dick Peterson på bas och sång. Dessutom medverkar Ralph Burns Kellogg på piano vilket ger en fin atmosfär på några låtar.

Trummorna tycker jag också är något extra här. De är något som jag oftast inte tänker så mycket på men här blir de en del av musiken.

Musiken är vild och okontrollerad i en psykedelisk stil. Första sidan är en fröjd att lyssna på, speciellt Sun cycle som med sitt lugna vansinne är riktigt uppfriskande. De spelade så högt att inspelningsstudion började falla samman enligt en rolig samtida artikel skriven av Lars G Holmström inför att Blue Cheer skulle spela i Sverige.

Jag skulle säga att de påminner lite om HP Lovecraft på det här albumet men bara lite. De är mycket mer lössläppta och tunga. Påminner så klart också om deras första album också.

Fethers from your tree inleder magnifikt vilt och okontrollerat med en psykedelisk drömsk men även euforisk känsla. Några pianotoner som ensamma och spruckna stakar ut vägen men även fantastisk gitarr och sånginsats.

Sun cycle inleder lite försiktigare och har mer lugna partier men otrolig intensitet överallt. Melodin är underbar och medryckande. Grymma gitarrljud som fladdrar vilt med stenhårda trummor och underbar sånginsats. Gunget är avslappnat men så otroligt intensivt ändå.

Just a little bit inleder med vilda trummor som fortsätter genom hela låten. En grym överstyrd bas mullrar på. Sen hittar en gitarr in och några drömska ljud. En fantastisk låt.

Gypsy ball inleder med allt intensivare ljusa ljud sen kommer en överstyrd gitarr som studsar runt i rummet. Som en en gong gong ekar också ut ett par gånger även ett klockspel letar sig fram i ljudbilden.

Come and get it är en låt som är väldigt enträgen men med mycket dynamik. Mycket trummor, bas och trummor. Vilda okontrollerade arrangemang.

I can't get no satisfaction är en hetsig cover på Rolling Stones klassiker. Mycket dynamik med tystnad emellan de aktiva delarna skapar ett udda arrangemang.

The hunter är en långsam blues med stenhårt driv. En cover på en Brooker T låt. Bra sånginsats och varierad vild gitarr i bra arrangemang med trummor och bas.

Magnolia caboose babyfinger är en ganska stressad låt med lite mer återhållsam gitarr och tight samspel med trummor och bas.

Babylon har ett skönt gung med en grym sånginsats. En mer soulfull och funkig låt med en massa överstyrning men inte så okontrollerat som på första sidan. Tufft slut med en överstyrda stum och cymballjud.