Musikalmaterial

Den här rackaren köpte jag mest för att man har stött på gruppnamnet The Moody Blues ett antal gånger så nu tyckte jag att det var dags att kolla upp gruppen närmare. Jag köpte ett exemplar av deras sjunde lp Every good boy deserves a favour. Den gavs ut 1971 på märket Threshold.

Jag vill kalla det pop med inslag av pompös musikal eller filmmusik. Stundtals inslag av folkrock eller countryrock i ljudbilden. Deras trummor och bas låter precis som Simon and Garfunkel på deras sista lp vilket tyvärr inte är beröm. The Moody Blues får stundtals till fina melodier men ljudbilden är ojämn och speciellt den väldiga dynamiken i ljudet blir tröttsam. Hur t ex discogs kan genrebestämma den här skivan som psykedelisk rock är en gåta.

Vilka gruppen bestod av är inte lätt att utröna från omslaget. Det står inget om medlemmarna eller om vilka instrument som spelas på skivan och liknande. Texterna till samtliga låtar finns med på ett litet blad eller insert med ett foto på ena sidan.

Procession inleder. En väldigt underlig låt eller mer ljudkollage med körsång, lustiga ljud och vissa melodiösa sekvenser som spänner över allt från österländska toner, barock, visa och kyrkomusik.

The story in your eyes är en mer rak rocksång med elgitarr, piano och en bra sånginsats. Fin melodi.

Our guessing game är en mer stillsam sång med vissa Tommy Körberg liknande toner i sånginsatsen.

Emily's song är en vacker melodi med flöjt, stråkar, xylofon och en del bastuba och oskyldig melankolisk sång. Viss känsla av Simon and Garfunkel i deras sena period.

After you came inleder lovande med akustisk gitarr sen kommer en väldigt ljudlig bas in. Låten blir sedan väldigt driven och fläskig.

Andra sidan inleder med lite flöjt i låten One more time to live. En fin melodi med ett stort dynamiskt omfång så att man får sänka volymen. Melodin ändrar sig lite grann i det mest högljudda partiet innan flöjten kommer tillbaka. I det högljudda partiet låter trummor och bas precis så maskinellt som på de sista låtarna med Simon and Garfunkel. Samma säregna deklamatoriska körsång som i första låten på ett par ställen.

Nice to be here har en behaglig melodi och trevlig sånginsats. Tyvärr har de det mjuka bas och trumljudet som låter väldigt maskinellt. Ett märkligt inslag är en väldigt framfusig elgitarr på ett par ställen och en lika prominent pedal steel gitarr på ett par andra ställen. Känns som en danslåt.

You can never go home har en långsam melodi med svepande pedal steel toner och stråkar. Ganska skrikig sånginsats.

My song avslutar skivan. Den har lite känsla av klassisk musik med piano och stråkar. Eller någon sorts musikalmusik. Känns som filmmusik en bit in i låten.

Bortom kontroll

Blue Cheer är ett roligt band att samla på. De gav ut ganska många plattor själva och deras olika medlemmar gav ut flera album i olika konstellationer. De är givande att leta efter och lyssna på eftersom de oftast är fyllda med bra musik. En bonus är också att de ofta går att få tag på tämligen lätt.

Här tänkte jag skriva om det första soloalbumet som originalgitarristen i Blue Cheer Leigh Stephens gav ut. Det har titeln Red weather och gavs ut av Philips 1969. Det spelades in i England med flera brittiska musiker bland annat Nicky Hopkins på piano. Leigh själv sjunger och spelar gitarr.

Musiken är ofta vild nästan bortom kontroll. Viss blueskänsla i en del låtar och lite jazzinfluenser i andra men oftast som sagt vilda distade saker. Ett par låtar är riktigt bra och alla låtar har sina stunder så inget dåligt på skivan heller.

Another dose of life inleder med en underbart förvriden blues. Grymt avstämt driv och en massa förvridna toner som pendlar mellan galenskap och insikt.

Drifting har en lite mer jazzig framtoning med mjuka trummor. En hel del piano men det börjar liksom aldrig riktigt. Den vilda galenskapen infinner sig inte på samma härliga sätt. Dessutom är det en rent instrumentell låt.

Indians har ett härligt fjädrande gitarrljud och härliga bastrummor. Sen har den tyvärr ett annat påhittat visselljud. Extremt bruten melodi men den håller ändå ihop i sitt sammanhang. Vissa sekvenser har ett riktigt skönt lössläppt gung med mycket dynamik speciellt mot slutet.

I grow higher inleder med öppna klara eftertänksamma spruckna gitarrtoner sen börjar han sjunga men sån extremt distad men intensiv röst. Det blir en grym kontrast med ackompanjemanget som fungerar väldigt bra och effektfullt. Speciellt slut där låten tystnar sen kommer den tillbaka med svepande ljud och den extremt distade vilda rösten. Känns som man nyss kommit in efter att ha varit ute och gått i väldigt stark blåst när den väl är slut.

Titellåten Red weather inleder andra sidan. Råa gitarrtoner som bubblar och kokar över ett lugnt komp i övrigt. Fjärran sång som matchar ljudbilden på ett bra sätt.

If you choose too har en mer dröjande avslappnad bluesig atmosfär. Ljudbilden är väldigt varierad med bra både gitarr och piano.

Joannie mann fortsätter i en bluesig stil men mer tungt gungande och engagerad mer klar sång. Fint samspel mellan trummor och gitarr i långa hårt gungande improvisationer. Ökar i intensitet på ett häftigt sätt mot slutet.

Skivan avslutas med den instrumentella låten Chicken pot pie. På samma sätt som Drifting på första sidan så byggs den upp av en kort melodisekvens som spelas upp på varierande sätt om och om igen. Den här är mindre jazzig än den på första sidan. Ganska kul att lyssna på ändå.