Zappas 50-tal

Fortsätter på temat med Frank Zappa och ett allt igenom musikaliskt Frank Zappa album Cruising with Ruben and the Jets från 1968 med Frank Zappa och Mothers of Invention. Det gavs ut på etiketten Verve.

Musikaliskt består det av 50-talsrock i samma stil som The Platters, The Drifters, Everly Brothers med flera. Stilen kallas Do Wop tror jag. Vad jag har förstått ses plattan lite som en drift med en genre men om man lyssnar på musiken och läser texten på omslaget så är det snarare en hyllning till en genre och en tid. De gillade helt enkelt den här musiken som hade sin storhetstid ungefär 10-15 år innan den här skivan spelades in. Texterna är kanske lite speciella. Frank Zappa ska ha spelat in någon låt på märket Del-Fi samma som Ritchie Valens spelade in på. Hans låt Donna är i samma stil som de försöker sig på här.

De skapar variation med väldigt bra gitarrspel och fina vokalarrangemang som är coola men ändå fina. Frank Zappa står för bastonerna, Roy Estrada de ljusa och Ray Collins huvuddelen av sången. Dessutom spelar Frank Zappa gitarr och Roy Estrada bas. Dessutom medverkar Jimmy Carl Black, Arthur Dyke Tripp på vissa vokalharmonier. Ian Underwood och Don Preston spelar piano, Motorhead Sherwood spelar saxofon och tamburin och Bunk Gardner och Ian Underwood spelar saxofon.

Många fina tempovariationer och medryckande takter med märkliga trummor. Riktigt bra gitarr på några ställen och speciellt i sista låten. Fullt med infall som gör att man kan lyssna på skivan och hitta nya saker hela tiden.

Cheap thrills inleder i en driven stil med stabilt gitarrspel bashummande och bra sånginsats.

Love of my life är lite långsammare och ha en märklig effektfullt haltande takt. Välarrangerad sång med tre stämmor som det svänger ordentligt om. Dessutom ett talat parti. Nästan ackapella förutom lite trumspel.

How could I be such a fool har akustisk gitarr och ganska speciella trummor. Takten varieras lite mot slutet och sångarrangemanget också.

I'm not satisfied har en mystisk ljudbild, repetitiv och märkliga trummor.

Jelly roll gum drop har en annorlunda ljudbild med en del blås och dynamiska skiftningar i tempo.

Anything är en vacker lunkande låt.

Andra sidan kör igång med Later that night. Har ett fint tempo med bra sug i melodin. Bra hummande bassång och vacker sång i ett medryckande arrangemang.

You didn't try to call me har ett smakfullt rent gitarrspel fina ljusa toner i sången. Men framförallt det perfekta roliga gitarrspelet.

Fountain of love har väldigt melodiösa tempoväxlingar som är härliga att lyssna på.

No. No. No. har en driven melodi som inleds med ett bra piano.

Anyway the wind blows har en härlig melodi mycket bra arrangerad sång.

Stuff up the cracks inleder med fina gitarrtoner. Melodin är toppen och sångarrangemangen omväxlande och bra. En smakfull trumpet letar sig in på ett par ställen. På andra ställen leter sig ett bra piano fram och sen kommer en klockren gitarr med grymt tungt ljud i ett långt instrumentellt parti.

Mörker med ljusa toner

Alice Cooper är en väldigt känd artist som fortfarande är aktiv. Hans första skiva kom 1969 och hette Pretties for you. Den gavs ut på Frank Zappas bolag Straight men mitt exemplar är Warner bothers utgåva från 1970. För några år sen hade jag definitivt inte trott att jag skulle lyssna på hans musik men nu har jag gjort det och det låter riktigt spännande.

Bandet bestod av Alice Cooper på sång och munspel, Neal Smith på trummor och sång, Dennis Dunaway på bas och sång, Glen Buxton på gitarr och Mike Bruce på gitarr, orgel, piano och sång. All musik är komponerad av bandet själva. Framsidan på omslaget är en målning av Ed Beardsley.

Musiken är i grunden psykedelisk rock med en del pop och knas-influenser. De påminner om Mad River och Jefferson Airplane men även i vissa stunder om HP Lovecraft och i andra stunder om Amboy Dukes. Sen måste jag nämna Beatles också. Tonen är ljus men oftast skrämmande. Riktigt bra gitarr, trumspel och munspel i oftast spännande och dynamiska arrangemang. Några låtar har ett mer positivt och drivet anslag. Kan inte säga att jag gillar alla låtar på skivan t ex de knasigare låtarna men på några låtar byggs en fin musikalisk stämning.

Titanic overture inleder med ihållande skrämmande orgeltoner. Slutet på den korta låten är intressant när orgeln slutar och några fina pianotoner tynar bort sen kommer några märkliga ljud mot djupet. Skrämmande.

10 minutes before the worm är första låten de sjunger på. Ett cirkusnummer.

Sing low, sweet cheerio har en viss irrande HP Lovecraft eller Mad River liknande stämning över sig. Sparsmakat och kaotiskt men ändå musikaliskt. Ljudbilden innehåller bland annat munspel men framförallt en kall gitarr.

Today Mueller är en märklig mardrömsliknande pianodriven låt med en massa ljus skrämmande stämsång. Som operadelen av Bohemian raphsody

Living är mer melodisk men fortfarande skrämmande. Har några fina speciella gitarrtoner som är förvridna och ljusa. Annars drivs den av en surrande gitarr och ljus stämsång.

Fields of regret har en mörk skrämmande melodiös ljudbild. De varierar ljudbilden på ett bra sätt både mellan och inom låtarna. Effektfullt munspel mot det dystra gitarrspelet. På ett ställe låter det som att de nere i en källare med ensliga gnisslande mörka ljud.

Andra sidan inled med No Longer Umpire. Den har skumma takter och en del fina kvävda gitarrtoner. Ganska stressande i sin struktur.

Levity ball spelades in live enligt texten på konvolutet. Märkliga fjädrande toner pendlar fram och tillbaka. Sånginsatsen är lite liknande Jefferson Airplane. Den halvt akustiska lugna avslutningen är riktigt bra.

B.B. on Mars har bra tryck och euforisk galopperande stil. Spricker ihop ibland i distade gitarrtoner.

Reflected inleder med trummor i omväxlande höger och vänster högtalare sen börjar de sjunga väldigt positivt på ett Beatles-aktigt sätt. Gitarren och dynamiken i kompet är bra genom hela låten. De får till en spännande studsande kaosaktigt slut på låten där rösterna och ljuden reflekteras mellan högtalarna. Detta ska ha varit den enda låten de kändes vid från skivan senare i karriären.

Apple bush är en pop-låt med ganska skumt komp. Oväntat och bra med munspel i en instrumentell sekvens.

Earwigs to eternity fortsätter i den lite märkliga udda pop-stilen från föregående låt.

Sista låten heter Changing arranging inleder fint med cymbaler och tung bas och bastrumma och ljus ordlös sång. Bra samspel mellan avlägsen gitarr och trummor.Psykedeliskt och bra.

De rullande stenarna rullar igen

De rullande stenarna rullar igen med Let it bleed, en fenomenal rockig skiva med influenser från country, bluegrass och blues. De spelar bra sjunger bra och får till och med med lite klassiskt material i slutet. Det känns hela tiden genuint och ärligt men som alltid med Rolling Stones så har de glimten i ögat. Påminner om både The Band och Johnny Cash. Kanske inte så konstigt att Old and in the Way gjorde en cover på deras låt Wild horses

Mitt exemplar av Let it bleed är ganska skum. Den ser ut som en amerikansk press med tjockt omslag och påklistrad baksida men de har en annorlunda London etikett som ser väldigt 70- eller80-talig ut och Kanada nämns. Dessutom står det 1967 och inte 1969 som är det rätta årtalet. Den gavs i original ut på Decca i England.

Skivan gavs ut i december vad jag förstår så det måste ha varit i samband med konserten i Altamont där en väldigt otäck tragisk händelse ägde rum. En man i publiken blev mördad av personer som anlitats som säkerhetsvakter.

Klassiska Gimme shelter inleder. Den framförs med avslappnat pondus och har en säregen skrämmande kyla mitt i sin fina melodi. Majestätiskt basspel och en gitarr som glider runt och Mick Jagger förstärkt med en kvinnlig kör sjunger.

Love in vain är en lågmäld akustiska låt som påminner om The Bands In a station men mer akustisk faktiskt. Fin slidegitarr och fingerplockad gitarr. Härligt avslappnat bluestempo men med det fina drivet som en bra låt har. Kommer till och med lite mandolin liknande toner på ett par ställen. Bergsmusik från Appalacherna känns inte så långt bort.

Country honk drivs med fiol fotstamp och flyhänt akustisk gitarr. Sången är härlig kaotisk stämsång. En helt fantastisk låt framförd med känsla och äkthet. En akustisk variant av deras klassiska låt Honky tonk women.

Live with me är en tuffare rocklåt med en massa bas och på väl valda ställen piano och gitarrinstick. Efter ett tag kommer en svettig sax in i ljudbilden.

Let it bleed har en fullständigt underbar melodi. Grymt stillsam men enormt medryckande och avväpnande. Inleder försiktigt med växer i styrka med elgitarr och piano. Fantastisk närvarokänsla i hela framförandet. Härligt darr på gitarren i solot och enn del fina vilda trummor. Men framförallt väldigt vackert.

Andra sidan inleder med Midnight rambler. Det är en driven blues med munspel och ganska coolt komp. Kokar ihop ganska bra med små medel för att sedan bli som en viskning för att sedan dra igång igen.

På You got the silver står Keith Richard för sången. En en avskalad blues. Med svävande countryaktig gitarr blandat med akustisk gitarr.

Monkey man har en annorlunda mer mystisk inledning med droppande ljusa ljud sen drar gitarr, bas och trummor samt sång igång. En driven rocklåt. Ett par riktigt fina pianoslingor i samspel med gitarren får de också med. Galen sång på slutet.

You can't always get what you want provar ett nytt grepp med en vacker kyrkokör i stämmor med kvinnor som sjunger och män som hummar bakom. Sen slutar de sjunga och en stillsam reflektiv fiol hörs och sen kommer en ensam fin akustisk gitarr som kompar Mick på sång. Ytterligare en bit längre in i låten breddas kompet med piano, bas och trummor och kvinnokören från första låten som bjuder in till kaotisk stämsång. En orgel lägger ut ett par fina toner också. Melodin är medryckande. Kyrkokören hörs i bakgrunden på ett par ställen först männen och sen kvinnorna. Mot slutet hummar den mot rockkompet. Mycket bra mixat.

Soul och blues

Garland Jeffreys självbetitlade album från 1973 gavs ut på Atlantic. Det var hans andra LP om man räknar Grinder's switch som hans album vilket det känns som man kan. Den här skivan påminner till viss del om den och även om The Band och Rolling Stones. Men här finns även element i singer/songwriter facket som jag tycker ger en viss Rodriguez känsla. Har bara hört hans musik via dokumentären Searching for Sugerman så har inte så bra koll på hans musik än.

Garland Jeffreys är en väldigt bra sångare och flera av låtarna här är väldigt avskalade och känns uppriktiga och genuina. Det finns även flera låtar med mer elektriskt och rockigt komp som blandar soul och blues på ett kul sätt. Fin slidegitarr och bra variation. Extra kul med ett texthäfte som följer med som insert.

Även om Stan Szelezt inte medverkar så finns det ändå en personmässig The Band anknytning genom John Simon som spelar piano.

Ballad of me inleder försiktigt med akustisk gitarr sen börjar Garland sjunga väldigt starkt. Det är bara den akustiska gitarren som kompar med en del klapp. Melodin är ganska försiktig och trevande. Det känns väldigt äkta och behagligt medryckande.

Harlem bound har mer avancerat komp med fint piano, kör, trummor och akustisk gitarr. En typ av storstadsjazzig blues eller soul. I Garland Jeffreys tappning blir det riktigt bra. Han sjunger väldigt varierat och med mycket taktkänsla.

Calcutta monsoon är en riktigt kul slidegitarrblues korsad med soul. Man riktigt ser den dallrande luften, dammet från de torra åkrarna under den stekande solen. Tempot är härligt segt men med otroligt mycket driv. Ljust avslut på vissa ord.

Bound to get ahead someday är en gladlynt bekymmersfri reggielåt. Ett riktigt kul sprucket trasigt elgitarrsolo med mycket känsla och knasiga trummor kör på genom hela låten.

Lovelight avslutar första sidan. Piano och gitarr. Soulfylld sånginsats och en melodi och ett tempo som påminner mycket om de bästa stunderna med The Band.

She didn't lie fortsätter i en vacker ärlig stil med en fin kvinnlig kör som svarar ibland på bästa The Ronettes manér.

True to me vänder på steken och blir lite tyngre bluesstil med munspel här påminner på ett väldigt bra sätt om Mick Jagger i stilen.

Lon Chaney lugnar ner det hela med perfekt timing. En vacker stillsam känslig pianolåt. Bra återhållsamt temperament.

Eggs är en soulinfluerad och bluesig låt med en del smakfulla trumpetstötar och en fin kvinnlig kör. Garland Jeffreys sjunger med bra härligt cool känsla.

Avslutande låten Zoo är en fin blues med tradjazzblås och boogie på akustisk slidegitarr. Garland Jeffreys sjunger nästan akapella ibland. Riktigt bra.