När jag för snudd på för tre år sedan började blogga om lp-skivor så handlade mitt första inlägg om en skiva med gruppen Seatrain. Där var Peter Rowan med som jag också skrivit om i samband med den fantastiska Old and in the Way. Nu tänkte jag skriva om Earth Opera och den gruppens andra LP, The great American eagle tragedy. Där medverkade även en annan av medlemmarna i Old and in the Way nämligen David Grisman. Förutom dessa två bestod Earth Opera även av Paul Dillon trummor, akustisk gitarr och sång och John Nagy på bas, cello och mandocello.
Det här albumet påminner inte alls om Old and in the Way musikaliskt inte speciellt mycket om Seatrain heller men de påminner lite grann om Insect Trust med mycket blås och även om Velvet Underground i vissa aspekter. John Cale medverkar faktiskt på den här skivan så en inte helt felaktig association.
Skivan inleder med Home to you. En behaglig låt i en berättande lågmäld folk- och countryrockstil. Fint gitarr och pianospel med en bra skillnad i dynamik mellan refräng och vers.
Mad Lydia's waltz fortsätter i en lågmäld stil med lite barockinspirerade gitarrljud, mandolin och ganska speciell ljus sångstil. Mandolinen är inte alls bluegrassinspirerad utan mer barockinspirerad den också.
Alfie Finney skrevs av Paul Dillon. En behaglig poplåt i ljus melankolisk stil men ändå lite uppstudsig.
Sanctuary from the law är annorlunda i stil. Snabbare i tempot, elgitarr, en massa sax, rullande piano och hårda trummor. En rusande rocklåt med viss bluesanknytning.
All winter long avslutar den första sidan. Den bygger vidare på stämningen i de första låtarna. Men har en del trumpetspel och flöjt. Den har längre instrumentell passage som kokar ihop långsamt och behagligt med flöjt, trumpet, piano och trummor.
Tio minuter långa The American eagle tragedy inleder andra sidan. Ett märkligt blås öppnar låten. Det fortsätter men utökas med trummor. De påminner lite om första Insect Trust plattan, men utan deras känsla. Efter första sektionen börjar en av medlemmarna sjunga. Sen lugnar låten ner sig lite med bara akustiska ljud. Flöjt inkluderad. Denna del av låten är nog bäst. Den blir lite ryckig med snabba intensiva delar varvade med stillsamma.
Roast beef love är en helt överraskande Beatles-inspirerad poplåt. En del orgel, skränig stämsång och stuffig men bra gitarrspel.
Skivans sista låt är It's love. En långsam behaglig låt som påminner om House of the rising sun. Fint utlagda blåsslingor och en bra sånginsats.
En som helhet helt okej skiva. Lite ryckig och med oklara mål men de spelar bra och jag gillar Peter Rowan som sångare men han och David Grisman lyckas så mycket bättre med Old and the Way.
