En känslosam källa

Ya Ho Wa eller om de hette Ya Ho Wa 13 är en lite halvt tveksam grupp. Den bestod av medlemmar ur en slags religiös grupp som hette Source Family med Father Yod som ledare. De spelade in flera skivor varav detta var deras sjätte. Allihop är privatpressade på deras egen etikett Higher Key. Savage sons är från 1974. Om jag förstått rätt så skiljer sig just detta album musikaliskt rätt mycket från de övriga. Det består av mer normalt strukturerad musik medan de andra består av helt lössläppta improvisationer. Men det var så här de började, för detta ska vara med det första material de spelade in. På just den här skivan medverkar inte Father Yod eller Jim Baker som han egentligen hette. Det är istället personer med namn som Djin, Sunflower som står för musiken. Omslaget är ganska häftigt med medlemmarna utklädda till vildar runt en bil.

Enligt Acid Archives så ska matrisnumret vara 19210 men på mitt exemplar så är det 19211. Är det ett original? Den brittiska förfalskningen ska ha ett nummer i stil med LYN 18171/2. Så jag tror att jag har en originalskiva.

Charmen med privatpressade album är nog att de inte behöver passa in eller följa vissa mallar. De kan bestå av det som de som gjorde skivan kände för just då. Albumet är svårdefinierat. Det har en ganska tydlig reggielåt annars är det mest någon sorts rock utan speciell inriktning på vare sig blues, folk eller country. Musiken är vild och känslosam och har vissa psykedeliska tendenser som är mindre än vad jag trodde att de skulle vara. Basspelet, sången, trummorna, gitarren och sitarspelet är saker man tar med sig. Samt det oväntade munspelet i sista låten. Jag gillar skivan.

Edge of a dream är en tung men ändå hoppfull låt. Varierad melodi med väldigt engagerad sånginsats. Ibland är det som en arbetssång där de klipper i på en viss takt.

Fire in the sky har lite reggietakt i sig. Grym sånginsats med en röst som är mer raspig och rå än Howlin Wolf. Säreget slagverk som låter som har en hemvävd känsla över sig. En del fin tung överstyrd gitarr förekommer som tillsammans med sången kokar ihop till en ångestfylld plågad känsla.

Just sitting here kontrasterar till föregående låt som en ljus ljuv låt. En del sitar. Kompet stannar upp på ett trevligt sätt ibland när sångaren sjunger. Det skapar en medryckande melodi.

A thousand sighs är stillsam och reflekterande. Piano men ibland vävs en del gitarrtoner in tillsammans med bullrande bastrummor. Viss sång ibland. Atmosfären är lätt skrämmande och påminner till viss del om aspekter hos gruppen HP Lovecraft och deras andra skiva. Sångaren är samme man som sjöng andra låten men nedtonad.

Red river valley innehåller en fin sånginsats och bra tungsint gitarr och sitar. Avslappnad melodi som väcks till liv av sången.

Man the Messiah byggs upp av fint piano och fjädrade bastoner på gitarr. Den grymt raspige sångaren från andra låten på första sidan är tillbaka. Melodin är hoppfull på mystiskt sätt. Ändå isar sånginsatsen blodet i ådrorna. Växlingarna mellan verserna med en dragning över pianotangenterna och några klingande gitarrsträngar är grym. Ångesten höjs genom hela låten.

Tyngden i föregående låt lättas upp av Making a dollar. En väldigt lätt och medryckande låt med fin melodi och ett härligt akustiskt komp. Fin bas, gitarr och sitar. Härlig körsång i refrängen. Slutet förmedlar en frihetskänsla.

I thought I am har ett väldigt tystlåtet komp. Trummor, sång och lite gitarr. Kompet växer i volym efter hand. Sången är av berättande karaktär. Blir ett glatt riff till slut.

Skivan avslutas med Oh Ya Ho Wa. En helvild rockig låt med en massa munspel och stabilt medryckande gung. En kort låt.

Melankolisk röst

Jag samlar på skivor som kan associeras med The Band. Då är givetvis Rick Dankos soloskiva från 1977 ett måste. Den heter bara just Rick Danko och gavs ut av Arista.

Rick Danko var sjungande basist i The Band och det är som sångare man minns honom bäst. I The Band hade Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko alltid fina och spännande sångarrangemang. Rick Danko dog sorgligt nog redan 1999. Jag upptäckte inte The Band förren 2002 efter att ha sett The Last Waltz på TV. I den konsertfilmen spelar Rick Danko en låt från den här skivan, Sip the wine i en intervjuscen där han sitter vid mixerbordet i The Bands studio Shangri-La i Los Angels. Det här blev den enda soloskivan för Rick. Under 90-talet var han med vid återbildandet av The Band och spelade även in två skivor med Jonas Fjeld och Eric Andersen.

Det tog ganska många år innan jag hittade den här LP:n till försäljning men till slut så hittade jag ett exemplar.

Musiken är ganska nära vad The Band gjorde på sina senare album. Som tur är så matchar det de bästa låtarna på dessa album. Låten som ligger närmast till hands är It makes no difference men även Stage freight och Arcadian driftwood. Rick Danko har en melankolisk uttrycksfull plågad röst som låter bra.

Bland de medverkande finns flera kända namn som Garth Hudson, Levon Helm, Richard Manuel, Robbie Robertson som alla är med på enstaka låtar på något litet hörn. Eric Clapton och Ronnie Wood är också med på varsin låt. De musiker som utgör huvudkompbandet är Doug Sahm på gitarr, Walt Richmond på piano, Jim Gordon blås och orgel. Rob Fraboni nämns som producent tillsammans med Rick. Blåssektionen innehåller flera musiker och även kören består av flera personer.

What a town är en positivt laddad låt med en hel del blås. Påminner mycket om The Band och deras senare plattor. Det är snyggt när blåsorkestern fortsätter lite efter att låten tagit slut med en pigg trumpet.

Brainwash innehåller en bra engagerad sånginsats av Rick Danko. Gitarrdominerat bra ackompanjemang.

New mexicoe bjuder på Garth Hudson på dragspel och Eric Clapton på gitarr. Påminner väldigt mycket om The Band. Fint samspel mellan gitarren, dragspelet och sången genom hela låten.

Tired of waiting påminner inte om The Band. Den här känns mer modern.

Sip the wine avslutar den första sidan. En fin melankolisk låt med ackompanjemang influerat av countryrock. Bra mandolinaktigt gitarrspel på ett par ställen och Rick Danko sjunger väldigt bra dessutom en fin körinsats.

Andra sidan inleds med Java blues. Robbie Robertson spelar gitarr. Har inte så mycket blues känsla över sig men är ganska medryckande.

Sweet romance är en väldigt lugn melankolisk låt.

Small town talk har en del blås och en fin växande melodi med piano som drivande instrument. Rick Danko spelar gitarr.

Shake it fortsätter i den lugna stilen. Richard Manuel spelar en typ av elektriskt piano.

Skivan avslutas med Once upon a time. Här medverkar Levon Helm med en stämma i refrängen. Bra gitarrspel från Rick Danko själv.