Grymmaste basljudet någonsin

Ritchie Valens var en av de tre artisterna som tillsammans med piloten tragiskt dog i en flyplanskrasch den 3 februari 1959. Hans första platta hade precis kommit ut på Del-Fi records i Los Angeles. Den oväntade hiten La bamba finns naturligvis med och även min personliga favorit Boney Maronie i sin definitiva version. Det var den första lp:n som kom ut på Del-Fi.

Det finns en film som handlar om Ritchie som heter just La Bamba och har Lou Diamond Phillips i huvundrollen. Dessutom skriver Rob Keene om honom i sin bok The Oracle of Del-Fi om skivbolaget Del-Fi records. Ritchie Valens förekommer även i filmen och den svenska musikalen om Buddy Holly som också dog i kraschen. JP The Big Bopper Richardson var den tredje artisten i planet.

Musiken är snabb och medryckande men samtidigt väldigt omväxlande så att intresset hålls på topp. Ritchie är bra på gitarr och han sjunger med bra intensitet. Han behärskar olika temperament i sången med både riktigt rockiga sånger och mjukare ballader. Väldigt rockigt, påminner om Link Wrays första inspelningar. Basen är ett annat instrument som måste nämnas också. Det tar en stor plats i musiken på ett mycket bra sätt. Väldigt väldigt sorgligt att det inte blev fler skivor med Ritchie Valens. Det finns ytterligare en lp från Del-Fi med en ljudupptagning från en konsert vid Pocaima High School och sen finns det olika demoinspelningar utgivna åtminstone på cd.

That's My Little Suzie kallas på omslaget för I got a gal named Sue det är med dessa ord som låten inleds. Låten är sparsmakat arrangerad med trummor, bas, gitarr och sång. Ett mycket bra solo på gitarren. Bra trummor också. Medelsnabbt tempo.

In A Turkish Town är en långsammare och stillsammare låt. En del klockor som plingar till. Mjuka trummor och klingande gitarr lite enslig och uppgiven i sin atmosfär. Varm, ärlig, sorgsen och försiktig sång.

Come On Let's Go var Ritchies första hitlåt. Snabb och glad låt med en medryckande melodi. Fint avslappnat gitarrsolo med mustiga trummor i bakgrunden. Förekommer på ett kul sätt i filmen.

Donna finns även den med i filmen. Väldigt lugn och behaglig melodi men ändå med ett rockigt sound. Ritchie sjunger med fin mjuk känsla.

Boney Maronie är en Larry Williams låt egentligen men det är i Ritchie Valens version som det blir en fantastisk låt. Fruktansvärt grymt basspel. Det låter så extremt tungt distat och fjädrande att man sugs in i låten direkt. Otroligt gung och sugande känsla. Gitarrspelet är också väldigt bra där det lirkar runt i bakgrunden.

Ooh My Head rasande snabb och ganska agressiv låt men med roliga pauser i låten och ett mycket vasst och bra gitarrsolo. Häftigt bassolo påhejat av Ritchie i slutet.

Ritchie Valens mest kända låt La Bamba inleder andra sidan. En gammal mexikansk folksång som Ritchie Valens arrangerade som en rocklåt. Fantastiskt positiv och glad i sitt uttryck. Gitarren spelas på ett lite mexikanskt sätt och det är lite maraccas och kastenjetter också tror jag.

Bluebirds Over The Mountain har ett annorlunda komp med tamburin och ett väldigt stabilt grundkomp som bara upprepar sig men det blir väldigt bra i just den här låten.

Hi-Tone framförs med bra röst av Ritchie. Lite piano hörs i bakgrunden på den här låten.

Framed är lite blues i samma anda som Hochie cochie man. Intensivt gitarrspel och effektfulla pauser. Ritchie sjunger väldigt engegerat.

We Belong Together är vacker lugn låt där han sjunger med en varm behagligt invaggande röst. Kompet är marscherande på ett lekfullt sätt.

Skivan avslutas i sann positiv anda med Dooby-Dooby-Wah. Effektfulla pauser och bra trummor. Riktigt bra gitarrspel också.

Funk och countryrock

Det var inte bara på 50-talet som intressant musik spelades in i Sam Phillips studio i Memphis. Skivan White Lightnin' spelades in där 1975 av gruppen med samma namn. Den är dessutom producerad av Felix Paparaldi som jag tidigare nämnt i samband med en skiva med sångerskan Buffy St. Marie. Det är roligt att Sam Phillips nämns på ett positivt sätt på baksidan av ett skivomslag 1975.

Omslaget kan se ut på två sätt beroende på hur man vänder innerpåsen som har en målning av Mati Klarwein på vardera sidan. Omslaget har en öppning fram där innerpåsen syns igenom. Det blir lite som en tavelram. En varient på omslag som kallas die-cut tror jag. Innerpåsen är betydligt kraftigare än vanligt och är en i ett lite tunnare kartongpapper än övriga omslaget.

White Lightnin' bestod av Busta Cherry Jones på bas, Donald Kinsey på gitarr och Woody Kinsey på trummor. De sjöng alla tre. Detta ger en bra dynamisk sånginsats. Speciellt gitarren också är väldigt bra och likaså trummorna och basspelet. Gitarrspelet är verkligen virtuost och godis för alla som gillar improviserat gitarrspel. De flesta av låtarna på skivan är skrivna av alla tre medlemmarna. De två som heter Kinsey i efternamn var bröder.

Stilen på musiken är framförallt positiv funk men även lite countryrock och soul. Genomförandet är äkta, genuint och trevligt att lyssna på.

Joke's on you inleder skivan med maffig funk. Rytmisk bas i tuff funkstil. Låten lyfter lite extra tack vare fina gitarrsolon som dyker upp lite här och var.

Without you är betydligt lugnare. Bra engegerad sånginsats. Ljudbilden har en viss lugn balladkänsla med en fortfarande kraftfull bas. En bit in i låten kommer några långa ensliga lätt distade tillbakalutade gitarrimprovisationer som har en näst intill countryrockkänsla. Bra känsla i trummorna också.

Bloody tears påminner fantastiskt mycket om Allman Brothers och deras låt Done somebody wrong eller åtminstone någon från deras Live at Fillmore East skiva. Big Daddy Kinsey har skrivit låten. Den har mycket känsla i sig och är tillbakalutad samtidigt som den kokar under ytan. Bra improviserad gitarr med mycket variation bland annat när den låter akustisk i en passage. Basen är funkig och trummorna sitter där de ska också.

Return to the underground är tung funk på gränsen till hårdrock. Sånginsatsen är väldigt funkinspirerad och det taktfasta baskompet likaså. Sen bjuder låten på mer variation när den tystnar upp och trummorna rusar varefter gitarren kommer in och river av en grym rusande sekvens innan det tunga funk-kompet återkommer. Lyssnar man noga upptäcker man att gitarren leker vidare men ganska diskret.

Wild in the streets påminner starkt om någon låt som jag hört tidigare. Den är skriven av Garland Jeffreys. Det låter vagt som en flöjt lite då och då i bakgrunden. Melodin är ganska stark och mycket funkig. Sånginsatsen är bra.

Shotgun rider inleder b-sidan. Det är en positivt laddad rocklåt med bra drag. Fin känslosam soulinfluerad sånginsats med en del stämsång. Ett bra instrumentalt parti.

"T" in trouble behagliga gitarrljud i inledning. I grunden en ganska dämpad funklåt men den är bra med sina fina sånginsatser och bra trummor och klara lyriska gitarrsolon.

Danger är en tyngre funklåt och egentligen hårdrock. Grundkompet är ett riff som upprepas igen och igen med tung och frenesi. Sången matchar. Sen kommer vassa skärande gitarrtoner och längre improvisationer.

That's no lie påminner i inledningen nästan lite om Creedence Clearwater Revival. Mycket bra gitarr återigen.

Young blood inleder med blixtsnabb gitarr och cymbaler. Den blixtsnabba basgitarren fortsätter och ibland kommer en vassare gitarr. Positiv utropande sång. Roligast är den välkryddade ljudbilden med gitarren. Ibland åstakommer de riktigt speciella ljud. Sångaren är dessutom väldigt engagerad.

En musikalisk skatt

Guinness Records var tydligen ett skivmärke som startades enbart för att slippa undan skatt. De gav ut skivor utan att ens vilja sälja dem. Ett 100-tal skivor ska ha getts ut på detta märkliga vis. En av dessa var skivan Here's free will med gruppen Free Will. Den gavs ut 1977. Men om jag förstått rätt så kan musiken vara äldre. Stillmässigt så rör det sig om jazzig hård rock kanske även hårdrock med en del improvisation och en del progressiva tempobyten och liknande. Ofta är det lite rock n roll känsla också.

Om man nu kan lita på baksidestexten så bestod gruppen av Mitchell Faulkner på sång och gitarr, Richard Paris även han på sång och gitarr, Philip Evans på bas och sång, till sist Lennon Thomas på trummor och saxofon. De spelar och sjunger mycket bra, varierat och med mycket känsla. Jag gillar skivan, den är en musikalisk skatt även om den skulle vara fri från skatt. Ska man jämföra med något så säger jag nog Spirit. Men det täcker inte in vare sig deras rock n roll känsla eller deras fina improvisationer.

Inledningen med Heart full of soul gör att man lystrar till från start. Fint lugnt gitarrspel med nedtonad saxofon och något som låter som en våg som rullar in. Längre fram blir det tyngre rock med vass gitarr innan det lugnar ner sig och de börjar sjunga med bra känsla. Sedan snabbar de upp tempot med lite galopperande trummor. Fina gitarrimprovisationer som mynnar ut i lätta jazziga improvisationer. Bara improvisationer på saxofonen. Sedan kommer sången åter med en ödesmättad stämmning. Vågen som rullar in avslutar. Klockrent.

I just love that man är en tuffare rockigare låt. Ett ensligt gitarrriff och bra sång. Saxofonen och trummorna hjälper till att skapa ett kreativt både lätt och tätt kaos. Gitarren briljerar och saxen och trummorna skapar en struktur. Avslutar oväntat med lite kaotisk stämsång.

Try to find a way out inleder väldigt försöktigt med fast med klingande gitarr. Sedan kommer bra sång och lite mjukt jazzigt spel. Improvisationerna hårdnar till mot slutet med bra gitarrspel.

In my life är både jazzig och melodiös. Behaglig framtoning. Kommer att tänka på Tripsichord.

Andra sidan inleds väldigt jazzigt med Are you gone?. De lustiga går snabbare och snabbare sen kommer en halvt skrämmande men bra hårdrockslåt igång. En gitarr briljerar med improviserad slinga till ett tungt upprepat komp på trummor och gitarr med bas. Efter hand så går den nästan över i funkiga rytmer.

Berrying är ett medly på olika Chuck Berry låtar. Den inleder med en bra version på hans Rock n roll music. Den går vidare med en låt som jag inte känner igen men som är avslappnad och självklar. sen kommer inledande låten tillbaka en kort stund innan trean Maybellene kommer. De spelar på olika sätt i varje del olika tempo. Här är det långa farligt klingande toner och senare stabil bas. Sen blir det den första låten i jazztappning en kort stund. Den fjärde låten är en välkänd låt som jag inte lyckas komma på namnet på. Den femte känner jag igen väl Thirty days. Deras jazziga sätt gör att man verkligen förstår hur starka och mångbottnade dess låtar är. Deras improvisationer just i det här partiet är otroligt bra.

Skivan avslutas med Easy progressions. Den inleder vackert med fin melodiös saxofon och mjukt jazzigt komp. De bra jazziga trummorna måste också nämnas. En bit in i låten tar gitarren över saxens roll lite grann. Mycket bra avmätt gitarrspel. Sen kommer ett mjukt bassolo. Sen rundar de av och skivan är slut.