Sprött, eldigt och psykedeliskt

Sångerskan Eartha Kitt är ett exempel på en artist som jag hört talas om genom ett Family Guy avsnitt. Stewie säger något i stil med "like a young Eartha Kitt rrr" till Brian. Senare har jag förstått att hon var en välkänd sångerska ända från 40-talet. Sorgligt nog så dog hon 2008 men hon var aktiv in i det sista. Det album jag tänkte skriva om här kom ut 1970 på etiketten Spark. Även om den är inspelad i Kalifornien så kom skivan aldrig ut i USA men i England kom den ut. Mitt exemplar är en svensk pressning.

Eartha Kitt har en speciell röst som är olik allt annat som jag har hört tidigare. I vissa låtar skapar hon en helt underbar drömsk atmosfär. I andra låtar tar hon i så att nackhåren reser sig. Hon varierar ständigt sin röst från mjuk spröd sång till kraftiga bastoner, eldiga utspel och lekfulla små väsande avslutningar på ord.

Ljudet på skivan är fantastiskt bra producerat, det blir aldrig för mycket ljud trots mycket stråk- och blåsarrangemang samt körer. Bob Kingston och Denny Diante var skivans producenter. Mycket bra arrangemang av Jimmie Haskell. Ibland blir de till och med lite psykedeliska. Omväxlande och dynamisk musik gjord med känsla.

I skivans första låt It is love (por amor) sjunger hon på alla sätt. Maffiga trummor och bra saxofoner. Hon tar i en grym ton i slutet.

Wear your love like heaven innehåller bra svävande elgitarrslingor. Bra kör. Hon sjunger vackert med bra varm avslutning på orden och ibland en väsande avslutning. Bra stråkarrangemang. Fina trummor. Otroligt drömsk förundrat vandrande stämning genom hela låten. Den första av tre Donovan-kompositioner på skivan.

I remember the rhymes, innehåller toner från barnramsor som dyker upp här och avbryter den normala melodin. Eartha Kitt sjunger väldigt bra till ett fint ackompanjemang. Melodin är väldigt medryckande och bra. En av ramsorna verkar vara samma som Charlie Truck. En annan verkar vara skvallerbytta bing bong.

Paint me black angels (angelitos negros) är otroligt stark drivande låt. Mycket blås. Starka trummor. Lite sydarmerikanska inslag. Hon tar i otroligt mycket och sjunger med kraft och passion. Ljudet är väldigt bra och nackhåren reser sig. Trumpeterna svarar henne när hon sjunger.

Avslutar första sidan gör en Donovan-låt. Catch the wind en väldigt mjuk och vacker låt med stråkar, piano och akustisk gitarr. Eartha Kitt sjunger fantastiskt vackert och mjukt. Mycket bra som kontrast till förra låten. Avslappande och behagligt. När vissa av stråkarna kommer så ryser man av välbehag. Bra körinsats.

Andra sidan inleder med My sentimental friend. Fortsätter med vackra stråkar. Mycket bra melodi. Vacker sånginsats ibland sjunger hon vissa ord väsande och med skojfriskt klipp i rösten. Lite mer upptempo och innehåller fina växlingar i dymamik. Ursprungligen en Herman Hermits låt.

Once we loved (se acabo) en stark låt. Med stark bas och maffiga trummor. Mäktigt blås med bland annat en bastuba som ger extra känsla. Fantastiska temperamentsväxlingar. Lite sydamerikanska inslag. Hon sjunger bra och med bra darr på rösten i slutet.

The way you are (asi eres tu) är eldig på ett glatt sätt med glimten i ögat. Hon sjunger riktigt varierat och kul att höra. Avslutar med lite spanska. Bra melodi.

Genesis känns lite som Elvis Presleys The wonder of you. Bygger upp stämning sakta men med mycket driv. En del blås och piano. Hon sjunger med mycket temperament och känsla.

Hurdy gurdy man här kommer elgitarren tillbaka och även akustisk gitarr. Samspelet mellan Earthas röst och gitarrerna och kören är otroligt bra. Hon sjunger väldigt bra och sjunger med viskande röst ibland och ibland med vanlig röst. Grym känsla för frasering. Bygger upp ett bra avslut på skivan.

Mångsidig traditionell folkrock

Kanadensaren Gordon Lightfoot skrev många bra låtar bland annat Early morning rain som finns med på den kanadensiska duon Ian and Sylvias fjärde lp. Hela albumet tar sitt namn från låten och den gavs ut 1965 på märket Vanguard. Skivan spelades in i New York. Även Grateful Dead spelade in Early morning rain som demo i november 1965.

Ian and Sylvia bestod av det äkta paret Ian Tyson och Sylvia Fricker. Ian spelar gitarr och sjunger, Sylvia spelar autoharp och sjunger. Dessutom spelar Monte Dunn gitarr och Russ Savakus spelar bas.

Musiken är helt akustisk och drar mer åt traditionell folkmusik än folkrock. I en låt är det lite blues, i en låt lite bluegrass och i en låt en nyans av countrymusik, men mestadels folkmusik och ofta väldigt ålderdomlig sådan. Oftast är musiken glad och den är alltid medryckande, ärlig och genuin. Ska man jämföra med annan musik så ligger Simon and Garfunkel och även Peter, Paul and Mary närmast.

Skivan inleder med Johnny Cashs Come in stranger i en tappning som har mer folkmusik än country över sig. Bra duettsång och fint gitarrspel ringande.

Skivans bästa låt Early morning rain. De sjunger väldigt försiktigt och vackert. Precis lite före eller efter varann så att det blir en härlig stämning i refrängerna. Verserna sjungs mestadels av Ian. Perfekt avvägt gitarrkomp med fina lätta knäpp. Hela låten har en längtande hoppfull atmosfär.

Nancy whiskey är annorlunda i sin karaktär. Snabb och upprorisk. De spelar på alla strängar och tar i för full hals. Låten är en traditionell engelsk låt. Effektfull och överaskande temposänkning i slutet.

Awake ye drowsy sleepers för tankarna till en tidig dimmig morgon ute på tunet. De sjunger mycket av låten acapella eller till ett mycket sparsmakat ackompanjemang. Väldigt ålderdomlig till sin karaktär. Sylvia sjunger med kraft och med mycket darr på rösten.

Marlborough street blues är skiven av Ian och han sjunger även hela låten. Kompet är snabbt och bluegrassinspirerat på gitarr.

Sista låten på sidan ett Darcy farrow har en berättande traditionell känsla. Den försiktiga lätta men ändå pigga gitarren för tankarna till Mississippi John Hurt. Ian och Sylvia sjunger en bra duett.

Först ut på b-sidan kommer Travelling drummmer som skrevs av Sylvia som också sjunger främst i duetten. Flyhänt gitarrspel som mynnar ut i ett mycket bra solo. Röstarrangemangen är mycket bra och ger styrka åt låten.

Även nästa låt Maude's blues är skriven av Sylvia. Här står hon för sången som röstmässigt påminner lite om Edith Piaff. Gitarrspelet är vackert och fjäderlätt. Skivans bluesigaste låt.

Red velvet skrevs av Ian som nästan hela låten. Sylvia kommer in i slutet och trallar med klar hög röst. Det ger låten en öppen känsla.

I'll bid my heart be still sjungs helt acapella av Sylvia. En mycket ålderdomlig känsla. Det känns precis som om hon står ensam vid fäboden och sjunger ut medan det sista skymmningsljuset försvinner.

For lovin' me är den andra Gordon Lightfoot låten. En melodiös och hoppfullt framförd låt med bra röstarrangemang. Har en aning countrykänsla.

Skivan avslutas med Song for Canada skriven av Ian. En långsam men bra och stark melodi. De sjunger fint ihop till minimalt gitarrkomp med ett solo. Ibland ryser man.

Häftiga gitarrljud

Rescue me från 1974 var Roy Buchanans femte lp. Utgiven på Polydor i bland annat Tyskland och under namnet In the beginning i USA också på Polydor.

Den har ett delvis annat sound än albumet You're not alone som jag skrivit om tidigare. Den här skivan är mycket mer soulinfluerad blues med instrument som saxofon, trumpet och kvinnlig kör än jam-musik av det episka slaget. Roy Buchanan spelar väldigt bra gitarr men i flera låtar försvinner det lite i mängden. De bästa låtarna är de avskalade och sparsmakat arrangerade In the beginning, She can't say no och Wayfairing pilgrim. Här bjuder Roy Buchanan på spännande improviserat gitarrspel som verkligen kommer till sin rätt. De är rolig lyssning för alla som gillar bra gitarrspel. Resten av låtarna är inte dåliga men de är inte så roliga att lyssna på.

Några av de medverkande musikerna på albumet är Bill Sheffield på sång, Neil Larson på piano, Kenny Tibbets på bas och Bill Stewart på trummor.

Rescue me har en del soul över sig. Kvinnlig kör och en del brass. Roy Buchanan spelar en del häftiga gitarrslingor. Speciellt ljud när ha spelar väldigt långt ner på gitarrhalsen.

I'm ram fortsätter i samma stil. Gitarren i inledningen låter som en humla. Bra stadigt svängande gung.

In the beginning är en av skivans bästa låtar. Den är instrumentell och har en drömmande lätt vemodig atmosfär. Mycket lyriskt gitarrspel med vackra kontemplativa toner som Roy framför dem på ett virtuost sätt.

Första sidan avslutar med bluesklassikern Cc ryder som jag antar är en alternativ stavning av Cc rider. Ganska lite gitarrspel trots en lång låt. En del ganska bra trumpet.

Andra sidan drar igång med låten Country preacher. Tråkigt nog nästan lite syntetiska ljud i stor del. I vissa passager hörs lite kontemplativ gitarr. En ojämn låt som oftast är stillsam men sen helt plötsligt öser på med brass och körhummanden. I övrigt är den instrumentell.

You're killing my love är skriven av Michael Bloomfield och Nick Gravenites. En ganska bra och tydlig blues med en del humlesurrande gitarr. Tyvärr även en del ganska onödigt brass.

She can't say no har Roy Buchanan själv varit med och skrivit tillsammans med Bill Sheffield. Tung blues med en del fint barpiano samt självklart bra improviserat gitarrspel. En lång ihållande sekvens där det låter som om han spelar med ackorden allra längst ner på halsen vilket skapar ett säreget ljud.

Skivans sista låt är Wayfairing pilgrim. Tillbakalutad stämning med en lågmäld tung blues. Fina gitarrtoner som sitter där de ska, vilket ger en skön avslappnad stämning. Gitarrspelet är otroligt varierat med långa och korta toner som kommer snabbt eller med långa pauser. Även mycket trevligt piano. Helt instrumentell. Skivans bästa låt.

Mysigt och helgjutet

En av mina stora favoriter Elvis Presley gillade innerlig musik och gjorde flera inspelningar med gospellåtar. Den första skivan med gospelmusik var His hand in mine från 1959 utgiven på RCA. Gospelmusik fanns även med på soundtrackskivor som t ex Roustabout från 1964 utgiven på RCA.

Tyvärr har jag aldrig sett filmen så jag vet inte riktigt vad den handlar om. Av bilden på omslaget att döma så utspelar den sig på ett tivoli eller liknande. Skivan blev nummer ett på billboardlistan.

Musiken på skivan är en blandning av pop och rock n roll men även gospel och influenser av country. Elvis sjunger mycket bra och han har en underbar röst som utstrålar värme och snällhet på ett äkta och genuint sätt. Ljudbilden är varierad med både akustisk gitarr, elgitarr, piano och mycket blås. The Jordanaires körar fantastiskt bra och effekfullt. Ett helt underbart mysigt och helgjutet album med en helt underbar artist.

Titellåten Roustabout inleder. Vänlig, smidigt flödande låt med snabbt komp men avslappnad gitarr och sång. Fin kör i bakgrunden. Ofta spelar gitarren i call response stil.

Little Egypt påminner väldigt mycket The stroll men sin skrämmande sugande stil. Elvis sjunger bra och kören ger den en effektfullt skrämmande stämning. Inkluderar även en trevlig detalj med den djupa basrösten från The Jordanaires. Bra trumpet och bas.

Poison ivy league påminner mig också om en annan låt som jag inte kan placera. Den är väldigt vänlig och snabb med oemotståndligt härlig sånginsats från Elvis med kör. Skön ljudbild med mycket akustisk gitarr i mandolinstil. Även piano och en del brass hörs.

Nästa låt Hard knocks är skön rock n roll med bra ös. Melodin påminner mycket om Jailhouse rock. Basrösten från The Jordanaires är med här också.

It's a wonderful world är en avslappnat genomförd ballad. Elvis sjunger väldigt bra och fina gitarrslingor kompletterar.

A-sidans sista låt Big love big heartache har lite The Platters stämning över sig. Bra piano i bakgrunden.

Andra sidan inleder med One track heart. Har häftiga skallrande trumljud i början. Väldigt bra sång med duett mellan Elvis och The Jordanaires där basrösten förlänger på slutet. Fina gitarr- och pianoslingor till en bra melodi.

It's carnival time inleder med något som låter som ett positiv eller en orgelslinga. Lite som Pinball fantasies. Elvis sjunger alltid bra.

Carny time har en bra rock n roll känsla över sig. Fint piano. Väldigt kort låt.

Härnäst kommer en gospelsång There's a brand new day on the horizon. Kan inte placera vad den heter på svenska men jag är rätt säker på att den finns på svenska. Väldigt bra melodi. Instrumenten öser på med trummor och brass. Elvis sjunger fantastiskt innerligt.

Sist ut på skivan är låten Wheels on my heels. Bra rock n roll med fin trumpet och sånginsats utan kör den här gången.

Udda distortion med Mount Rushmore

Jag har tidigare skrivit om gruppen Mount Rushmore och deras första album High on Mount Rushmore, nu tänkte jag skriva om deras andra och sista lp. Den gavs ut 1969 på samma bolag, Dot och hette Mount Rushmore '69.

Jämfört med första skivan så är soundet mer bluesigt och lite mer rakt på. Det finns fortfarande en del galna element bland annat en del eko men det är mindre psykedeliskt än första skivan. Ibland är sången eller gitarren distorderade på ett speciellt sätt vilket ger en särskild ljudbild. Musiken är lössläppt, varierad och temperamentsfull med bra känsla och sväng. Det är avskalat och avslappnat på ett trevligt sätt.

Måste säga något om det vad jag vet ovanliga konvolutet. Det är öppet upptill istället för på sidan och lite urfasat dessutom. Jag har inte sett den konstruktionen till någon annan skiva. Phil Flamm har skrivit en trevlig text om bandet på baksidan.

It's just the way I feel är en av skivans bästa låtar. Det är bra drag med ett trumsolo precis i inledningen och tuffa men melodiösa riff på bas och gitarr. Ibland blir gitarren mer lyriskt klingande vilket ger låten mer känsla. Sångrösten är bra men distad på ett speciellt sätt. Lite ovant första gången man hör det.

10:09 blues är som namnet antyder en blues, lite i samma anda som Key to the highway. En avslappnad medryckande blues med bra sånginsats i effektfulla stämmor. Gitarrspelet är varierat och försiktigt med välkryddat med små knorrar men distat på ett speciellt sätt. I ett mellanspel så får de till Grateful Dead känsla i gitarren. Trummorna och basen är med på ett bra sätt de också.

Toe jam är tung hårdrock. Metalliska avslappnade trummor och mäktigt basljud. Långa gitarrimprovisationer och mäktiga distade ljud fyller andra högtalaren. Det är bra flyt i jammet som ändrar karaktär en bit in. Här är det bara gitarr och trummor med grym distorsion ljuden studsar på ett bra sätt emellenåt. Riktigt psykedeliskt.

Avslutningen på sida ett utgörs av V-8 Ford blues är blues på Chicago-vis. Bra sånginsats och bra tryck. Lite Elmore James över intensiteten.

Andra sidan öppnar med Love is the reason. De sjunger bra och kompet är varierat med små gitarrsolon då och då. De har även lite halvdrömska röster som viskar och hummar. Stark melodi.

I'm comin' home är en ångestfylld långsam blues. Mycket sparsmakat ackompanjemang med stadiga men lågmälda trummor och vinande gitarrtoner. Efter en kort inledningen så börjar han sjunga på ett bra och bluesigt känsloladdat sätt. Trots en låtlängd på 7 minuter så håller de liv i låten med ett kokande parti med trummor och gitarrer i båda högtalarna som surrar på rejält i slutet.

King of earrings är snabb och intensiv i kompet. En mer maskerad blues som inte har någon direkt melodi utan mer stuffande stil.

Somebody else's games avslutar skivan. Har en del fjädrande gitarrljud och mystisk dist på röst och i ett par korta glimtar så låter gitarren som en orgel. Låten har en hög energi. Trevligt med mycket cymbaler som ger låten en cool känsla ändå.

Pop på hög volym

Allt är inte guld som glimmar. Ett exempel är gruppen Banchee och deras självbetitlade debutalbum från 1969 utgivet på Atlantic. De annars så bra böckerna Fuzz Acid and Flowers och Endless Trip beskriver skivan som ett bra exempel på tidig hårdrock och även liknande Tripsichords luftiga tillbakalutade rock. Tyvärr så lever inte musiken upp till dessa beskrivningar. Det rör sig snarare om pop på hög volym. Jag tror att garagerock är den term som bäst beskriver soundet på skivan. I vissa ögonblick kan de få till bra musik, men den jobbigt höga volymen på sång och gitarr har gjort att man stängt av sina sinnen i försvar för länge sen. Bäst är den sista låten Tom's island som under sina åtta minuter bygger upp en del riktigt bra partier men även Follow a dream från första sidan är bra.

Banchee bestod av Jose Miguel Dejesus på gitarr och sång, Victor Digilio på trummor och sång, Michael Marino på bas och sång samt Peter Alongi på gitarr och sång.

Samtliga medlemmar i gruppen sjunger och de sjunger ofta i stämmor men på något sätt får det inte den härliga effekt och stämning som det kan få. Alla verkar dessutom ha varit inblandade i att skriva text och musik till åtminstone någon låt med Peter Alongi och Jose Miguel Dejesus som oftast förekommande. Texterna är trevligt nog inkluderade på en insert som följer med skivan.

Jag är inte säker på urprunget till gruppens namn men stavat som banshee så står ordet för något slags kvinnligt iriskt mytologiskt väsen. Lite i samma stil som ordet valkyria i nordisk mytologi.

Sida ett öppnar med The night is calling. Låten inleder bra med trevande klingande gitarr och ganska maffigt bastummeljud. Sen börjar de sjunga med väldigt hög volym och i korus. Det blir pop av det.

Train of life inleder med rusande trummor och överstyrd gitarr som sen försvinner och de sjunger sen kommer de rusande ljuden tillbaka. Melodin i mellanspelen är ganska ljuv och bra men på typiskt Beatels-manér så bryter de melodin efter bara ett fåtal noter så kommer lustiga mellanspel. En del psykedeliskt gitarrspel visserligen men ganska jobbigt att lyssna på.

As me thinks är också ganska rakt på med högt ljud på sången. En del spännande gitarr som dränks i stämmor som hummar. Lite bongotrummor. Men sången är så ljudlig att man måste sänka ljudet på stereon. I stort sett ren pop sångmässigt.

Follow a dream inleder lite halvt drömskt med stämsång och senare bra trumpet. Även ett långt parti med klingande gitarr och långa salvor på trummor. En av skivans bästa låtar.

Beautifully day är sist ut på sida ett. Ibland är det bra gitarrslingor och även i vissa ögonblick bra utnyttjande av alla sångröster men den blir för poppig med bruten melodi i flera partier.

Andra sidan öppnar med Evolmia som drar lite åt hårdrockshållet med tungt gung men sången är alldeles för ljudlig och drar åt pophållet. Gitarrljudet är varierat på trevligt sätt.

I just don't know inleder med ett fint solo på bas tror jag. Men drar sedan iväg med plågsamt hög volym på sången och omotiverat poppig sång.

Hands of a clock inleder befriande lågmält har stundtals viss jazzkänsla i gitarren och trummorna med mycket cymbaler. I dessa partier med improviserad jazz låter det riktigt bra. Men när de sjunger låter det som pop igen.

Skivan avslutas med Tom's island. I inledningen är det nog lite nog lite jazz över låten med upprepade bas och gitarrriff. Det övergår i psykedelisk rock med långa vinande gitarrsolon och sedan mer åt hårdrockshållet med tunga smattrande basriff. Sedan en kombination av snabba gitarrtoner och stadig bas. Tyvärr sjunger de under stora delar av låten med långa popaktiga toner med alldeles för hög volym. De instrumentella delarna är mycket bra.