onsdag 18 juli 2012

Okänd Stevie Wonder hit

Jag har alltid förknippat Stevie Wonder med låten I just called to say I love you som är en riktigt bra låt. I övrigt har jag mest förknippat Stevie Wonder med mest med väldigt moderent producerad soul och pop. Därför var det en ögonöppnare att höra låten A place in the sun från skivan Down to earth som Stevie Wonder spelade in redan 1966, bara 16 år gammal. Jag hade inte en aning om att han spelade in låtar redan på 60-talet och så underbart bra. En mycket glad överaskning. Jag hörde den på radio för första gången nu i år.

Skivan gavs ut på soulmärket framför andra, Motown men innehåller ändå en trevlig cover på Bob Dylans fantastiska Mr. Tambourine man. Det var imponerande nog Stevies sjätte album, men han hade inte börjat författa några låtar själv än.

Enligt Allmusic så spelade Benny Benjamin trummor, James Jamerson bas och Stevie Wonder själv spelade munspel och piano förutom att sjunga förstås. Ingen gitarrist alltså. Men jag misstänker att det fattas uppgifter. Bland annat hörs tydligt en basröst som säger något i bakgrunden på vissa låtar. Han omnämns inte.

Skivan inleds med A place in the sun. Stevie sjunger med en pojkaktig röst men har ändå en fantastisk värme och innerlighet i rösten. Textrader som

there's a place in the sun where there's room for everyone
värmer.

Nästa låt är den flitigt inspelade Bang bang. Bra driv.

Titelspåret Down to earth är en ganska långsam historia där man tydligt hör ett piano men kanske något för tamt.

Thank you love påminner mycket om annat från Motown. Väldigt rent producerad pop och soul i ett halvlångsamt tempo.

Be cool, be calm (and keep yourself together) är en mer upptempo låt men ganska omelodiöst och väldigt perfekt.

Sista låten på första sidan Sylvia fortsätter i samma rena kontemplativa soulstil.

Andra sidan inleder med My world is empty without you som är en riktigt bra låt med fint driv och uttrycksfull sånginsats.

The lonesome road har också ett fint driv med melodi.

Angel baby (don't you ever leave me) saknar tyvärr melodi och är alltför slätstruken.

Största överaskningen bland låtvalen måste ändå vara Mr. Tambourine man som Stevie Wonder framför väldigt bra. Han sjunger väldigt bra och ackompanjemanget är avvägt på ett bra sätt. Här tycker jag mig definitivt höra lite gitarr.

Sixteen tons har lite gangsterstämning över sig. Lite cool och dansant. Bra frasering och temperamentsfull sång. Jag trodde innan jag hörde skivan att den här låten hette "company store".

Skivan avslutas med låten Hey love, tråkigt nog en långsam typisk soullåt utan någon direkt melodi.

Det sammanfattade omdömet om skivan blir nog tyvärr inte så positivt som vissa av låtarna förtjänar. Det blir för mycket modernt producerad slät soul. Men ungefär hälften av låtarna är riktigt trevlig lyssning och A place in the sun är en av mina favoritlåtar överhuvudtaget och ger skivan en given plats i min samling.

tisdag 17 juli 2012

Bo weevil med Teresa Brewer

En av mina favoritlåtar är Fats Dominos Bo Weevil. Den spelades in av Teresa Brewer i en annorlunda version 1956 på märket Coral. Sen spelade hon in den på nytt 1962 till en Greatest hits LP med nyinspelningar av låtar som hon gjort under 40- och 50-talen. Den kom ut på Philips records.

Teresa Brewer påminner lite grann om både Brenda Lee och Wanda Jackson men hon var lite mer åt jazz-hållet och dessutom var hon född redan 1931 och spelade in sina första singlar redan 1949. Hon var definitivt en rock n roll pionjär.

På skivan ackompanjeras Teresa troligen av musiker från Nashville eftersom inspelningen gjordes där. Enligt texten på baksidan kallades den effektfulla bakgrundskören för Milestone singers. Den påminner lite grann om The Jordanairs som var med på många inspelningar med Elvis Presley.

Skivan inleds med hennes mest kända låt Music, music, music. En glad medryckande låt i snabbt tempo med barpiano och en basröst som körar på ett par ställen.

A tear fell är en långsam vecker ballad. Melodin påminner mycket om My darling Clementine.

A sweet old fashioned girl har lite jazz över sig men är en trevlig svängig låt med bra driv ändå.

Till I waltz again with you är en mer avslappnad lätt jazzinfuerad låt. Den har en del klarinett och trumpet i sig. Den här var också nummer 1 i USA 1950.

Let me go, lover en välsjungen ballad.

Sida ett avslutas med klassikern Pledging my love. Teresa Brewer framför den mycket bra med långa toner och mycket känsla i rösten och fraseringen. Ackompanjemanget är också det mycket bra med trumpet i fint samspel med rösten och gitarren.

Först ut på andra sidan är Ricochet. En mycket glad och snabb men samtidigt avslappnad rock n roll låt. Kör i refrängen, trumpet och fina klanger från en elgitarr. Sånginsatsen är perfekt.

Empty arms är en ballad med fint piano och underbar tårdränkt sång av Teresa. Ganska contryinfluerad.

If you want some lovin' är en bra rock n roll låt. Mycket temperament i sången. Underbart trumpetsolo.

The ballad of lover's hill har något bekant över sig som jag inte kan placera. Påmonner om marschmusik. Fin insats på sången som är förstärkt av en bra kör. Teresas vackra röst blandas med en mörk manskör. Fina stråkarrangemang och toner från en akustisk gitarr och även fin bastrumma.

Min favorit Bo weevil kommer näst sist. Den går i snabbt tempo med kvinnlig kör och grymma slingor på elgitarr och intensiv sånginsats. Teresa Brewer gör en distinkt version av låten.

Avslutar skivan gör låten You send me. En avslappnad låt med lite stråkarrangemang och fin balanserad sånginsats. Trevlig melodi som knyter ihop säcken. En rock n roll ballad.

Sammantaget är mycket bra skiva med en sångerska som hade flera toppplaceringar på Billboard-listan i USA men som idag är ganska bortglömd. Hon slog igenom före rock n rollen men har ändå fångat en del av den energin i sin musik.

söndag 8 juli 2012

En strålande rockballad

Black and blue kom 1976. Det var Rolling Stones första album utan fast andregitarrist. Mick Taylor som ersatt ursprungsmedelmmen Brian Jones slutade i bandet inför inspelningen. Därför provade de flera olika gitarrister, så på skivan kan man höra både Harvey Mandel och Wayne Perkins samt förstås Ronnie Wood som blev den nye gitarristen till slut.

Skivan inleder med funklåten Hot stuff som också klättrade en bit upp på Billboardlistan. En av två låtar som gitarrgeniet Harvey Mandel från USA medverkar på.

Nästa låt är Hand of fate med gitarr av Wayne Perkins. Ett riktigt bra solo på gitarren. Mick Jagger sjunger riktigt bra på den här låten som är en ganska rättfram rocklåt.

Cherry oh baby är en avslappnad reggielåt där Keith Richard körar lite bakom Mick emellanåt. Ronnie Wood som senare blev fast medlem medverkar här för första gången ihop med Rolling Stones på gitarr. Den enda låten på skivan som inte är skriven av Richards och Jagger. Den är istället författad av Eric Donaldson.

Skivans bästa låt avslutar sida ett, Memory motel. En stillsam och lågmäld låt som framförs fantastiskt bra med mycket känsla av Mick Jagger som dessutom spelar piano. Låter mycket som Van Morrison i vissa lägen. Harvey Mandel gör en fin insats med gitarren. Mycket bra lätt kaotisk körsång kommer och går genom låten på ett trevligt sätt.

Andra sidan inleder med en reggie i annorlunda tappning. Hey negrita framförs avslappnat och Mick Jagger sjunger på sitt speciella sätt. Ibland låter det som om låten knappt håller ihop men sen kommer de in i gunget igen. Ljudbilden ändras lite på vissa ställen bland annat blir det lite piano och på ett ställe kommer lite bra elgitarr in.

Melody är nog skivans svagaste låt. En märklig lugn låt med lite rökig 20-talsjazzkänsla över sig. Känslan skapas framförallt av pianot, takten och sättet som texten framförs på. I slutet blir tillkommer bleckblås som fullbodar jazzkänslan.

När Fool to cry börjar så tror man att skivan vänt på sig själv och att Memory motel spelas igen. De är väldigt lika varann i vissa avsenden men Fool to cry har inte lika tydlig melodi och saknar den härliga pianokänslan och gitarrspelet är inte heller på långa när så bra. Gitarren hämtar sig lite i slutet.

Rolling Stones avslutar skivan med en rejäl rocklåt med titeln Crazy mama. Keith Richards står för huvudgitarrspelet. Driven takt och ganska tungt gung men väldigt positivt och medryckande. Lite skumma Japan-influerade ljud hörs ett par gånger. Galna röstarangemang skapar en härlig stämning och Mick Jagger sjunger engagerat och genuint. Skivans näst bästa låt.

En riktigt bra rockskiva med många bra låtar. Memory motel tycker jag kan räknas till en sann Rolling Stones klassiker i klass med t ex Angie och Ruby Tuesday.