Blues på mandolin

Mandolin är ett instrument som åtminstone jag mestadels förknippar med bluegrass. När jag därför fick syn på en platta med Sleepy John Estes ackompanjerad av bland andra Yank Rachell på mandolin så var jag förstås tvungen att slå till. Skivan är utgiven på märket Delmark 1964. Rachell har även gett ut ett eget album på samma märke. Skulle vara roligt att få höra det också.

Michael Bloomfield som blev en av 60-talets gitarrhjältar medverkar på akustisk gitarr. Hammie Nixon spelar munspel. Han hade spelat med Estes ända sedan 30-talet. Själv spelar Estes gitarr och sjunger förstås.

Skivan var den andra som spelades in och gavs ut med Sleepy John Estes på 60-talet. Inleder gör den med titelspåret Broke and hungry som Estes spelat in redan 1929. Ljudet är är genuint bluesigt och det som skiljer sig mest från andra skivor är just mandolinen. Den ger en viss bluegrasskänsla åt musiken.

Black Mattie är även den en klassisk långsam sorgsen blues men med det karaktäristiska ljudet av en mandolin. Även en del munspel. Tredje låten är 3:00 morning blues med ganska starkt munspel och lite snabbare tempo och mer anslag. Den klassiska rytmen som även finns i låtar som Roberta och Odessa. Fjärde låten är Beale street suger som säkerligen handlar om den berömda nöjesgatan i Memphis. Många härliga mandolinslingor och en solosektion med stark svängigt samspel mellan både gitarr, munspel och mandolin. Första sidan avslutas med låten Olie blues, en långsamt vandrande blues med lite call and answer mellan Estes och Rachell och lite fingerpicking på gitarren.

Andra sidan börjar med Arthur "Big Boy" Crudup låten So glad I'm livin' med ett stadigt gung i bakgrund och kryddad med små gitarrtoner. Estes sjunger väldigt engagerat och glatt. Nästa låt är Freedom loan där mandolinen är tillbaka, även effektfulla stötar på munspelet. I mitten förekommer ett riktigt akustiskt inferno av ljud. Tredje låten är The girl I love i ganska snabbt tempo men ändå sorgsen. Klassiskt bluesgung. Electric chair är nästa låt. Estes sjunger ångestladdat till fina munspelsslingor och glödande toner mandolinen som på vissa ställen låter riktigt häftiga. Avslutar skivan gör låten Sleepy John's twist en snabb och glatt svängig låt nästan lite rockig gitarr.

Helhetsintrycket av skivan är mycket genuint. Musiken är äkta blues framförd på akustiska instrument som ändå låter mäktigt och tätt men samtidigt lätt och sprött. Mandolinen ger en extra ovanlig dimension åt musiken. Tack vara mandolinen men även tack vare att de är fyra medverkande musiker så skiljer sig ljudet från annan traditionell blues som t ex Skip James som jag skrivit om tidigare.

Extrema sångövningar

Jag läste för ett tag sedan en artikel i tidningen Record Collector om underlig amerikansk folkrock från 60-talet. Skivor med artister som Linda Perhacs och Pat Kilroy nämndes. Men inte Buffy Sainte-Marie. Jag hittade hennes tredje album Little Wheel Spin and Spin i en back begagnad vinyl i en skivaffär. Albumet gavs ut på folk- och bluesmärket Vanguard 1966. Det är så underligt att man undrar hur underliga skivorna som nämndes i artikeln kan vara.

Buffy Sainte-Marie är en Cree-indian och hon engagerade sig mycket i indianernas rättigheter och uppmärksammandet av de illdåd och andra fruktansvärda händelser som indianerna utsatts för. Ett tema som också återfinns i vissa låtar på den här skivan.

Många av låtarna är inte speciellt musikaliska. De består av märkliga ljudande utrop till en samling lösa spridda toner. Som tur är finns undantag som inledande titelspåret Little wheel spin and spin, som har något nästan skrämmande över sig. Mystisk snabb sång och ensliga försiktiga elgitarrtoner. Andra låten House carpenter är också en snabbsjungen låt, lite irländsk i sin framtoning. Taktfast akustisk gitarr som spelas i ackordstil.

Med tredje låten Waly, waly börjar det bli mer mystiskt. Den inleds med de säregna tonerna från en mungiga tror jag. Sedan upphör nästan tidens flöde när Buffy i stort sett akapella sjunger på ett mycket eget sätt.

Skivans bästa låt Rolling log blues med Bruce Longhorne på elgitarr. Tonerna levereras på ett avslappnat countrysätt. Buffy sjunger starkt och med en ytterst speciell men engagerad röst. Hon spelar på akustisk gitarr och tillsammans med elgitarren skapas ett behagligt ljud.

My country 'tis of thy people you're dying börjar väldigt stillsamt. Sen sjunger hon mer kraftfullt till ett nästan medeltidsaktigt ytterst sparsmakat ackompanjemang. Texten verkar handla om de mer mörka sidorna av USAs historia.

Men of the fields är sist ut på första sidan. En stillsam och behaglig inledning. Hon sjunger mer naturligt och mjukt. Melodin flödar mjukt till flyhänt akustisk gitarr.

Första sidan inleds med en för skivan speciell låt Timeless love. En vacker och behaglig låt, Buffy sjunger lite överdrivet men på ett bra längtande sätt. Buffy ackompanjeras av en ensemble som dirigerades av Felix Pappalardi som senare bildade hårdrockgruppen Mountain. Det är ganska sparsam orkestrering med klockor och stråkar.

Sir Patrick Spens är en riktigt märklig låt. Sången är mässande och märkligt ålderdomlig nästan arkaisk. Något ackompanjemang hörs knappt bara lite lite mungiga emellanåt.

Poor man's daughter är tillbaka i det vackra och melodiösa. Sparsamt och flyhänt ackompanjemang på akustisk gitarr. Sången är stark men spröd. Fina tempoväxlingar. Har en viss medeltida atmosfär över melodin.

Lady Margaret har en ganska bruten melodi och Buffy sjunger extremt märkligt men väldigt enträget och ångestfyllt. En kort låt.

På Sometimes when I get to thinkin' sjunger hon återigen vackert och njutbart. Lite Bob Dylan över melodin.

Avslutningen på skivan blir låten Winter boy. En lågmäld låt med knappt hörbart ackompanjemang. Hon sjunger med långa darrande toner men det låter bra.

En skiva som har sina ljusa stunder men även några hårresande moment. Många brutna melodier och extrema sångövningar på vissa låtar. Men ovanliga melodier och några genuint vackra sånger gör ändå att man vill spela skivan då och då.

Positivt och medryckande

Det är alltid kul med oväntade kopplingar mellan olika band. Man kan hitta mycket ny musik på det sättet och köpa skivor som man kanske inte köpt annars. Ett exempel på detta är skivan Two suns worth med bandet Morning Glory från 1968, utgiven på Fontana. Albumet är producerat av Abe "Voco" Kesh som även producerade Blue Cheers två första album.

Morning Glory spelar i huvudsak psykedelisk musik och har fem medlemmar varav en kvinnlig sångerska. Så de är inte speciellt lika Blue Cheer. Men det finns en del hårda och galna partier på skivan så vissa likheter kanske står att finna.

Morning Glory bestod av Gini Graybeal på sång, Allen Wehr trummor, Daniel Nudelman på gitarr, Larry Gerughty på orgel, cembalo och piano och slutligen Bob Bohanna på bas och sång. Morning Glory gjorde bara den här skivan men Bohanna gjorde även en skiva med ett band som hette Pure Love and Pleasure.

Skivan spelades in i Kalifornien i Hollywood och studioingenjören var John Cale från Velvet Underground.

Först ut är låten Need someone skriven av Bob Bohanna. En riktigt bra melodi med fina gitarrslingor och trummor. Det samspelar mycket bra med Gina Graybeals och Bohannas sång som är arrangerad på ett mycket bra och omväxlande sätt. Innehåller en lång instrumentell sekvens i slutet med trummor som åker från höger till vänster och riktigt grym psykedelisk gitarr. Lustiga små pauser i låten ger den lite extra dynamik och temperament. Både vinande gitarr och riktigt distad bas förekommer.

Även nästa låt I cry är skriven av Bob Bohanna. Börjar med glad och uttrycksfull sång av Gini. Men melodin är lite mer ojämn och bryts upp på olika sätt, ganska ovanlig vers och refräng uppbyggnad. En kul och angenäm låt.

Tredje låten Hey little girl också den en Bohanna komposition. Fin sång i ett stämsångsarrangemang mellan Gina och Bohanna. Förekommer lite cembalo.

Stone good day har inte fullt så tydlig och medryckande melodin. Men de sjunger fint med kul arrangemang. En lång sekvens med bra trummor och distad bas och vinande gitarrslingor som fyller rummet. Häftiga cymballjud.

Sista låten på första sidan Even when I'm up I'm down är skriven av Daniel. En ganska långsam och lite dystrare låt än de föregående. Även skivans längsta låt. En ovanlig struktur på låten med ganska stämsång som börjar ljuvt och sedan blir mörkare och till slut går upp i falsett nästan allt till distat ackompanjemang med bl a en orgel och långa svängande distade gitarrtoner. I mitten finns ett märkligt trumsolo och bassolo. Med lite gitarr också som nästan låter lite som Quicksilver Messenger Service en stund.

Andra sidan inleds med Jelly gas flame skriven av Daniel. Lite flöjtliknande toner i inledningen. Lite mer drömsk stämning. Gini Greybeal sjunger fint och ackompanjemanget påminner kanske lite om Ultimate Spinach men värmare. Kanske också om HP Lovecraft. Nästan lite mandolinaktigt ljud på gitarren stundtals.

I see a light är skriven av Daniel och Gini Greybeal. Mer melodiöst men samma lite drömska stämning. Duett mellan Gini och Bohanna. Lite klockliknande ljud och drivande trummor och cembalo. Påminner helt klart om Ultimate Spinach.

Tredje låten är Bohanna låten Live for today. Mycket melodiös. Lite lustig struktur på ett instrumentellt parti i mitten. Men bra. Bra sångarrangemang där Gini och Bohanna sjunger och körar om vartannat.

Point of no return är det Gerughty som har komponerat. Har ett trevligt rullande gitarrljud och bra trummor. I mitten finns ett riktigt sönderbrutet gitarrljud över ett orgellikande ljud som till slut knyter upp sig själv tillbaka till grundmelodin.

Avslutar skivan gör So glad being here. Påminner mycket om första sidan. Drivande glad sång.

Sammanfattningsvis en riktigt bra skiva med grymt bra trummor, gitarr och bas i sanna psykedelisk anda. Det man också tar med sig är Gini Greybeals fina sång och både ljuva och kraftfulla röst. Mycket bra och tufft omväxlande stämsångsarrangemang genom hela skivan.

Hederlig rock med Rolling Stones

Ett av få brittiska band som jag gillar är Rolling Stones. De har en djup förståelse för bluesmusik och rock and roll och hur det ska spelas. Rått och oborstat. Både Keith Richards och Bill Wyman har i diverse dokumentärer vittnat om hur viktiga artister som Buddy Holly och Howlin Wolf med flera varit för dem.

De bildades redan 1962 och spelade in många fantastiska låtar och var fortfarande på topp 20 år senare.

Jag hörde första låten på den här skivan för många år sedan på radio och gillade den starkt. Jag förstod efter ett tag att det nog var Rolling Stones som framförde den. Men jag jag uppfattade aldrig vad den hette - "gestabbion" någonting. Nu har jag äntligen förstått att den hette Start me up och var med på skivan Tattoo me från 1981. Första låten till och med.

Det är mestadels rock och pop med hög energi på skivan. Andra låten Hang fire har nästan lite 50-talskänsla över sig.

Slave har lite syntigare och modernare influenser.

Little T & A innehåller en massa galen stämsång över en driven melodi med fint luftigt glidande varierat gitarrspel. Lite rullande bas också. Jag tror inte att det är Mick Jagger som sjunger på den här.

Black limousine är en tungt gungande blues. Med bra gitarr, sång och piano. I ett solo förkommer ljud som jag inte vet riktigt vad de kommer ifrån, överstyrt munspel kanske. Riktigt bra är det hursomhelst.

Neighbors är en ganska sparsmakad hårt drivande rocklåt. Lite stämsång men mestadels en riktigt grym Mick Jagger. Lite härliga spruckna gitarrljud. Mot slutet kommer en inlevelsefull saxofon in i leken och lite piano. Lössläppt och riktigt bra.

På andra sidan inleder Worried about you. En lugn låt. Modern i sin ljudbild. Hettar till lite en bit in i låten där sången blir härligt Mick Jaggersk. Lite längre fina gitarrtoner också.

Tops är även den lugn och avslappnad med lite piano. Jag tänker lite på The Band och It makes no difference när jag hör den här låten.

Tredje låten på b-sidan Heaven är en ganska modern i modern återigen i ljudet. Viskande märklig sång. Kanske reggie-takt i kompet. Blir några häftiga utochinvända gittarljud.

No use in crying även den lugn låt med extra fin sånginsats av Mick Jagger med lite stämsång. Avslappnat och sparsmakat komp.

Waiting for a friend avslutar skivan. En vacker inledning och återigen fin sånginsats från Mick Jagger. För tankarna till tidigare Rolling Stones låten Let's spend the night together. Fina saxofonslingor.

Sammanfattningsvis en kanonbra skiva. Ärligt ackompanjemang med bra sång. Genuint vackert och genuin drivande rock. Skivan innehåller en del hit-material som bär sig på egen hand men det är också en helhet som står sig mycket bra.

Musikaliskt åskväder

Deras mål var att skapa ljud med så hög volym att det kunde mäta sig med en atombombsexplosion. Den dittills mest öronbedövande plattan när den kom 1968, Vincebus eruptum med Blue Cheer. Bildat i San Francisco året innan.

Blue Cheer bestod av Leigh Stephens på gitarr, Dickie Peterson på bas och Paul Whaley på trummor. Blue Cheer spelade totalt in sex skivor men endast Dick Peterson var med på samtliga. Abe "Voco" Kesh producerade skivan och även deras andra skiva. Jag har tidigare skrivit om deras femte skiva Original human being.

Tack vare ett stort antal Marshall-förstärkare skapar Blue Cheer en ljudbild som inte är lik någon annan. Det dånar och mullrar och låter extremt överstyrt. Men de lyckas ändå skapa dynamik, temperament och melodi. Deras spelglädje och energi går inte att ta miste på.

Skivan inleder med Eddie Cochrans klassiker Summertime blues. En grym version i en alldeles egen stil. Klättrade en bra bit upp på billboard-listan i USA, ända till plats 14. Dickie Peterson sjunger mycket bra och lyckas variera rytmen i hur orden sjungs. Lyssna på hur han sjunger "gonna take my problem to the United Nations". Whaleys trummor kokar.

BB King blueslåten Rock me baby följer. Spelas i en avslappnad stil med engagerad sång. Klingande gitarr som samspelar perfekt med rösten och trummorna. Ett ångestladdat mellanspel med sprudlande och kokande gitarrtoner. I andra halvan av låten är gitarrtonerna mycket närmare sammanbrott. Ett rasande mysigt trumsolo i slutet.

Första egenkomponerade låten på skivan är Doctor please. Skriven av Dickie Peterson. Även skivans längsta låt med sina knappa 9 minuter. Peterson sjunger känsloladdat nästan vrålande ut sången. Lika känsloladdad gitarr och trummor. Ibland känns det som man svävar över ett kokande hav av distorderade toner. Låten är omväxlande och det händer alltid något. Karaktären på ljudet växlar mellan vinande och knorrande bas och gitarr och de väldiga trumljuden som i slutet rider ut en lång vinande ton.

Andra sidan inleds med egenkomponerade Out of focus. Ett klassiskt distinkt intro som växlar in sången med en vinande knorr. Något som nästan låter som marackas bestämmer rytmen. Återigen mycket bra sång. Ett galet solo i mitten tar sig smidigt tillbaka till huvudmelodin.

Min favoritlåt på skivan är nog Parchment farm. Om jag förstått rätt så var det namnet på ett ökänt fängelse i amerikanska södern. Låten är en gammal blueslåt med namnet Parchman farm skriven av Mose Allison. Petersons sång är mycket kraftfull och likaså de långa vindlande instrumentala passagerna med mäktigt gitarr- och trumspel. Snyggt att de spelar call and answer halvt i otakt.

Sist ut på skivan är låten Second time around skriven av Peterson. Hela låten kokar av varierat och temperamentsfulla samspel mellan bas och gitarr och mullrande trummor. Sånginsatsen är ångestfull och driven. Man tror att ett långt trumsolo avslutar låten men basen och gitarren kommer tillbaka i en sista furiös överstyrd men ändå melodiös urladdning gånger två.

En skiva man blir på gott humör av. Fullt ös på ett direkt och otvunget sätt. Underbar sång och varierat spel på bara tre personer och tre instrument. Blir aldrig monotont utan ständigt överaskande.