Jag hade inga stora förväntningar på den här skivan. Dels är den gjord på 80-talet och dels så får Robbie Robertson en hel del kritik i t ex Levon Helms bok. Mestadels för att han framställt The Band som sitt eget projekt. Något som åtminstone inte stämde i början. Annars är väl det som Levon Helm tar upp som allra störst sättet som The Last Waltz sköttes på. Att man trots nio kameror knappt fick med Richard Manuel och Garth Hudson och inte heller fick med speciellt mycket av en storhet som Muddy Waters.
Flera brittiska moderna musiker som Peter Gabriel från Genesis och Bono från U2 medverkar på skivan. Inte några av mina favoritband. Mer något som ännu mer bidrar till min skepsis mot skivan. Två The Band kompanjoner medverkar på skivan, Garth Hudson som spelar orgel på några låtar och Rick Danko som sjunger lite bakgrundskör på en låt. Daniel Lanois är med på lite grann på skivan inte minst som producent. Alla texter finns med på innerpåsen.
Plattan inleds svagt med låten Fallen angel. Tråkigt nog måste man säga. Låten var nämligen menad som en hyllning till Richard Manuel som mycket sorgligt tog sitt liv 1986. Låten är helt stämningsbefriad, det finns inget att ta på, en syntsoppa.
Med andra låten Showdown at big sky tar sig skivan lite grann. Påminner en hel del om The Band låtar som Ophelia i vissa passager. En del bra gitarrpartier. Vissa partier har lite Snuten i Hollowood känsla över sig.
Broken arrow låter väldigt mycket softat 80-tal. Men har ett behagligt gitarrspår iallafall. Melodin är hyfsad och sången likaså. Även den här låten påminner om The Bands sista skivor. Mest om låten Acadian driftwood tror jag.
Sista låten på sida ett Sweet fire of love har gruppen U2 som medkompositörer tillsammans med Robbie. Bono är med och sjunger. Har ett ganska bra driv med lite tuff bas. Men har givetvis 80-talets tillslätade dimridå över sig.
American roulette inleder andra sidan. Först sjunger Robbie utan något komp men sen klipper kompet in med ganska drivande men normalt komp. Lite överstyrd gitarr på ett par ställen och bra körbakgrund med BoBeans och Maria McKee.
Somewhere down the crazy river har en väldigt anonym och 80-talsaktig melodi med softade trummor och syntar.
Mest sparsamt ackompanjemang har låten Hell's half acre, bara bas, gitarr och trummor. Trots detta låter det väldigt plastigt. Gitarren låter bra i vissa partier.
På Sonny got caught in the moonlight bidrar Rick Danko med lite sång. Väldigt 80-talsaktiga trummor och synthaktiga ljud. Kan knappast säga att man hör Rick Dankos bidrag.
Sist ut blir låten Testimony. Har lite blås. Väldigt trist trum- och bassektion.
Som helhet en väldigt modern skiva med alla produktionsfinesser och synthar och trummaskiner som stod till buds. Jag gillar äkta musik och då får man leta någonannanstans. Men det är en skiva associerad med The Band och den går att plocka fram någon gång ibland och lyssna på.