Cool musik med värme

Gruppen Spirit släppte sitt fjärde album Twelve dreams of Dr. Sardonicus 1971. Vid ett första påseende och lyssnande så verkar deras musik vara av den intelligenta sorten. Lite Frank Zappa och jazz. Men vid närmare granskning och även bara genom variationen på materialet så märks det att detta är äkta genuin musik. När Zappas musik känns som ett skämt så känns Spirit ärliga och rättframma. Cool musik med värme.

Spirit bestod av Mark Andes på bas och sång, Ed Cassidy trummor som var gift med Randy Californas, gitarr och sång, mor. Jay Ferguson på sång och piano och även John Locke på piano. De flesta av låtarna skrevs av antingen Ferguson eller California men även Locke skrev en låt och hjälpte California med en låt. Ed Cassidy had tidigare spelat trummor i olika jazzband med bland annat Thelonius Monk.

Deras första skivor gavs ut på Ode som styrdes av Lou Adler men detta var deras första skiva på Epic och egentligen deras sista skivan som grupp.

Prelude - Nothin' to hide sätter tonen direkt. En massa knasiga påhitt bland annat en kromatisk skala på gitarren som till slut spricker sönder i en distad ton. Varannan ton i höger och varannan i vänster högtalare.

Nature's way är en underbart vacker låt med mäktiga trummor.

Min favoritlåt på skivan är nog Animal zoo. Den inleder med ett Bo Diddley liknande gitarrspel. Mellan verserna tar ett gitarrspel som liknar Spencer Davies Groups So glad we made it. Sången är underbart vacker och ibland även stämsång.

Love has found a way är en ganska jazzig och konstig låt. Men har en del fina passager. Speciellt i slutet med långsamt förvridna episka gitarrljud. Why can't I be free fortsätter i samma stil. Övergången sker nästan obemärkt.

Avslutningsvis på första sidan kommer Mr. Skin har en del fina bastrummor stämsång och lite blås. En av de mer rockiga nästan funkiga låtarna.

Andra sidan börjar med Space child, en episk jazzlåt med vissa rymdljud. Lite Roy Buchanan med You're not alone. Både piano och gitarrljud som inte är lika något annat. Men det blir aldrig mer jazz än att det är njutbart bra.

When I touch you har en furiös inledning med gitarrljud som fyller hela rummet. Ödesmättat med trummor och bra sång. En väldigt progressiv låt med varierad takt mest hela tiden. En grymt bra gitarrsektion. Inte en tråkig stund.

Street worm fin inledning med piano och mjukt distad gitarr. Fin sång och stabil lite uppstudsig takt som är grymt bra. Långa call and answer sekvenser där varje call är flera toner. En intensiv avslutning med gitarr.

Life has just begun innehåller mycket akustisk gitarr och mycket bra uttrycksfull sång.

Morning will come skivans mest rockiga låt. Inledningen pumpar upp stämningen. Mycket blås och glatt humör. Inte olikt den moderna svenska gruppen The Ark med sitt melodifestivalbidrag.

Avslutningsvis kommer låten Soldier. En mycket stillsam låt med kraftfullt piano och eftertänksam atmosfär. Fin och speciell stämsång i slutet.

En skivan som visar att även cool musik kan vara melodiös och medryckande. Kan varmt rekommendera den här skivan.

Obskyr tidig hårdrock

Bara namnet på skivan High on Mount Rushmore och förstås namnet på gruppen Mount Rushmore är obskyrt. Skivan som gavs ut på Dot 1968 anses som en av de första hårdrocksplattorna. Men de var aldrig stora när det begav sig och de är fortfarande glömda och okända idag. De kom från Kalifornien så referensen till Mount Rushmore i South Dakota är lite otydlig.

Mount Rushmore var en kvartett bestående av Mike Bolan på gitarr, Glen Smith på sång och gitarr, Travis Fullerton på trummor och Terry Kimball på bas. På baksidan av skivomslaget nämns de bara som Bull, Smitty, Travis och Kimball.

Först ut är en cover på Jimi Hendrix låt Stone free. Den är riktigt bra med varierad gitarr och bra sång med lite stämsång i refrängen.Trummorna är också bra.

Without no smog är en eftertänksam ganska lång låt som ger utrymme för improvisation. Sången är riktigt bra och vissa gitarrslingor sitter som en smäck. En lång sekvens innehåller riktigt bra lågmält vinande gitarr.

Ocean fortsätter i en liknande stil. Lite hårdare tempo och kanter. Fina trummor och gitarr och sång.

Sist ut på första sidan I don't belive in statues har kanske en viss koppling till monumentet på Mount Rushmore. Låten har bra drag i sig och lustig rytm emellanåt som gör att det svänger på ett speciellt sätt. Fin gitarr och sång.

Skivans längsta låt, Looking back inleder andra sidan. Det är nog skivans mest experimentella och psykedeliska låt. Den har många ansikten och ständigt varierande men också ärlig och melodiös trots ett parti som börjar med tickande mystiska klockor och via åskmuller mynnar ut i tågstationssorl. Men sedan tar sig låten och bränner av en sekvens i bästa Quicksilver Messenger Service anda. De mer ljudkollage liknande delarna kan nog påminna lite om Jefferson Airplane men det görs mycket mer logiskt och melodiöst och  blir därför inte det minsta störande. Den avslutas som den börjande med bra sång och en rejäl dundrande gitarr.

('Cause) She's so good to me har ett gitarrriff som jag tycker mig känna igen men jag vet inte varifrån. Bra är det iallafall. Låten har en bra gitarr och bra sång och cymbaltrummor. Mycket temperamentsfullt och dynamiskt.

Troligen skivans märkligaste låt Fanny Mae / Dope song avslutar. Den börjar med ett avslappnat barsound med lite akustisk gitarr och sorl i bakgrunden. Sedan kommer ett magnifikt cymbalinferno och elgitarr som återigen påminner lite om Quicksilver Messenger Service i Gold and silver eller The fool. Blir sedan lite snabbare och mer vinande gitarr, inte olikt Jimi Hendrix. Bluesigt och ärligt. Det finns lite Janis Joplin i alltihop också. Allra sist blir det kazoo, piano och barsound igen, svängigt och ärligt. De lyckas göra det utan att det låter löjligt eller störande. Frasen "stone free" förekommer ett par gånger och knyter ihop säcken.

En blind gittarist

Liksom Ray Charles var Charlie Starr inte blind vid födelsen utan blev blind senare i livet. Han blev blind vid 11 års ålder. Istället för piano så spelade Charlie Starr gitarr. Albumet Tough and Tender från 1971 är hans andra album. Det innehåller två egna kompositioner och flera covers på bland annat James Taylor, Joni Mitchell och Carole King.

Skivan är utgiven på bolaget Prophesy Records.

Den första anledningen till att jag hittade albumet var att Stan Szelest spelar piano på några låtar. Han var en period med i Ronnie Hawkins kompband tillsammans med Levon Helm och Robbie Roberston som senare bildade The Band. Han har även medverkat på senare skivor med Ronnie Hawkins och som studiomusiker.

Skivan påminner faktiskt mycket om The Band, Charlie Starrs röst påminner inte så lite om Richard Manuels.

Riding on a railroad inleder. Den är en effektiv soullåt.

Sweet sweet heart är också framförd i soulstil och har en del fina piano och elgitarrslingor. Kvinnlig kör som kallar sig Ghetto Fighters.

For free är en mer stillsam låt. Med eftertänksamt piano och mycket jazziga cymbaler.

Coffee and dounuts har mycket bra elgitarr och han sjunger svängigt och glatt med så där härlig varm röst.

Sist ut på första sidan är One man dog är en sparsam låt med bara Charlie Starr på flyhänt varierad gitarr och uttrycksfull sång och lite vissling. When does a man become a man är skriven av Charlie Starr själv. Den framförs i samma fina sparsmakade stil. Inte riktigt blues men inte heller country men mycket svängigt, enkelt och melodiöst. Charlie Starr spelar gitarr på ett ganska speciellt sätt tror jag, där han blandar att slå an alla strängar och bara knäppa på enstaka strängar.

Härlig soul inleder andra sidan That lucky old sun är i samma anda som Georgia on my mind med kvinnliga körsångare och väldigt smärtsam sång av Charlie Starr.

Don't talk now har en bra uppbyggnad mot ett fantastiskt kimax i slutet.

Sist ut är en egenkomponerad låt Dirty water som faktiskt låter lite som Skip James lite skrämmande drivande blues. Den går i en sparsmakad och närvarande stil med bara gitarr och sång. Gitarrspelet är otroligt varierat för en enkel akustisk gitarr och den låter inte riktigt som något annat.

Sammanfattningsvis en bortglömd sångare och gitarrist som förtjänas ett bättre öde. De sparsmakade låtarna är de bästa.