Fat Water

Det finns ett antal band och sångerskor som anses likna Big Brother and the Holding Company och Janis Joplin. Fat Water är ett av dem. De gjorde bara en skiva Fat Water från 1969. Utgiven av MGM som SE-4660, men den verkar inte ha varit del av Bosstown kampanjen som bl a gruppen Chameleon Church var, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Skivan spelades in i Chicago vilket kanske kan vara en förklaring. Förövrigt samma stad som märket Mainstream hade sitt säte där Big Brother and the Holding Company spelade in sin första skiva redan 1966.

Gruppens medlemmar är bara namngivna med förnamn och vilka instrument de spelar. Så det är Lance på el-gitarr och sång, Vicki på sång, Boris på bas och sång, Pete på trummor och sång och Ev på piano och orgel. Efter lite detektivarbete verkar det som att Boris rätta namn är William Arthur Schneider och det riktiga namnet bakom Lance är Lance Massey.

Lyssnar man på skivan så är det en mansröst och en kvinnoröst som är framträdande på olika låtar. Ibland körar den ena ibland den andra. På det sättet ganska likt Big Brother and the Holding Company och även Jefferson Airplane.

Ljudet är genuint och ganska hårt stundtals. Med grunden i blues och country bygger de en alldeles egen psykedelisk rock. Tyvärr så är inte ljudproduktionen den bästa på alla låtar.

Enligt skivetiketten så ska nästan alla låtarna vara skrivna av de två medlemmarna Lance och Boris, förutom Joshua som skrevs av producenten Steve Sperry.

I can be happy inleder första sidan. Låten bjuder på pumpande snabb takt och spännande byten av sångare. Först sjunger en kvinna sedan en man med kvinnan körande och tvärtom. Tuff orgel också.

Andra låten är Joshua den börjar väldigt stillsamt nästan ohörbart. Den har en väldigt behaglig melodi, det är Vicky som sjunger till ett stillsamt ackompanjemang som växer sig starkare och starkare längre in i låten. Lite Work me lord feeling. Fina darrande gitarr i vissa partier.

Amalynda guinevere framförs av mansrösten huvudsakligen men de andra körar i bakgrunden så att det nästan blir lite stämsång. Vicky hörs precis som Janis Joplin i tidiga Big Brother låtar starkast. Melodin är glad och ackompanjemanget är nästan akustiskt och ger lite härligt genuin bluegrass eller country känsla.

Gimme your sweet är en snabbare låt med väsande orgel i bakgrunden och stark sång av Vicky. Även härliga vinande gitarrpassager och en skön bas.

Femte låten är nog skivans underligaste Guitar store song en rent akustisk country låt på en minut. Den framförs i bästa

Sist ut på första sidan är Only for the moment där Vicky sjunger starkt och glatt med vinande gitarr i call and answer -stil och ett solitt, snabbt komp. Påminner lite om kompstilen hos Amboy Dukes.

Andra sidan inleds med It's not the same med riktigt fin melodi och komplexa sångmönster mellan Lance och Vicki. Melodin är temperamentsfull med ett härligt gung och Vicki tar i riktigt ordentligt och Janis Jopin är nog inte långt borta. Påminner lite om hennes Kozmic blues album.

Wayback är en ovanligt kort låt, bara halvannan minut. Men den har en bra melodi och en fint piano. Häftiga trummor och orgel också.

Waiting for Mary inleder som en countrylåt med fingerknäppande och akustisk gitarr. Lance sjunger versen sen kommer Vicki in i en kraftfull refräng med mycket tuff gitarr. Ett solo med sprucken lite Rocky Erickson-aktig gitarr är riktigt bra. Mynnar ut i en gitarr och trummor orgie som är kanon.

Fjärde låten Mistress de Charmaign är en lustig stillsam liten låt med lite drömmande atmosfär. Den tar fart med dundrande trummor i mitten men är akustisk till största delen.

Femte låten Santa Anna speed queen är en riktig adrenalinkick. Ett pumpande tempo med piano och fin sång av Vicky. Lite i samma stil som Jerry Lee Lewis men med lite vinande gitarr.

Gotta get together är en lite bluesig låt med en eftertänksam atmosfär. Piano och en dimmig orgel som inte är störig utan bara bidrar till en rökig atmosfär. Fin gitarr och Lance på uttrycksfull sång. Vicky skänker lite extra desperat känsla med körsång i slutet på låten.

Jefferson Airplanes bästa

Surrealistic Pillow från 1967 är nog den bästa skivan med Jefferson Airplane. Det var den första som Grace Slick var med på. De hade bara gjort en skiva tidigare. Hennes ankomst till bandet innebar att två låtar som hon skrivit i sin förra grupp Great Society kom med på skivan. Jag pratar förstås om Somebody to love och White rabbit. Jag gillar den första bäst och det är en av de bästa låtarna från både skivan och rockhistorien i stort.

Skivan brukar beskrivas som en av de stora musikhändelserna på 60-talet, en skiva som definierade den psykedeliska rocken. Jag skulle nog säga att det är lite överdrivet. Det är ganska mycket Beatles över musiken men samtidigt så lånas det lite från Hendrix och Mamas and the Papas. Ibland blir det lite blues också som tur är. Min främsta invändning mot skivan är nog egentligen Marty Balins sång. Han kan sjunga men det är något med hans röst som jag har lite svårt för.

She has funny cars inleder skivan. Det är rocklåt av klassiskt snitt med tuffa trummor i inledningen och ett grymt återkommande gitarrsolo. Marty Balin sjunger och Grace Slick sjunger i bakgrunden i vissa partier. Låten är dramatisk.

Redan som låt nummer två kommer skivans höjdpunkt Somebody to love. En kaotisk rocklåt som domineras av Grace Slicks mycket speciella sångstil. I slutet av låten kommer ett psykedeliskt gitarrparti som är klockrent.

My best friend är lite pop-aktigt. Grace Slick körar bakom en stundtals spefull Marty Balin. En del brittisk stuffande gitarr. Bara det kaotiska körandet av Grace Slick och Jorma Kaukonens bluesackord på slutet räddar låten från en Beatels-pop stämpel.

Today har en härlig dröjande atmosfärisk känsla över sig. Fint distinkt giarrspel som bara kommer in ibland som svar på sången. Tuffa dundrande trummor och fin dramatisk uppbyggnad.

Ytterligare en drömmande låt avslutar första sidan Comin' back to me. Den är vacker och just orden "comin' back to me" uttalas med en underbar känsla som känns i ryggraden.

Andra sidan inleder med en anonym poprocklåt. Visst det är en hyffsad melodi men alldeles för mycket pop. Jorma Kaukonen river av ett par gitarrslingor men de låter mer som brittiska The Searchers än den lyriskt vinande acidrocken som man förknippar med andra San Francisco band från samma tid. Nästa låt D.C.B.A - 25 fortsätter i samma stil.

How do you feel börjar med en flöjt. Sen fortsätter den i en behaglig vaggande Mamas and Papas stil med tamborin och stämsång. Lite countryinfluerad gitarr förebådar kanske tillbaka till rötterna strömmningen två år senare som verkar vara ett musikhistoriskt faktum. Riktigt bra låt.

Embryonic journey är en liten kort instumentell låt med rasslande akustiska gitarrer.

Skivans mest eller näst mest kända låt White rabbit kommer härnäst. En kokande låt med en Grace Slick i sitt esse.

Sista låten Plastic fantastisc lover är sist ut. En blandning av vinande gitarrer och akustiska klanger med drivande tempo.

Om man ska försöka att bena i kronologin så ligger säkert Jefferson Airplane i framkant med att ha varit först med saker och ting men andra har ju gjort det de gjorde så mycket bättre. Så för mig blir den här skivan en parentes med 3-4 bra låtar men inget helgjutet klassiskt album. Om jag förstår rätt så gjordes Big Brother and the Holding Company ungefär samtidigt om inte tidigare och det är så enormt mycket bättre.

Faller tungt till marken

Ett band och en skiva som jag verkligen borde gilla - Led Zeppelin med Led Zeppelin II från 1969. Det är blues och rock i kombination, det är från musikens gyllene årtionde 60-talet. Men det faller tungt och platt till marken. Med mycket god vilja kan man plocka ut tre hyffsade låtar.

Led Zeppelin bestod av Jimmy Page på gitarr, Robert Plant på sång, John Paul Jones på bas och John Bonham på trummor.

Musiken är oengagerad, ingen dynamik eller temperament saknar helt överaskningar. Vad är det de vill? Man slutar att lyssna efter några sekunder. Ofattbart hur skivan och bandet kan vara så otroligt berömt och omtyckt. Om jag förstått rätt så består hela skivan av omarbetade rock och bluesklassiker. Jag känner bara igen en låt.

Whole lotta love är först ut. Domineras av ett par toner eller riff som upprepas och ett överstyrt gitarrljud som också upprepas. Sedan blir det ett oförklarligt ljudkollage mitt i låten. Var detta en singelhit? Något som ska föreställa ett gitarrsolo men som bara låter burkigt följer. Sedan stannar låten upp igen, för lite beklämmande sång.

What is and what should never be bjuder på än mer av samma oinspirerade malande. Dålig sång. Obehaglig blandning av jazz och malande hårdrock.

The lemon song bär knappt. En konstig blandning av några partier som låter som Howlin Wolfs Killing floor och andra toner som knappt håller ihop och låter som om de knappt vet hur de ska spela. Andra artister och grupper behärskar att väva ihop ett grundtema med olika improvisationer och jams men definitivt inte Led Zeppelin. Pinsamt.

Thank you här närmar man sig ungefär vad man behärskar en ballad med något som låter som sitar. En riktigt bra låt faktiskt. Fin engagerad sång och en viss dynamik i arrangemangen och framförandet. Tuffa trummor som smattrar på utan att verka malplacerade.

Andra sidan börjar med Heartbreaker. Samma trötta malande. Fläskigt så att det förslår.

Living loving maid inleder med ett malplacerat gitarrsolo. Sen blir det ånyo lite fläskigt malande.

Tredje låten Ramble on är bra. Lite Crosby, Stills and Nash feeling. Bra sång och en del bra gitarr på ett adekvat sätt. Ett avslappnat bakgrundsgung med lite gitarrkryddning.

Moby Dick känns lite mer engagerad för en gångs skull. Lite ovanliga trumljud och en del adekvat gitarr. Tyvärr så spårar den ut i ett oförklarligt trumsolo som är bedrövligt. Lite kul att verkar vara bongotrummor.

Bring it on home har ett genuint sound i inledningen med ett sugande gung och känsloladdat munspel och sång. Hade varit kanon om den fortsatt i samma stil. Men den byter karaktär till ett ganska ansträngt och monotont upprepande fläskigt riff utan känsla.

Avslutar med ett tips, släng den här smörjan och lyssna på Howlin Wolf och Blue Cheer istället.